Jag vill vara med dig full och naken

Alla misstag jag inte vågade göra
håller mig vaken om kvällen.
Hjärnan som stor tung klump,
full med ånger och ångest.
Vad skulle ha hänt?
Om jag inte varit för feg?
För att leva ett liv?
Medan jag lever.

Mardrömsvecka here I come

Mardrömsveckan har officiellt börjat... Bra att jag börjar den med att hänga med min kusin istället för att plugga... Dock ska hon till Belgien imorgon och innan dess har hon varit i... Karlstad tror jag. Så jag ville verkligen träffa henne.

Remind me to never never ever text him while drunk ever ever again. And to never text him ever.

Well... That went well...
Not.

Everybody Loves a Douche #1 A phonecall in the night

Det började med ett telefonsamtal. Mitt i natten. En vardag. En torsdagsnatt tror jag. Jag låg och sov. Och panikvaknade av att min mobil ringde. Jag fumlade och tappade den på golvet innan jag svarade, helt borta av förvirring och trötthet.

- Hallå. Jag ringer från polisen. Vi har fått rapport om att du varit ute och fyllekört idag.

Jag: Fattar ingenting. Försöker förklara att jag inte har kört bil idag, att jag ligger och sover, att det omöjligt kunde ha varit jag, att jag inte har någon bil att köra.

- Jag är rädd att du måste komma till stationen.

Jag: Det går inte! Det är ju mitt i natten. Jag lovar, jag har inte gjort någonting! Jag låg och sov. Jag lovar. Vilken bild var det? Saaben eller Volvon?

- Saaben.

Jag: Ring och prata med min pappa! Om någon har varit ute och kört familjebilarna så är det han.

Den här jävla polisen vägrar att lyssna, säger att det var jag, att dom har bevis, och jag får mer och mer panik. Och när gråten börjar höras i min röst börjar polisen att skratta! SKRATTA!

Jag sitter där i sängen, så jävla förvirrad. VEM är det här? Nån jävla busringning?

- Förlåt, haha, skrattar killrösten. Jag kunde inte fortsätta, du lät så himla rädd.

Jag: Va? Va fan? Va?

- HAHAHAHA! Åh så jävla lättlurad. Du trodde verkligen på det!

Jag: Fortfarande ett stort frågetecken.

- Känner du inte igen min röst? frågar killen i telefonen och jag hör  nu att han är lite full.
- Neeeeeeeej?
- Är det säkert, gör du inte?!
- HAHAHAHAHAHA! Det är ju AXEL!
- Axel?

Jag försökte komma ihåg... Axel? Johans och Eriks kompis? Som Cajsa nästan legat med för nån helg sen när vi var på TC?

- Johans kompis? Från TC?
- HAHAHAHAHAHAHA! JAAAA!

Jag frågade vad tusan han ringde mig för och hur han fått mitt nummer. Tydligen hade han fått det av Cajsa. Och han ringde för att... jag tror inte han visste det själv riktigt just då. Just för att driva med mig. Men också för att bjuda mig på en förfest dagen efter. Vi hade snackat en del den där kvällen när jag först träffade honom. Sjukt trevlig.Och en kille som kan föra ett samtal är fan ovanligt. Och som blir glad när man berättar att man läser mycket.

- KOOOOOM! Kom igen!
- Njaaaeee... jag vet inte...
- Du får gratis öl!
- Haha okej. Kan ju inte tacka nej till det. Och min roomie får hänka?
- Japp!
- Och Cajsa kommer?
- Japp!

Det tog en halvtimme bara för att avsluta samtalet. Och jag var tvungen att lägga på mitt i en mening. Och så gick det till. När jag och Adrian började hänga.

Stay Put! Soon I will go deep....

När jag började det här inlägget tänkte jag skriva om hur mycket jag saknar att spela the sims. Men så kändes det så himla ytligt och meningslöst, inte alls sånt som jag BORDE skriva på den här bloggen. Just nu är jag i alla fall glad att jag skriver alls.

Jag har en stor grej att berätta. Och den är verkligen stor och kommer ta lång tid. Så jag har ångest för att börja på det, ta tag i det, förklara och återuppleva och analysera... Så jag tänker så här. Jag kommer dela upp det i små delar, med samma titel och men med olika nummer. Och så ska ni få höra hur jag, tjejen som alltid faller för mamas boys, förstod grejen med Everybody loves a Douche. Hmm... Bra titel där alltså.... den tar jag!

