Det kom sen. Inte det värsta anfallet jag varit med om. Men tillräckligt för att jag skulle dissa kvällens planerade roligheter.
Jag är ändå stolt över mig själv. Att jag lyssnade på min kropp och det faktum att jag inte alls var sugen på en till kvälls festande.
Fast jag höll nästan på att fara. För att den där killen, den där som jag tyckte så mycket om att kyssa, skulle fara på samma förfest som jag. Tack och lov tänkte jag logiskt för en gångs skull och rev ner alla mina tankar om nya kyssar.
Det skulle ändå aldrig ha hänt. Aldrig. För sånt händer inte mig.
Och att fara någonstanns för en kille som jag aldrig kommer kyssa igen? Så himla ovärt. Och det hade varit en slags förnedring av mig själv. Om jag gjort något jag verkligen inte ville för att han KANSKE skulle ha varit där.
Jag har en tendens att se romantiska inviter i allt. Jag är konstig på det sättet. Egentligen tror jag att ingen någonsin är intesserad men samtidigt vill jag det så mycket att jag inbillar mig saker och intalar mig själv att något är si eller så.
Och för en gångs skull såg jag igenom min egen hjärnas lögner. Såg sanningen. Och fattade rätt beslut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar