I really need some boyfless

not to eat though....

Total utter failure and awkwardness

Huh huh huh. Ge mig en egen lägenhet. Eller låt mig åtminstone ha mitt rum i fred!

Let me give you the whole story.

Familj reser bort. Beställer en klitorisvibrator och en dildo för let's be honest, jag måste ju pröva ngt. Hinner hämta och gömma grejerna precis innan alla kommer hem. Under sängen. Åker på jobbet dagen efter. Kommer hem. NÅGON har flyttat på min öppna beställningslåda, ställt den i min garderob. Med största sannolik min käre mor.

Alltså seriöst! VARFÖR måste hon böja sig ner, titta under sängen bakom några jävla grejor, dra fram skiten och sen flytta på det? Kunde hon åtminstone inte låtit det stå kvar så hade jag sluppit veta att hon visste. Jesus Christ what the fuck.

LÅT. MINA. SAKER. VARA! ! !

Men kan ju inte gärna ta upp det och be henne dra åt helvete... för då måste jag ju PRATA om den där dumma dildon som jag inte ens använt och som saknar batterier och som luktar äckligt och som är för STOR ser det ut som. (Beställde den lite större eftersom ett annat av mina tillkortakommanden är min frånvara av en tajt fitta.)

Fuck my life.

Really.

Lite mer diskret

The Claiming of sleeping Beauty - A.N Roquelaure (Anne Rice)

Jag lyssnade klart på den här för några dagar sedan. Och.. jag hamnar fortfarande i ett chocktillstånd av äckel och fascination när jag tänker på handlingen.

Jag har velat läsa Anne Rices böcker ända sedan jag såg En vampyrs historia. Typ fem år sen eller något sånt. Men eftersom jag alltid har fullt på min Att läsa lista så har jag aldrig tagit mig för förrän nu.

Och inte hade jag trott att det skulle bli den här trilogin som skulle bli min första upplevelse av Anne Rice. Jag visste inte ens att den existerade förrän en månad sen. Stötte på plotten någonstanns på Internet och som den lilla sexperversa galningen jag är så var jag bara tvungen...

Jag vill börja med att säga att det var länge sedan jag KÄNDE så här mycket medan jag läste en bok. Det händer inte ofta att jag får verkliga känslostormar. I det här fallet anfall av äckel, sympati, chock, illamående, kåthet... En salig blandning och jag behöver en psykolog över kåthetsbiten av det hela. Varför kommer fram... Nu.

Som namnet avslöjar är Sleeping Beauty med i denna bok. Det hela börjar som en annan version av den klassiska sagan. Prinsen kommer till slottet där Beauty ligger i sin 100åriga sömn. Men han väcker henne inte med en kyss. Istället tar han hennes oskuld och hon vaknar under akten. Efter detta säger prinsen att hon nu tillhör honom eftersom han befriat henne. Beutys föräldrar, kungen och drottningen, skickar iväg sin dotter med prinsen för att tjäna honom. Som argument används att det är en gammal tradition att kungar och drottningar skickar iväg sina prinsor och prinsessor att tjäna det kungarike som prinsen kommer ifrån. De ska själva ha tjänat landet i sin ungdom som en lärningsprocess.

Det är här det börjar flippa ur. Och det var ungefär här jag började förstå vad fan det var jag gett mig in på.

Beauty ska nämligen inte vara en vanlig tjänare. Hon ska tjäna sina nya härskare som en sexslav. Och det är rejält avancerade grejer vi snackar om. Hon blir täjmd, förudmjukad, plågad på många olika sätt. Både sexuellt och mentalt, ofta en kombination av båda.

Det är påtbingad deepthrouting, och det är analtortyr och det är bondage och det ena med det andra. För att inte tala om spanking som förekommer var och varannan scen.