Da da da dam.... återkommer senare... med Everybody Loves a Douche part 1! Stay put!

Fröken Normal

Maud Lindström – Fröken Normal

 

Den här låten... är ett stort feministiskt statement.

 

Det är inte särskilt synd om mig, jag har det ganska bra

Jag har mat och bidrag ifrån CSN

Och man får vara glad att man har fått en lägenhet

 

trots att ångest ligger tjock inuti den

För bakom min välpolerade ytfasad

har jag en existensiell och elak kris

och det verkar inte som om den vill lösa sig,

den har liksom vuxit fast på något vis

Så vad gör man med sin käckhet om den plötsligen tar slut

när man uppfostrats att bli Fröken Normal?

Tvätta håret, borsta skorna, sköta om och reda ut

Vara duktig, stark, pålitlig, fräsch och smal

Jag är rädd att inte veta vem jag är och vad jag vill

och jag är rädd att frågan inte har något svar

Jag är rädd för att bli sittande med Volvo, man och barn

men lika rädd för att bli lämnad ensam kvar

Och vilken chef vill ha en hypokondrisk underställd

som sjukanmäler sig på detta vis:

”Förlåt men jag tror inte jag kan komma idag

för jag har en existensiell och elak kris”?

Så vad gör man med sin rädsla om man inte får vara rädd?

När ens egna blivit mammas ideal?

När man ligger ensam, misslyckad och gråter i sin bädd?

När man inte alls vill vara Fröken Normal?

Jag mår illa när det är mycket folk på spårvagnen,

får kliva av ibland och gå tillbaka hem

Jag mår illa när jag kommer hem till min lägenhet

av all ensamhet som bor inuti den

Och jag vill proppa i mig hela jävla kakan på en gång

men får en existensiell och elak kris

för bredvid mig står Fröken Normal och skriker

”Halt! Den som spar, han har!”

som någon annan jävla levnadspolis

Så vad gör man med sitt huvud när det fylls utav en röst

som orsakar så svåra samvetskval?

Hur tar man död på något som är rotat i en själv?

Hur tar man död på Fröken Normal?

Och jag trodde någon ville vara min vän... HAHAHA!

HAHAHAHAHA! Fick precis en vänförfrågan på FB. Jag såg det lilla röda märket och blev jätteglad och peppad! Hann tänka, ÅÅÅH vem vill känna mig?! Någon från lördagens fest kanske??? Klickar fram vänförfrågan... OCH DET ÄR FRÅN EN JÄVLA FÖRENING! HAHAHAHAHA! Inte ens från en privatperson, utan från en allmän sida som är så desperat att DOM måste vänförfråga MIG! ÅÅÅÅÅH mitt liv. Vet inte vad som är mest tragiskt. Föreningen eller jag som först blev så glad... Jo jag vet. Det är jag. Tätt följd av denna förening.

Omklädningsrummets dilemma

Innan jag började träna på gym hade jag den här typiska ångesten: Men jag måste ju vara snygg och "i form" för att kunna gå på gymmet! Annars kommer dömande och äcklade blickar att riktas mot mig och min kropp. Alla i min närhet har talat om för mig att NEEEEEJ så är det inte alls, människor har inte tid att tänka på dig och din kropp, dom är fullt upptagna att oroa sig över sina egna.

 

Och visst kan det vara så. Men det hindrar inte mig från att se dessa "perfekta" kroppar (enligt det västerländska idealet om skönhet) i omklädningsrummet, det hindrar inte mig från att jämföra min kropp, som inte stämmer in i skönhetsmallen, med dessa kroppar. Det hindrar inte mig från att sticka ut från alla smala tjejer som tränar på mitt gym (som är ett klassiskt studentställe att träna på - alltså unga kroppar). Majoriteten verkar ha smala kroppar. Visst finns det kvinnor som inte är pinnsmala och med kroppar som liknar min men vi är i minoritet på det här stället och det får mig att jämföra mig med majoriteten/normen.

