Vänner som var nära att dela allt

Och jag måste bara berätta... HAHAHA åh herregud mitt liv alltså.

I fredags var vi ute ett på krogen. Hade aldrig varit på det stället förut och det var asnajs. En sjukt kul kväll, med lagom mycket alkohol och med en massa killar på dansgolvet. Var som att vi var centrum för allt! Eller inte jag, jag får ju som vara med på ett hörn. Det var nog med 2 av mina snygga kompisar som skapade all uppståndelse....

Anyhow det var inte det jag HAHA:ade åt. Nej det var så här. En annan tjej som var med, inte dom 2 jag nyss skrev om utan en annan, en av mina bästa vänner, berättade en grej jag inte vetat om tidigare och jag höll fan på att skratta ihjäl mig.

Jag känner att det blir askonstigt att skriva utan namn men jag gör det ändå för jag orkar inte hitta på nya namn åt alla. Och jag skulle ändå glömma bort det till nästa gång. Så ni får ursäkta den allmänna förvirringen.

Den här killen som jag frågade om han ville ligga med mig? Den här kompisen berättade att hon OCKSÅ frågat honom det! På grund av kåthet och fullhet. Men att hon tagit tillbaka det på en sekund och ba: - Nej GLÖM det förlåt! Det skulle ju vara konstigt, vi är ju kompisar.

Jag sa ingenting om att jag också hade frågat det exakt då hon berättade det för då var vi en bil med annat folk. Men sen tog jag henne åt sidan och berättade och vi höll på att skratta ihjäl oss åt det hela. Liksom hur lyckas vi?

Nog för att det tydligen kommit fram senare att han skulle ha sagt ja till henne... Men men. Så sjukt! Tänk om det slutat med att vi legat med samma människa? Vänner som delar allt?

Det var i alla fall skitkul. Och lite osannolikt kanske. Hehe...

That's it. Ngt mer spännande har jag inte att säga.

GHDOS: back in the game!

LALALALA kollar bloggar. Kollar på http://ghdos.tumblr.com/ bara för att jag inte kan låta bli. EN UPPDATERING! Min älsklingsblogg ÄR INTE DÖD! JAAA! Greg ska fortsätta! ! ! Hallelujah Lord!

Och om detta hade varit en facebook uppdatering: När en av dom bästa bloggarna man läst börjar uppdateras igen!

I'm the Ugly Friend

Ibland önskar jag att jag hade fulare vänner. Av absolut själviska anledningar. Då skulle jag slippa känna mig som den fula bruden som killarna får på köpet när dom kommer för att snacka/dansa med mina kompisar. Jag skulle slippa titta på dom och sen på mig själv och se hur jag inte lever upp till kraven. Måtten. Jag skullle slippa se kontrasterna mellan oss. Och se skönheten hos dom men det motsatta hos mig själv.

Ibland önskar jag att mina vänner var fulare. Hemskt, jag vet. Men det är det ärliga. Jag vill också vara vacker. Jag vill också! Bara vara allt, göra allt, ha allt som dom har.

Jag har tänkt på det här länge. Varför många väljer vänner som är olika en själv till utseendet. Och jag har kommit fram till att en gör det för att framhäva sig själv i gruppen. En syns bättre med en kontrast bredvid sig.

Nu säger jag inte att mina vänner är kompis med mig för att jag inte är lika snygg. Dom älskar mig och jag älskar dom. Men i det undermedvetna kanske det har bidragit? För dom men för mig också. Jag blir ju också framhävd, fast inte på ett positivt sätt.

Det är inte helt ologiskt. Med tanke på hela den här jag-vill-vara-individuell grejen. Det är ju så viktigt att sticka ut. Vara sin egen. 

Jag vill inte byta ut mina vänner. Men jag önskar att dom inte vore så jävla snygga. Eller det andra alternativet att JAG vore snyggare.

 

 

Tänkte lägga upp ett exempel på vad jag pratar om. Med en mindre snygg tjej i en grupp av snygga tjejer. Men så insåg jag att det är så JÄVLA RUTTET att göra så. Jag hade dött om nån gjorde så mot mig. Även om jag vet att jag är det så hade jag inte velat att någon annan använde mit som exemep på The Ugly Friend. 