Jag kan inte riktigt beskriva hur jävla hemskt och konstigt och udda det är. Jag kan bara säga att hon bryts ner och det är syftet med det hela också. Att göra henne till den perfekta slaven. Som inte lever för någonting annat än detta. Att uppfylla sina härskares alla önskingar. Även de som är omöjliga att uppfylla och som trots detta leder till grymma straff.

Starkast berörd blev jag av de två kapitel då Alexi (en annan slav) berättar sin historia.

    "To whom do you belong?” he demanded in a low, but angry voice.
“To you, my Prince, completely!” she cried out. It was dreadful, and then, suddenly unable to control herself she said, “Please, please, my Prince, not in anger, no…”
But instantly his left hand clamped over her mouth, and she felt another terrible torrent of hot spanks until her flesh was stinging and she couldn’t control her crying.
She could feel the Prince’s fingers against her lips. But he would hardly be satisfied with this. He had her on her feet now and by her wrists he led her to a corner of the room between the blazing fire and the curtained window. There was a high stool there made of carved wood, and on this he sat while he stood her beside him. She was crying softly, but she dared not beg again, no matter what happened. He was angry, fiercely angry, and though she could endure any pain for his pleasure, this was unbearable for her. She must please him, must make him loving again, and then any pain at all would not be too much.
He turned her and she stood facing him as he sat inspecting her. She dared not look him in the face, and then he drew back his cloak, and laying his hand on the golden buckle of his belt said, “Unfasten this.”

http://www.slapandgrey.com/library/archives/36

Like this

And like this

Jag trodde att han åtminstone skulle ha kvar mitt nummer

Tydligen... är jag inte ens värd att föra över till en ny mobil. Ja vad hade jag förväntat mig. Mer än realistiskt tydligen.

Happy to be alive

Och inte för att jag helt plötsligt gått och blivit lycklig och nöjd med precis allt här i livet. Utan för att jag faktiskt kunde ha DÖTT två gånger idag. TVÅ gånger. Ingen av dessa situationer var orsakade av mig själv.

1. 06.25 På väg till jobbet, precis lämnat hemmet. Kör ungeför 50km/h. Helt plötsligt backar det ut en bil från en infart några meter framför mig. En sån där snabb backning som innebär att föraren inte tittat sig för och inte ens verkar bry sig ett jävla dugg.

Jag: Bromsar, väjar och tutar (efter någon fumlande sekund). Om jag hade haft möte hade jag blivit trängd och påbackad. Jävla företagsbil! Jävla inkompetenta förare.

2. 11.30 På väg till jobbet efter ett ärende på lunchen. En stoppplikt framför mig. Jag är inte framme än, rullar fortfarande, några meter kvar. En bil kommer och ska svänga vänster, genar som fan genom kurvan med halva bilden på min sida.

Jag: Tvärnitar INNAN stoppplikten för det är det enda jag hinner göra. Den andra föraren "väjar" (sätter det inom situationstecken eftersom  han för fan var på fel sida av vägen) och kör förbi med typ 10 cm marginal. Om jag inte bromsat utan hamnat längre fram hade vi frontalkrockat i princip.

3. Jag kunde inte ha dött här men någon kunde ha dött. En unge, typ 2 år, springer fram framför bilden på en parkering. Jag hinner bromsa. Om jag tittat åt ett annat håll den sekunden hade det smällt.

Ohhhh, curcy and nice?

Såg just precis på TV och en kille sa, när han såg storlek 34 på några tjejkläder: Ohhhh, curvy and nice.

SE.RI.ÖST. Vad fan är fel med världen! Och då menar jag inte tjejer som har storlek 34. Men det faktum att det skulle vara kurvigt? Skulle man vara kurvig i en storlek 34?

Det klart det beror på vad man lägger i ordet kurvig. Jag som själv är överviktig vet att man ofta beskivs som "kurvig". Och jag tar det hellre alla gånger än tjock eller fet. Men det får mig att associera kurvig BÅDE med vavavawoom och.. ja någon som är knubbig.

Så när jag hörde det där kände jag bara hopplöshet och uppgivenhet.