 

Jag påstår inte att majoriteten av alla kvinnor har dessa "perfekta" smala kroppar. Absolut inte. Det är få förunnat att ha en sån kropp. Tvärtom antar jag att många som inte lever upp till idealet har liknande känslor som jag, detta moment 22. Jag måste träna för att bli vältränad men måste vara vältränad för att kunna träna. Den här känslan, och det är MER än en känsla mer som ett faktum, att samhället vill hålla  "imperfekta" kroppar borta från det allmänna rummet. Jag menar HALLÅ MEDIA. HALLÅ REKLAM. HALLÅÅÅÅÅÅÅ!!!! För ja, vi blir straffade för att vi inte håller oss inom ramarna. Med blickar, med kommentarer, med viskningar bakom ryggen och ignorans.

 

Fast jag har också känt mig sjukt välkommen, det varierar mellan olika sammanhang, olika människor, såklart.

 

Sen tror jag att jag kanske ser de "perfekta" kropparna oftare än jag ser de "imperfekta". Detta på grund av min egen osäkerhet, att jag känner mig hotad när en idealiserad kropp står framför mig. För det är då det blir så tydligt. Att jag inte duger enligt det här för jävliga samhället. Att vi som inte lever upp till kraven inte duger. Och jag blir arg, rädd, ledsen. För det är som att jag är tränad av media att bara se det perfekta som det målas fram, att inte se att det är en lögn. Att det finns fler kroppar. Och att dessa kroppar är vackra.

Vikten, vågen och ångesten

Jag fick en våg i födelsedagspresent av mamma och pappa. Och nej, det var inte en pik. Jag hade önskat mig en, för just för tillfället var jag superduktig med mat och träning och det var ingen plåga att väga mig. Jag hade inte den där ångesten över vågen och jag förvåntade mig att bara se "framsteg" som i detta samhälle innebär längre siffror när det kommer till vikt.

Jag fyller år i slutet av januari. Det tog mig fram tills idag att plocka upp den.

Min extrema duktighetsperiod försvann nämligen och jag åt dåligt och mycket på helgerna och slutade att träna. Jag vägde som minst innan 86 kg.

Nu har jag haft en bra period igen. En NORMAL bra period, inte en manisk då jag tränade 2 timmar per dag. Så jag tänkte att nu kanske skulle vara ett bra tillfälle att sluta skjuta upp att ta fram vågen ur förpackningen.

Det tog i mot. För det ligger så mycket ångest i det för mig. I vikten alltså. Att en större siffra innebär misslyckande, förlust, äckel. Som om det skriker ut att jag kommer leva ett ännu mer värdelöst liv. För våg och vikt lyckas alltid övertyga mig om att det är vikten och vågen som avgör om mitt liv är värdelöst eller inte. Vilket till en viss del är total bullship och som till viss del är sant. Det är inte jag som bestämt att vi tjocka ska förtryckas och behandlas som pest.

Så. Jag vägde mig. Framför min roomie. 88 kilo. Och det var fan i mig mindre än vad jag trodde. Inte drömsiffran men det känns skönt ändå. Att jag inte gått upp till 90 igen. Den lättnaden. Att inte se 90. Följt av önskan och pressen att se 86 igen.

Jag är så jävla less på att låta vikt och utseende styra hur jag känner kring mitt liv och kring mig själv. Jag är så jävla less på att låta SAMHÄLLETS idéer om vikt och utseende styra hur JAG känner mig. Detta är också något jag kommer att återkomma till. Jag har nämligen ett nytt intresseområde. Fat studies,

Att visa upp det perfekta livet

Jag blir galen när människor på facebook försöker framställa sina liv som så perfekta och underbara, som om pinsamma, tråkiga, hemska, halvskumma saker aldrig händer dom. Undrar om dom har en sån här blogg någonstanns, där dom skriver vad som egentligen händer i deras liv.... Eller så är deras liv bara perfekta och jag är så bitter haha!