 

Och jag som läser genus. Jag ska ju se att kvinnor är mer än sitt utseende. Att en inte behöver vara snygg för att vara värt något. Och jag håller verkligen med om det. Men jag har så svårt att få det att gälla mig själv.

Kampanj för genus i grundskolan!

Sen jag började läsa genus har jag fattat att också JAG upprätthåller könsroller. Undrar hur många gånger idag jag öppnat käften för att säga någonting men hindrat mig själv för att det har varit fullt av försdomar och könssteriotypiskt tjafs. Ofta har det varit ett skämt som varit på väg ut. Men jag har hållit dom inne. Ett steg på vägen i alla fall.

Seriöst! Jag gör en massa grejer, tänker en massa grejer som jag inte var medveten om förut. För att inte tala om allt jag SER och HÖR. Det finns överallt. Hela tiden. Patriarkatet. Och jag har aldrig sett det, aldrig fattat att det verkligen genomsyrar allt.

Nu kommer jag inte ihåg dagens exempel, jag måste komma ihåg och skriva ner dom till en annan dag.

Att jag har kunnat vara så blind! Fast jag ändå varit MEDVETEN. Och KÄNT mig ganska insatt. Påminn mig VARFÖR genusvetenskap inte är ett ämne i grundskolan? ALLA skulle behöva det! Tjejer och killar! Hur ska en kunna förändra saker, bryta sig loss om en inte ens vet om att en är fångad, fastlåst? Hur? Och när en väl blir medveten, så är så många år bortslösade! Så mycket i livet hade kunnat gå annorlunda!

Det står i skollagen att skolan ska motverka traditionella könsroller. Görs det? Nej.

By the way, varför är det så jävla många som klickat på mitt inlägg om kalles kaviar? Haha seriöst??? Av 112 inlägg är det kalles kaviar som folk orkar "läsa"? WTF? Oh my god the world.

SÅÅÅ många böcker så lite tid

Ibland när jag är på bibliotek blir jag stressad. Jag blir stressad och får ångest. Inte för att det är högljutt eller konstig stämning. Inte för att jag hatar bibliotek. Det är tvärtom faktiskt, jag älskar bibliotek!

Varför jag ibland blir stressad och drabbas av en lätt ångest är alla böcker. Alla böcker jag går föri i bokhyllorna. Ännu värre blir det om jag känner igen titlarna. Och om det är böcker jag någon gång tänkt läsa. Men det är inte allt. Jag kan bli triggad av en snygg framsida, en spännande titel. Såna saker också.

Det är fan jobbigt att vara bokälskare ibland! Jag har inte tid eller ens ORK nog att hinna med mitt eget intresse så mycket som jag skulle vilja! Om jag fick bestämma hade jag tagit mig igenom fler klassiker om inte annat för att kunna döma ut vissa som skit. Jag hade läst MYCKET mer facklitteratur. Jag hade varit mer insatt i graphic novels. Jag hade läst mer på engelska. Jag hade tagit mig tid att LÄSA OM BÖCKER. Tolka böcker. Läsa mer svenska författare. Mer författare i huvud taget som inte kommer från USA eller England. Nog för att dom skriver bra böcker men jag BORDE verkligen skaffa mig en större världsbild. Och biografier! Jag skulle läsa biografier! Så sjukt mycket intressanta människor som finns! Som funnits!

Ni hör! Det finns hur mycket som helst! Det enda jag inte känner något behov av att läsa är diktsamlingar och novellsamlingar. Kanske ett argument till varför jag borde läsa sånt... för jag har i princip aldrig gjort det.

Logiskt att vara Ologisk?

Under större delen av mitt liv har jag hävdat att jag är en person som inte tänker innan jag agerar. Eller i varje fall, innan jag snackar. Och att jag aldrig analyserar en situation medan jag befinner mig i den. Detta gäller vardagliga typer av situationer. Det klart jag skulle tänka mig för två eller tre gånger om t.ex. en främmande människa bad mig följa med till typ Marocko över helgen. Ovanliga saker, saker jag inte känner igen, kan jag bli asrädd för och så slutar det med att jag undviker situationen helt.