Egentligen är det nog hur jag tolkade -

AH! Samma TV program. Tror det var om en annan tjej. Skulle gissa på att hon var en storlek... 38 kanske?

Och en av killarna ba, ja hon är lite större än vanligt. SKÄMTAR världen med mig???

Jag skulle ju precis skriva att det berodde på hur jag läste in mina egna erfarenheter i allt och lugna ner mitt upprörda jag. Men fan heller! Mitt i allt blir jag avbruten av någon jävla idiot till människa! (på TV men ändå.

Sjukt förvirrande detta... Skriver det som en slags kommentator till Dating in the Dark.

Och du ska vara din egen musa

Du sitter med ett öppnat anteckningsblock i handen och stirrar ner på dom tomma raderna. Blanka, helt utan bokstäver. Utan ord. Längst upp där rubriken ska stå har du dragit några arga streck med bläckpennan. Hårda streck som nästan trängt igenom papperet. Tillräckligt hårt för att du ska kunna se märkena på sidan efter. Och sidan efter det. En ständig påminnelse om hur idéerna försvunnit. Viljan. Envisheten. Passionen.  

Borta.

Eller har det någonsin funnits där?

Du är en författare utan ord. Tå utan fot. Dörr utan vägg. Kött utan kropp.

En blankrad.

Du finns fast inte på riktigt. Och du väntar. Väntar på att fyllas med bokstäver. Ord. Meningar.

Du väntar. Ritar fler sneda blommor som vissnar så snart dom hamnar på papperet. Precis som dina ord verkar göra. Dina ord, aldrig bra nog. Inte viktiga. Inte riktiga. Hittepå ord som faller ner på anteckningsboken som stenblock.

Tunga.

Omöjliga.

Förkastade.

Om du väntar försvinner du. Om du väntar finns inget kvar.

Du. Det måste vara du. Det som finns inom dig ska komma ut.

Så skynda dig. Bli  din egen musa.

Who the hell do I need to screw to get laid around here?

Just wondering.

No such luck

Home Alone

Ensam hemma fram tills på torsdag = onanera så mycket jag vill utan att vara rädd för att någon ska höra något eller råka komma in i rummet. Har aldrig hänt än så länge men är ALLTID skraj för det. Nog för att mamma och pappa säkerligen vet att jag gör det, inget onormalt direkt. Men en helt annan sak att bli tagen på bar gärning. Fy fan vilka mentala ärr jag skulle få!

Perfekt tillfälle att försöka få första orgasmen. Ja jag suger på att onanera. Så fort musklerna i magen och benen börjar rycka lägger jag av. För då är det inte skönt längre. Så konstigt. Jag måste vara ett sexuellt freak.

Eller så är det bara fel på min kropp där också. Det vore ju inte direkt förvånande, finns mer fel än det finns rätt alltså.

Nanowrimo

I flera år har jag velat vara med i nanowrimo. En skrivartävling som äger rum i november varje år. Det är inte en tävling mot andra människor/andra författare utan mot en själv. Det går ut på att man ska skriva en bok på en månad.

En bok på en månad! HELT sjukt I know. 50 000 ord är minimun.

Fast ganska mycket press tas bort när man förstår att det inte är tänkt att det ska vara perfekt. Att, även om man har en färdig plan, så gäller det att ordbajsa. Att bara skriva. Inte tveka och inte tänka för mycket. Det gäller verkligen att få ur sig någonting. Där och då. Man har inte tid att fundera.

Och det är så sjukt skönt att skriva på det sättet! Låta orden rinna ut. Inte sätta någon press på sig själv. På storyn. Utan bara låta idéerna flöda.

Jag blir helt låst när jag sätter mig ner för att TÄNKA fram ett koncept, en plan. Jag måste skriva fram den.

Förra året var första gången jag försökte vara med.

