”Det är framför allt kvinnors kroppar som i det västerländska samhället ska disciplineras och omformas genom skönhetsoperationer för att bli kvinnligare och ”’normalare’”. I kvinnornas kött karvas det västerländska, patriarkala kvinnokroppsidealet in genom ett flöde av smärta, blod, fettceller och silikon.”

Från Jakten på den perfekta näsan av Ann Frisell Ellburg. I Behag och begär, kulturella perspektiv på kroppens, intimitetens och sexualitetens transformationer.

Don't be slappin my penis - Kollektivet

Alkohol och Identitetsångest

Jag vet inte om det var för att jag var lite påverkad men i fredagsnatt hade jag världens identitetsångest. Eller jag har den fortfarande men det hela började då och var som värst vid sagda tillfälle.

Kvällen började hur bra som helst med nattbowling med ett blandad gäng människor, nytt blod i umgängeskretsen=härligt! Sen drog några av oss vidare till en lugn avslutning på O-Learys. Jag hade jättekul. Fram till att jag fick en av dom mest sårande kommentar, som jag BRUKAR få ganska ofta. Ofta sägs det som ett skämt. Men jag har slutat tro på kritik som skämt. Du tycker det, varför skulle du annars skämta om det liksom? Exempel: Att säga "kvinnor hör hemma i köket" tar jag inte som ett skämt. Det tar jag som att man bidrar till den åsiktsbildningen. Men döljer det med humor. Nu var det dock inte den kommentaren jag fick. Jag fick höra ungefär det här, av en av mina vänner, min killkompis som jag var kär i ett tag: (kommer inte ihåg hans exakta ord)

Han gjorde ett skämt av min högljuddhet, att jag pratar för mycket, i princip att jag tar så mycket plats.

Jag kom med ett svar men sen satt jag helt tyst. Ett tag. Fram till att någon tilltalade mig direkt. För jag satt och försökte hålla tillbaka tårarna. För är det något jag identifierar mig själv med rent personlighetsmässigt är det det faktum att jag tar plats när det kommer till det sociala. Jag låter mycket, jag pratar mycket. (Men jag låter andra snacka också!) Och jag har alltid varit stolt över det, jag har alltid sett det som en del av min personlighet. En av dom få grejerna som förmedlar att jag faktiskt har socialt självförtroende.

Och så får jag det där skämtet kastat i ansiktet på mig. Det är inte så att det inte hänt förut. Och sen jag börjar läsa genus förstår jag att det handlar om att tjejer inte ska ta så stor plats som jag gör ibland. Det är avvikande. Fel. Min tjejkompis, jag kallar henne Anna nu, får ta plats socialt. Men hon är mer killig än vad jag är, så det gör det okej. Hon tar plats på ett mer maskulint chillat sätt och hon blir inte nerskäpad i smutsen för det.

Killkompisen sa något till mig. Och jag frågade om jag fick svara. Han fattade ingenting. Förrän jag med gråt i rösten erkände att jag faktiskt blivit ledsen och att jag inte ville säga någonting mer. Och han sa en massa ba: Nej men det var ju inte så... jag menade inte...

Han menade det. Undermedvetet så menade han det. Och det gör mig fortfarande ledsen när jag tänker på det. Ända sen i fredags har jag haft lust att sms:a/ringa och fråga om det där men jag har inte gjort det. För vad skulle det leda till? Bättre att släppa det anta jag.

Och detta är inte ens vad min riktiga identitetskris består av! Det här är bara början. Åh gud. Det som kommer nu, det är som serious shit.

Anna skulle sova över hos mig på kvällen och vi stannade uppe ett tag och snackade. Och vi kom in på genus. Och jag fick världens kritik, som jag iaf tog som kritik. Även om det inte är mitt fel att det är så, det är hela patriarkatet, men jag trodde inte att jag var så. Inte så mycket som hon sa i alla fall.

Hon sa att jag och några andra kompisar är mer "tjejiga" än hon. Sant vi klär oss mer tjejigt. Och att vi söker uppmärksamhet från killar som just tjejer och inte som människor. Och att hon inte gör det på samma sätt. Att vi stänger in oss i vår tjejgrupp och inte snackar lika mycket med killarna som hon.