Det är två olika typer av reaktioner, beroende på om jag känner mig trygg eller inte. Och jag har aldrig fattat det förut. Innan idag.

På väg hem från Body Pumpen nu ikväll ploppade det bara upp. Att jag är mycket mer analytisk än vad jag säger att jag är. Att jag framställer mig som frisläppt och utan hämningar men att det egentligen är den totala motsatsen till det jag känner inombords. Jag har aldrig kopplat ihop det med mitt kontrollbehov förut. Konstigt. För vad är ett kontrollbehov om inte rädslan över att något ska gå fel, att en situation inte analyserats och hanterats på rätt sätt?

Jag har haft svårt att få koll på mig själv. För ena stunden har jag uppfattat mig på ena sättet och nästa på ett annat. Ibland har jag undrat om jag har en lätt typ av personlighetsstörning. Men jag har aldrig förstått riktigt varför. För båda sidorna av mig kändes äkta. Ena sekunden kastar jag ur mig något helt crazy-det-där-borde-jag-inte-ha-sagt. Sen ägnar jag dagar att analysera, oroa mig över saker.

Och här har vi det! Jag är helt övertygad. Att där jag känner mig bekväm och någorlunda trygg, där kan jag säga och göra en massa olämpliga saker. Men inte där jag känner mig maktlös och inte i kontroll. Först i en situation där jag HAR kontroll kan jag släppa på den.

Det kanske inte är något konstigt eller osammanhängande. Men det har det varit för mig förut. Jag har aldrig fattat hur jag kunde vara så olik mig själv ibland. Kanske handlar det också att acceptera att en personlighet kanske inte måste vara exakt logisk, enhetlig. Kanske kan man vara ologisk och splittrad utan att det är något galet.

GUUUD jag känner bara hur tråkigt det här blev. Jag hade föreställt mig att jag skulle göra något kul av det. Tro det eller ej jag HAR faktiskt bra humor. Jag hade en blogg för några år sen (som bara mina närmaste läste men ändå) och alla uppskattade mina korta men roliga inlägg. Damn vad dom skulle hata det den här bloggen.

En självanalysernas boning.

Goodby Big Areolas are better. Goodby Greg.

Deprimerad. En av mina favoritbloggar ska stänga ner. Såg det för en halvtimme sen. Vem ska nu förse mig med svar på frågor, snusk, tron på att det finns män därute som vill knulla knubbiga tjejer? Vem ska få mig att skratta? Vem ska jag dela mitt hat mot Romney med?

Goodby Big Areolas are better. Goodby Greg.

http://ghdos.tumblr.com/

BACK THE FUCK OFF! We are NOT FRIENDS!

Jag fattar inte. Vad. Som är felet med den här människan. Jag trodde jag hade klarat ut situationen! Ska jag behöva gå så långt som att säga, BACK THE FUCK OFF! Vi är INTE vänner! Sluta bete dig som det och sluta förvänta dig saker av mig som en vän skulle göra!

Ja. Det är den här jävla killen igen. Tills igår tänkte jag att visst, vi kunde väl bli vänner om det utvecklades åt det hållet. Men nu? Nej gud. Nej. NEJ NEJ NEJ. Jag vill inte! Men jag måste låtsats som det för jag kan ju inte be honom dra åt helvete. Jag måste träffa honom varannan dag i ett halvår.

So. Here's the story. Jag är inloggad på facebook. Den här killen skriver till mig. Och jag tänker bara åh nej jag orkar inte jag vill inte jag pallar inte kan inte du bara lämna mig ifred en gång!

Han ba: Åh jag blev så rädd för att jag skulle förlora dig som vän.

FÖRLORA MIG SOM VÄN?

Vi har inte umgåtts något utanför skolan. Vi snackar inte särskilt mycket PÅ skolan. Vi snackar på INTERNET. Jag säger inte att vi inte hade kunnat bli vänner men att påstå att vi är det NU?