Jag skrev aldrig mina 50 000 ord. Det var övermäktigt. Men jag började samla på mig idéer till en bok, en historia jag vill berätta. Som jag vill dela med mig av. Som jag VILL skriva.

Flera månader efter öppnade jag dokumentet ibland och ordbajsade. Skrev ner tankar, dialoger, scener. Osammanhängande och mycket rent skräp. Men jag hade en tanke. Om att jag sen skulle läsa igenom allt och ta det bra och bygga upp något av det. Bygga upp min story.

Sen slutade jag. Som jag gjort med alla mina projekt. Fast jag kan känna att det här är annorlunda. För jag tänker fortfarande på den här berättelsen. Ofta. Det har jag aldrig gjort förut. Så jag har hittat min idé. Jag vet det. Jag måste bara ta mig i kragen och skriva. För en bok skriver inte sig själv även om jag, min lata jävel, önskar att det vore så.

Och idag. Efter flera månader av ingen verksamhet, har jag som smått börjat igen. Jag hoppas att jag kan fortsätta. Att min viljestyrka är starkare nu. Att jag kan träna upp den. För det jag behöver är viljestyrka. Motståndskraft. Diciplin. Viljan finns.

http://www.nanowrimo.org/en

Feelting fat -----> Eating candy

My life.

Jag önskar jag vore en sån där jätte kreativ person som lever för att skapa saker. Som inte klarar sig utan att skriva. Som har ett mästerverk på gång mer än i huvudet. Som orkar skriva och anstränga sig. Som är duktig och speciell. Som avslutar vad som är påbörjat. Som inte tvivlar på sin förmåga. Som litar på den. Och som inte får ångest för att genombrottet och förändringar aldrig kommer att hända.

Och framför allt. Jag önskar att jag vore en sån person som skrev. Som inte bara drömde om skrivandet. Kreativiten. Böckerna. Som borde skrivas. Som tog tillvara på livet.

Grannarna på 35 plus har fest. Och dom spelar så ungdomlig musik att det bara känns fel. FEL. Alla p3 hits i en enda lång spellista plus dom nya låtarna med andra ord bra låtarna av Britney Spears. Fel. Bara fel.

Jag ljög - visst bakis

Det kom sen. Inte det värsta anfallet jag varit med om. Men tillräckligt för att jag skulle dissa kvällens planerade roligheter.

Jag är ändå stolt över mig själv. Att jag lyssnade på min kropp och det faktum att jag inte alls var sugen på en till kvälls festande.

Fast jag höll nästan på att fara. För att den där killen, den där som jag tyckte så mycket om att kyssa, skulle fara på samma förfest som jag. Tack och lov tänkte jag logiskt för en gångs skull och rev ner alla mina tankar om nya kyssar.

Det skulle ändå aldrig ha hänt. Aldrig. För sånt händer inte mig.

Och att fara någonstanns för en kille som jag aldrig kommer kyssa igen? Så himla ovärt. Och det hade varit en slags förnedring av mig själv. Om jag gjort något jag verkligen inte ville för att han KANSKE skulle ha varit där.

Jag har en tendens att se romantiska inviter i allt. Jag är konstig på det sättet. Egentligen tror jag att ingen någonsin är intesserad men samtidigt vill jag det så mycket att jag inbillar mig saker och intalar mig själv att något är si eller så.

Och för en gångs skull såg jag igenom min egen hjärnas lögner. Såg sanningen. Och fattade rätt beslut.

Inte bakis - Love my life!

Trodde jag skulle vakna upp som en zombie idag. Tack och lov är det enda som finns kvar efter kvällen en lätt yrsel. Prisa Gud! Och minnet av att snea så himla mycket på slutet att jag bara satt på gräset och grät men det ignorerar jag. I övrigt en askul kväll så vem bryr sig!