Nu så här efteråt blir jag nästan bara arg. Men jag älskar i alla fall de svar jag gav henne. Jag snackade om hur det som är klassiskt kvinnligt ständigt nedvärderas och att det är en jättestor del inom feminismen. Och att varför ska det vara rätt väg att gå att alltid spela enligt killarnas spelregler? Varför måste jag sitta där och låtsats vara intresserad av skotrar, och bilar och TV spel eller vad det nu kan vara bara för att dom inte kan prata med mig om något som vi båda har gemensamt, som vi tycker är kul. För det finns det gott om, det handlar bara om vad man väljer att snacka om. Jag börjar inte direkt diskutera smink med en kille för jag vet att han mest troligt inte är intresserad eller ver ngt om det. (Bidrar här själv till den stereotypa uppdelningen mellan könen)

Men samtidigt så kände jag att Anna hade rätt. Att det är sant. Att jag är tjejig. För tjejig kanske ibland. Att jag backar undan från killar ibland som hon inte gör. Men det handlar om andra saker också. Jag vet att jag kanske inte kastar mig in i killars samtal. För det känns socilt inkorrekt. Men Anna gör det och det brukar gå bra. Killar älskar henne.

Och det är nu identitetskrisen kommer. Jag började gråta under diskussionen. Och frågade vem jag skulle ha varit om patriarkatet inte funnits. Om jag inte påverkats av vad som förväntats av mig som tjej. Hur skulle jag vara som person då? Är jag verkligen mig själv nu? Antagligen inte. Men hur ska jag kunna hitta mitt riktiga jag? Jag är ju den jag är, jag är formad till den jag är. Men jag är så himla ledsen, gråter nu, för att jag aldrig kommer veta vem jag kunde ha varit, Utan förtrycket. Utan den heterosexuella matrisen. Utan kvinnlig och manlig separation och värdeskillnader.

Så det är en riktig jävla identitetskris. För jag har precis kommit på, 20 år gammal, att jag inte vet vem jag egentligen kunde ha varit. Eller vem jag är. Bortom det som samhället vill att jag ska vara.

Tentapanik och Tentakilon

Jag undrar hur många tentakilon jag lagt på mig? Fy fan jag vill inte veta. Och jag som innan den här veckan faktiskt kände mig nöjd med mig själv, med min kropp. Och så detta... men det kanske blir nutrilett kur för att försöka göra bot mot all denna matsyndning som ägt rum.

Something about that smile...

 

Vad fan är det för fel på mig helt plötsligt? Alltså förutom det vanliga?

Varför har jag inte vänner som taggar mig på facebook?

Ett återkommande I-landsproblem i mitt liv. Som inte borde vara ett problem. Jag SKÄMS för att jag tycker att det är ett problem.

På facebook ska alla framstå som så perfekta. Vackra, roliga, med perfekta, intressanta, spännande liv. Jag promotar aldrig mig själv på det där sättet. Snarare så gör jag narr av mig själv för att jag tycker det är sjukt kul. Jag har en jävligt bra humor när det kommer till det. Så jag är aldrig den som skriver nu ska jag göra det här eller det här, mycket sällan lägger jag upp bilder och när jag gör det är det ALDRIG bilder för att visa hur "bra" jag är. Eller som dom flesta vill framställa sig att vara. Det gör mig ingenting.

Men jag önskar. Jag ÖNSKAR att någon någon gång kunde ta sig den jävla tiden och säga att jag varit med när det hänt något kul. Typ lägga upp en bild. Och tagga mig i den. Så att det ser ut som att jag har ett liv av något slag!

Inte ens nu på slutet då jag ändå känt att jag haft ett liv, att jag varit med och att jag haft saker att göra, har jag hamnat på någon bild. Inte ens när jag vet att det FINNS bilder att lägga ut! Hos andra då.

Det här är så himla dumt jag vet. Och jag vet att det  här innebär att jag vill att andra ska ha en viss uppfattning om mig. Jag vill bara inte behöva tuta i den i andra. Jag vill väl att det ska vara så rent naturligt.

Men seriöst. Vissa människor taggas i bilder hela tiden. Och det är alltid dom som är populära. Så det är väl därför jag önskar att det fanns lite fler bilder på mig än typ 10 stycken. Och på alla bilder ser jag i princip ut som ett... Ja jag vet inte. Det är inte smickrande bilder i alla fall. Och inte alla i smickrande situationer ur det sociala ryktet perspektivet.

Might have a small crush on...

 

Sue me.

Spike is back

På mornarna går Buffy the vampire slayer, precis den tid då jag brukar vakna. Så de senaste 2-3 veckorna har jag fått återuppleva fantastiska minnen. Och jag har nästan blivit lika besatt igen som jag var i yngre tonåren. Jag vill bara se ALLT IGEN!

Nu visas sista säsongen, och jag håller på att få hjärtkrupp varenda gång Spike kommer med i rutan. Jag har aldrig tänt på badboys men Spike. ÅH GUD Spike alltså. Han är undantaget som bekräftar regeln.

Han är så himla underbar i sista säsongen. Hur han blir mjukare, mer mänsklig. Jag vill bara gosa ner mig i hans platinablonderade hår och helt sjuka kindben.

Kan säga att Spike är en stor del i mitt sexuella uppvaknande. Haha jag skrev en jättepinsam kärlekshistoria mellan honom och mig. Då jag blivit kidnappad till Sunnydale för att jag hade två magiska ringar. Som bara jag kunde bemästra. Och som behövdes för att rädda världen. Tror det var så att Spike fick ansvaret för mig eftersom jag inte har den fysiska förmågan att slåss som nästan alla i the scooby gang. Detta innan jag lärt mig att hantera krafterna. Det ena ledde till det andra och helt plötsligt var jag dödsförälskad och halvnaken i hans krypta...

Jaaaaa... *harkel harkel* Nu vet ni det.

Uppdrag, se om alla 7 säsonger! Säsong 8 och 9 finns ju som serietidningar så det ska jag också ge mig på, har redan reserverat på bibblan.

 

Do I really need to say more?

 

Okey...

 

"I do remember what I said. The promise. To protect her. If I'd done that ... even if I didn't make it, you wouldn't've had to jump. I want you to know I did save you. Not when it counted, of course. But after that. Every night after that. I'd see it all again, do something different. Faster or more clever, you know? Dozens of times, lots of different ways ...Every night I save you. "

 

"What's this? Sittin' around watching the telly while there's evil still afoot? It's not very industrious of you. I say we go out there and kick a little demon ass! What, can't go without your Buffy, is that it? Let's find her! She is the chosen one, after all. Come on! Vampires! Grrr! Nasty! Let's annihilate them, for justice, and for... the safety of puppies... and Christmas, right? Let's fight that evil! Let's kill something! Oh, come on!"

 

"Poor watcher. What's the matter, life flash before your eyes? Cuppa tea, cuppa tea, almost got shagged, cuppa tea?"-

Tror dock att man måste ha sett och hört dessa för att fatta hur underbart rolig och bara allmänt underbar Spike är. Hur serien är. LOOOVE.

Quote: Cages by Dave McKean

The Permanent White, without a fight,
let the brushes, such as they were,
rather dog eared,
a bit of a sight,
mix and match the the colours, "Right", said
said Michelangelo.
"What are you inside?"
And the paper replied,
"Sod off, you spick!
I'm white and perfect
I'm lightly textured
I'm cumuli, ivory, Tuscany walls.
Instrinsically natural,
I'm equadriliateral,
If you're going to mark me
you'd better be worthy
can you really improve me?
Have you got the balls?

Quote: Cages by Dave McKean


Så här känner jag nästan varenda gång jag försöker skriva något seriöst.
Som att jag inte är värdig att skriva något på papperet.
För att det inte kommer vara bra nog.
Och att jag inte kommer leva upp till mina egna förväntningar.
Och genom detta besudla papperet.
Papper som är en av dom bästa uppfinningarna någonsin.
Och som ger så himla mycket.
När det är fyllt.
Det gäller bara att fylla det.