Han verkar inte kunna känna av signaler. Läsa av situationer. Hålla sig till verkligheten.

Nu låter jag väl som världens bitch. Och jag känner mig litegrann som det. För pöjken är ju trevlig. Helt okej. Och jag hade inte något i mot att vara hand vän. Tills han fick det att låta som att vi är jävla bästa vänner trots att det verkligen inte är vad jag föreställer mig att vi är.

Seriöst. Vad händer när vi blir vänner? Som normala människor? Är det dags för ett dyrkaraltare då? Giftermål och barn?

Ska försöka hålla mig avvaktande. Inte ta intiativ och bara låta allt rinna ut. För jag känner verkligen bara att det här inte är något för mig. Det finns andra kursare jag hellre umgås med.

Konstigt. Jag känner en känsla av duktighet varenda gång jag skriver något någorlunda seriöst på den här bloggen. Samma känsla som när jag gjort klart en läxa eller tagit tag i mitt liv på diverse sätt. Inte bra med tanke på att nu gör jag inte mina läxor, jag skriver på bloggen och gör allting annat som är någorlunda viktigt.

Klapp på axeln till mig själv. Idag har jag:

• Läst läxan som jag skulle ha läst igår
• Sökt kurser inför nästa termin
• Skrivit på bloggen
• Rensat mejlkorgen

ÅH GUD. Klockan är snart 19 och jag har asmycket kvar att göra. NOOOO.

The awkward talk about just being friends

Jag vet inte om någon kommer ihåg. Men när jag skrev det där inlägget om att dom få som vill ha sex med mig är dom enda jag inte vill ligga med? Ja. Det handlade den gången om en mycket specifik person.

En kille i min klass har varit väldigt på. Om en säger så. Jag har inte kunnat logga in på facebook utan att han skrivit. Fått sms flera gånger per dag. Han har bjudit in sig på den där festen som jag var på i helgen TVÅ gånger. Frågat om vi ska hänga flera gånger.

Från början tänkte jag inte att det skulle handla om mer än vänskap från hans sida. Så när det hela började sa jag att visst, vi kunde hänga nån gång. Sen när det började kännas obehagligt hade jag ju som redan lovat och "uppmuntrat" honom.

Det blev bara konstigare och konstigare och mer och mer. En trevlig kille om en säger så, men inte riktigt full koll på dom sociala koderna. Han brukar ställe sig bredvid mig när jag snackar med någon annan i klassen och sen bara stå där och titta. På mig. Och inte delta i samtalet.

Jag har snackat både med mamma och kompisar om det här. Eftersom jag inte har NÅGON erfarenhet av att avvisa någon. Jag har aldrig behövt förut. Alla gav olika råd om hur dom tyckte att jag skulle hantera situationen. Jag orkar inte ta upp alla råd här, men jag visste att jag var tvungen att hantera det på något sätt. För inte nog med att det var jobbigt både hemma och på skolan, jag kände mig/känner mig fortfarande, som en jävla bitch varenda gång jag inte svarade ett sms eller styrde bort samtalet från det håll jag visste han ville gå.

Så idag. Hade jag THE TALK. Jag bad honom stanna och snacka med mig efter sista föreläsningen var slut. Och fick fram det jag ville. Även om det var det stammigaste, mest awkwarda samtalet jag någonsin fört tror jag. Det var till och med MER awkward än att fråga den där andra killen om han hade velat lega med mig vilket säger EN HEL DEL.

Det jag sa var ungefär att jag hade fått känslan av att han gillade mig och frågade om han var intresserad. Han sa nej. Och jag sa att jag hade känt så för att han varit väldigt PÅ hela tiden. Han sa att han inte hade så mycket kompisar så. Jag sa att okej men då kanske vi kan hänga nån gång. Som kompisar. Jag frågade om det kändes okej. Han sa ja.