Palestine - Joe Sacco

För ett par månader sen började jag läsa Grafic Novels. Jag vet inte riktigt vad det heter på svenska, jag kallar det serieböcker för dom som frågar. Kort och gott, en bok fast i serieform. Jag började eftersom jag trodde att jag skulle få mer att diskutera med det motsatta könet. Det har hittills failat totalt. Men istället började jag verkligen älska den här genren. Bara synd att det är ganska svårt att få tag på här där jag bor, i dom kallaste delarna av Sverige.

t

Nyss läste jag ut Palestine av Joe Sacco. En helt ny typ av grafic novel för mig. Mer som ett repotage i serieform.

Jag fastnade inte direkt. Det tog nåt kapitel innan jag fattade vad det var jag läste och kunde ändra mina förväntningar efter det. Och det här tunga ämnet blev helt plötsligt mycket lättare att föreställa sig och förstå. Även om det här är fokus på arabernas sida av historien och hur occupationen har påverkat livet för dom som bor i Palestina. Sacco går in på personnivå, på den lilla människan. På livsöden, åsikter, berättelser.

Bilderna? Något av det mest fångande, intressanta, allvarliga och samtidigt roliga jag någonsin sett i serieväg.

Så finns det intresse för Israel Palestina konflikten rekommenderar jag det här, starkt. Däremot skulle jag ha kuttat av dom 2 eller 3 sista sidorna och slutat på ett annat ställe än vad Sacco valde att göra men det är den enda detaljen jag skulle vilja ändra.

"The boy stood there and answered their questions, and what choice did he have?  

But what was he thinking? Was it, one day it will be a better world and these soldiers and I will greet each other as neighbors? Or was it simply, one day - ONE DAY.  

And beyond the particular abuses of this time and place, beyond the really big qu, estions - the status of Jerusalem, the future of the settlements, the return of the refigees, etc. - wich must be raised and then hurdled if there ever is to be peace here, is something else-

A boy in the rain and what is he thinking? And if I'd guessed before I got here, and found with little astonishment once I'd arrived, what can happen to someone who thinks he  has all the power, what of this - what becomes of someone when he believes himself to have none?"  



Ibland luktar min svett som smör

That's it. Inget mer att tillägga.

Fasan

Fasan att upptäcka att den vältränade snyggingen med bar överkropp när han vänder sig om  i själva verket visar sig vara en gammal gubbe med ölmage.

Hade kunnat ta ölmagen, inga problem. Men varför var han tvungen att vara typ 60 bast? Seriöst? Och HUR går det till rent anatomiskt? Assnygg ryggtavla som inte matchar framsidan alls. I och för sig verkar killar aldrig få fett på ryggen.

Kommer härmed ut som en dålig kyssare

Pratar med en av mina bästa kompisar om en fest hon varit på. Får veta att hon hånglat med en kille som jag också tryckt läppar och tunga mot. Som jag ett tag TRODDE jag var intresserad av. Det är nu jag borde oa och oja mig över hur hemst och jobbigt det var.

Min reaktion? På riktigt?

- Jaha! Där ser man! Kul!

Helt obrydd. För en gångs skull. Skulle bara ha frågat om hon tyckte han var bra på att kyssas... Nämligen nästan den enda kille jag faktiskt tyckt om att kyssa... måste ha gjort stora fel alla andra gånger.

Kommer härmed ut som en dålig kyssare antar jag.

Det där är så jag

Kan man se olika ut i olika speglar?

Jag vet inte vad det är eller om det bara är jag som upplever det här, men jag ser annorlunda ut i olika speglar. Till exempel, på mitt rum och på sommarjobbet: Damm that's a sexy chick!

Mittenspegeln i bilen: Åh herregud ser jag ut sådär! Jag kan aldrig gå ut utanför huset igen. Måste samla ihop till minst tre plastikoperationer. För ansiktet bara!

Helt jätteweird. I en spegel kan jag vara ganska nöjd med mig själv och i en annan får jag lust att stänga in mig i ett rum och bara äta glass och läsa fan fiction tills jag dör och aldrig prata med någon levande människa igen. Irl i alla fall. (haha en aning överdramatisk)