 

Jag har i alla fall det perfekta exemplet. En gammal paralellklassare, 20 år, fick barn för ett halvår sen kanske. Och det ENDA jag ser på hennes facebook är perfekt ljussatta bilder som är så jävla snygga föreställande henne, hennes kille och hennes unge. Jag menar... hur glamoröst kan det vara att vara? Ung, nybliven mamma, inte särskilt mycket pengar.... Men på något sätt är det som att verkligheten inte rör den här människan, hennes barn skriker inte, snorar inte, blir inte ful på kort. Hon är mamma, är smal, har alltid perfekt hår och smink. Och pojkvännen överraskar henne med romantiska middagar med ljus och hela faderullan. Den perfekta kvinnan, mamman och flickvännen. (tro mig, många senare inlägg kommer diskutera den "perfekta" kvinnan.... alltså ur en allmän bild)

 

Kan detta vara det verkliga livet för henne? Det kan det inte va? Jag förstår att en inte vill avslöja de mörkaste, hemskaste sakerna på facebook. Jag tycker också om att skriva om det hänt något bra. Men oftast DRIVER jag med mig själv och mitt liv. För att jag och andra ska få sig ett skratt.

 

Egentligen är det väl inte min gamla parallellklassare jag ska döma utan strukturerna i samhället som gör att hon känner sig tvungen att leva upp till alla krav och förväntningar som finns. Och det finns många. Jag önskade bara att det inte skulle påverka MIG så mycket, att det inte skulle få mig att känna mig som ett totalt jävla misslyckande.

Dear Future Boyfriend #1

Jag uppskattar inte att du använder förolämpningar som kommer från fördomar och förtyck om olika grupper av människor. Vilket innebär att jag aldrig kommer sluta påpeka om du påstår att något är "gay" eller "kärringaktigt" eller "fett äckligt". För dessa ordbruk kommer ifrån åsikterna att vara gay är fel, att vara kvinna är fel, och att vara fet är fel. Så vänj dig med mina sura kommentarer eller sluta.

(Och ja, jag har så stulit detta koncept från http://ghdos.tumblr.com/)

Ny lägenhet, nytt liv

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Så ingenting kommer att berättas i rätt ordning, precis som förut alltså.

Sen december 2012 har mitt liv sett helt annorlunda ut. Jag har nämligen flyttat hemifrån. Jag bor i en 3:a tillsammans med en gymnasiekompis. Och nej, inte i min lilla hemort utan i "stora" stan, där jag pluggar på universitetet alltså. Detta=sjuuuukt najs. Närheten till allt är fantastiskt och jag har aldrig haft ett sånt här spännande liv förut! Att flytta är en av de bästa sakerna jag gjort. Jag mår så himla bra just nu. Jag är nog rent ut sagt ganska lycklig... Bara att få ta hand om sig själv, laga den mat jag vill, när jag vill. Träna som jag vill, när jag vill. Göra vad jag vill, när jag vill. (med visst coexistens med min roomie såklart) Ingen mamma eller pappa som vill få mig att göra på deras sätt, "rätt" sätt.

Jag har ett mycket större socialt liv. Jag har bättre självförtroende. Jag känner mig vuxnare och som att mitt liv är på rätt väg.

Det klart det finns problem. Offcourse. Jag ska inte sitta här och måla upp illusionen av ett perfekt liv eftersom det inte är ett perfekt liv. Men det är mitt liv. Och så småningom ska jag nog få er (haha... till dom stackarna som ibland råkar ramla in här) uppdaterade och med på noterna igen.

Nu ska jag ta tag i pluggliv och eventuellt... eh... se vad den här killen vill. Men det tar vi allt eftersom!

A new beginning

Jag kan inte fatta att jag slutade skriva här. Jag mådde så himla bra när jag gjorde det. Jag fick ur mig så himla mycket känslor och problem och jag kunde bearbeta. Och KOMMA IHÅG. Jag kommer inte ihåg vad som hänt i mitt liv. Seriöst. Jag gör inte det. Jag kommer inte ihåg detaljer, vad jag tänkte eller kände.

Jag har inte haft nån skrivlust heller. Men den kom tillbaka igår. Lusten att skriva alltså. Men jag blir fortfarande så jävla blockerad när jag försöker skriva något. Det är som att jag inte kan lägga undan tanken att det måste bli något av det. Så.... jag tänkte... att jag ska försöka dra liv i det här igen. Och jag har en hel del material att berätta om. HAHA GOSH! Jag har seriöst ett helt nytt liv nu... jag har bara inte insett det för att jag inte skrivit om det.

Så. Nu ska jag börja med mitt sanningsskrivande igen.