Det var vad som sas. I princip. Och vad vet jag, det kan säkert ha varit så att han inte alls menade saker och ting på det sättet. Men det känns inte som att jag gjort bort mig. Tvärtom är jag så jävla stolt över mig själv. Att jag TOG TAG i det. Mina  känslor. Att jag hade ett riktigt jävla jobbigt samtal, att jag AGERADE. För en gångs skull tog jag den där kontrollen.

Jag har, på bara en helg i princip, insett att jag kan göra det. Jag kan ta intiativ och jag kan ta kontroll även över sånt som jag hatar att ta kontroll över. Jag dör inte. Jag överlever ett pinsamt samtal. Och jag har vunnit så mycket på dom två jobbiga samtal jag har haft på kort tid nu.

Nu slipper jag tänka mer på det. Jag sa det jag ville. Det jag kände. Det jag tänkte. Jag har varit sann mot mig själv. Och tagit den där kontrollen. Och ärligt talat, idag kunde jag inte bry mig mindre om konsekvenserna.

Svar från Ghdos

Anonymous asked: I asked a guy if he wanted to sleep with me. And he was like: - I think so? What the fuck does that mean? I am so confused. Why didn't he just say no, not really? And then that would be it.

If a guy says anything other than “fuck yes” when you ask if him if he’d like to sleep with you, then he doesn’t want to sleep with you.




Sååå.... ingen idé att tänka mer på detta antar jag. Fan. (Och det värsta är att jag verkligen tror att han har ger ett bra svar).

Nu vet jag vad jag saknar

Jag vet inte om jag är glad för att jag varit med om det jag varit med om eller om jag önskar att det aldrig hänt. För då skulle jag inte veta vad jag saknat hela den här tiden. Jag skulle inte veta den exakta känslan av en varm, naken killkropp under täcket. Liggandes i sked.

Jag säger med en gång att det inte är som det låter. Att det inte blev något SÅNT. Även om jag tror att det skulle kunna ha blivit det. Om jag bara hade varit lite modigare. Och bara en aning fullare.

Det gör det hela ännu mer bitterljuvt. Att få allt det mysiga. Utan det som ibland händer FÖRE sånt mys.

Men jag ska börja från början. Så att det går att fatta. Och så att jag kan gå tillbaka till den här dagen senare. Eftersom jag mest troligt aldrig kommer att få vara med om något sånt här igen. Eller kanske om jag lyckas gå ner typ 20 kg.

Anyhow. Jag har var på fest igår. Mitt ute i skogen. Det var en del folk jag kände sen innan. En del jag träffat någon gång förut på fest och massa helt okända. Och jag har verkligen haft skitkul. En av dom bästa festerna någonsin.

Jag minns den tid då jag var skeptisk till hemmafester. Då jag inte vågade fara för att jag var rädd att bli utanför. Att om jag inte hånglade med någon så skulle jag vara udda och bara weird. Nu älskar jag hemmafester. Och föredrar dom mycket mer framför att gå på krogen. True story.

Jag visste att en kille skulle dit. En kille som jag tycker är så jävla söt. Och som är snäll. Rolig. Och precis lagom snuskig när den sidan slår till. Jag tror jag har nämnt honom förut nån gång. Killen jag kunde ha förlorat oskulden till på en fest för nåt år sen. (Jag HATAR det uttrycket? Finns det inget annat en kan säga, som inte låter så jävla gammalmodigt och inte som att det vore värsta grejen?)

En kan ju säga att vi har flörtat en del dom gånger vi träffas. Mer eller mindre i alla fall. Men det har aldrig blivit mer än så och jag har väl aldrig trott det heller. Önska kan man ju. Fast jag har alltid varit ganska så realistisk gällande sånt där. Visst, jag kan drömma och fantisera i mängder. I ohälsosamma mängder ibland. Trots detta lyckas jag alltid förstå att det inte kommer hända. Jag kan separera verkligheten från min påhittade verklighet.

Jaja, anyhow. Naturligt så hade jag ju längtat lite efter att få träffa honom, se honom, prata med honom. För det är något sjukt med hur han kan få mig att bli superjävlakär bara när jag ser honom. Typ dagen före och dagen efter. Resten av tiden? Not thinking about it at all.

Han kom i alla fall till festen. Och jag hade den extremt underbara turen att den enda sittplatsen ledig var bredvid mig. Jag gör mig inga illlusioner om att han skulle ha valt att sitta bredvid mig annars. Inte en omöjlighet men absolut inte en garanti.

Vi började snacka. Och det flöt på ovanligt bra. I en skämtsam, lätt ton. Och allt är precis som på en vanlig fest. En snackar. Går omkring. Röker lite. Drar lite sexskämt. Dricker. Ber att få känna på folks hår. (Kanske bara jag som gör det?) Bli smått irriterad på den där surproppen som alltid finns.

Jag kan verkligen inte återge alla detaljer. Det går inte. Och det skulle förstöra också tror jag. Om jag skulle sitta här och berätta om varje samtal. Varje blick. Varje skämt. Skratten. Glädjen. Den där känslan av att vara sig själv. För en gångs skull. Och säkerheten. Över att en duger. Att en är bra nog. Inte bäst. Men i alla fall bra nog.

Tjejen som festen var hos oss hade satt igång bastun som var i en liten stuga utanför huset. Och innan jag riktigt fattar vad som händer sitter jag där. I underkläder. Med en handduk virad om mig. Med killen. HAN. Och några till. Några till som lämnar bastun ganska snabbt. Medan vi sitter kvar.

Och jag måste bara säga. Det var längesen. LÄNGESEN jag hade ett sånt samtal med en kille. Som känns så lätt. Så självklart. Inga tabun. Allt är okej. Och vi snackade verkligen om allt. Roliga saker. Lättsamma saker. Sexiga saker. Framtiden. Våra personligheter, vanor och ovanor. Allvarliga saker. Känslor. Om kroppar. Det motsatta könet. Bara allt. Bara allt. Ett sånt där samtal som är så intressant och djupt att det verkligen känns som en delar med sig av sig själv. Och vara så bekväm med det.

Allt var bara bra. Tills två killar kom intrampandes för att joina oss. Och gjorde VÄRSTA grejen av att vi skulle få till det därinne. Ville att vi skulle flytta på oss. Sätta oss jättenära varandra och skit. En av dom sa till mig: - Men du VILL ju, eller hur?

Jag tog det som att jag skulle vara världens hora och att det var självklart att vi skulle knulla i den där bastun. Men han sa ju sanningen. Jag ville ju. Men mitt intiativtagande är på samma nivå som på... jag vet inte. Det är inte på samma nivå som nåt för det finns inte.

Grabbarna drog i alla fall efter en stund och vi fortsatte snacka. Fast med en konstig känsla i bakgrunden. En awkwardness som... kanske inte förstörde men i alla fall ändrade allt.

Alla verkade helt besatta av tanken på att vi skulle få ihop det i den där bastun. En annan kille kom in också och fällde någon kommentar om det. (GUD vad jag bara vill skriva ut alla namn men det kan jag inte.)

Och en av mina bästa kompisar gjorde samma sak. TVÅ gånger. Åh GUD. Första gången var i alla fall bättre. Då var det mer så här:

- Jaha...Vad håller ni på med här inne då? Stör jag?

Andra gången... Andra gången var fan inte okej.

Då hade följande hänt i bastun:

Den här killen som jag satt i bastun med hade tagit av sig sina boxershorts för et tag sen men hade fortfarande på sig handduken. Men så började handduken täcka mindre och mindre och tillslut hade han övergett den och det var bara hur han satt som hindrade mig från att se The Goods. Och jag tänkte: Skit jävla samma.

Det var asvarmt. Handduken började bli obekväm även för mig. Och armarna gjorde nästan ont för att jag klämt fast handuken mellan armarna och kroppen. Plus att vi redan bastat tillsammans en gång förut och då hade jag också varit topless. Så han hade ju ändå sett boobsen redan i alla fall.

Så jag frågade om det var okej för honom att jag slopade handduken jag också. Jag gav honom VALET, se där, jag är en riktig dam. Han sa typ: - Gör som du vill, mig gör det inget. Och vad spelar det för jävla roll?

Så jag bara släppte handuken, skyddet. Blottade allt. (fast jag hade på mig trosor) Brösten. Mina små, konformade bröst. Magen. Min större än vanligt, mjuka, hängiga mage. Allt. Och där satt vi. Han naken. Jag i princip naken.

Här kan en säga att många fler spärrar försvann. Inte TILLRÄCKLIGT många men ändå.

Han sätter sig precis som vanligt. Vilket gör att jag kan se... ja ALLT. Jag försökte verkligen att inte titta. Att inte fokusera på det området. Och jag lyckades ganska bra. Men jag SÅG ju. Och... från början tänkte jag bara att jaha, ser ut som vilken annan snopp som helst liksom. Slak och hängande. Inget att intressera sig för.

MEN. Och nu vet jag inte om det här är sant. Jag kan mycket väl ha inbillat mig för jag har ju ingen större erfarenhet av kukar som alla vet. (Åh gud, jag blir seriöst kåt igen bara av att tänka tillbaka på allt det här och skriva om det) Efter ett tag så såg det nästan ut som att den var i förstadium till ett stånd. Lite större (tror jag) fortfarande slapp men inte lika. Och jag kunde bara tänka på hur det skulle vara om han skulle sticka in den där i mig.

Tidigare har jag alltid oroat mig för att jag inte är tajt nog. Att det inte skulle vara lika skönt varken för mig eller killen i fråga. Men när jag såg hans kuk. Då såg den bara lagom ut. Inte för stor. Men absolut inte för liten.

Och vi fortsatte snacka. Helt sjukt. Att det fanns något kvar att säga efter så många timmar. Ja TIMMAR.

Och så kommer bästisen in igen. Och vi flyger bakåt båda två och försöker täcka över det viktigaste. För vi visste inte vem det var. Att det var hon spelade ingen roll. Verkligen. Men det var inte så lätt att veta.

- SERIÖST? Störde jag nåt? Höll ni faktiskt på? frågade hon och verkade hur uppspelt som helst.

Och jag fick säga: - NEJ det gjorde vi inte. Vi försökte bara täcka våra delar.

- JAG GÅR, sa hon bara och stängde igen dörren.

Awkward. IGEN. Och mer och mer tystnad i samtalet. Och jag kände bara, nej nu är det nog. Nu är det slut. Det roliga. Så jag frågade (flera gånger) om vi skulle gå ut.

Och han: - Nä men det här är väl ganska najs.

Tillslut orkade jag verkligen inte sitta därinne längre. Så jag frågade vem som skulle duscha först.

- Vad då, kan man inte duscha samtidigt? skämtade han.
- Klart man kan, sa jag. Men då får en inget vatten.

Så här i efterhand undrar jag... om han kanske ville... att något skulle hända i den där duschen? Ja? Kanske? Nej? Jag vet inte. Men vad då, skulle det ha varit upp till mig att bjuda in honom i den där duschen? Kanske. Jag antar det. Men det kändes inte riktigt rätt.

I alla fall. Han såg på medan jag tog av mig trosorna. För jag kände verkligen bara att om han får gå omkring med snoppen svängande får jag slänga av mig trosorna och gå in i duschen. Och på tal om den där snoppen. Såg ännu större ut utanför bastun. Och jag fick nästan för mig att den inte hängde så mycket alls längre. Mer som att det var ett halvvägs färdigt stånd. Men jag vågade inte titta efter ordentligt.

Så jag sköljde av mig. Själv. Fast drog inte igen draperiet. Och han stod precis utanför. Såg allt. Jag vet att jag med tanke på att jag läser genus borde göra mig själv till en aktör. Men det är skitsvårt. Jag är inte alls självsäker när det gäller saker som har med utseende och sex att göra. Och jag vill inte göra bort mig, skämma ut mig. Bli sedd som en jävla idiot. För det kanske inte var någonting alls där. Inget alls. Och så står jag som en snuskhummer och tror det.

Sen är jag nog rädd också. Rädd för vad det skulle innebära. Vad jag skulle behöva göra. Att jag skulle vara asdålig. På allt slags sex. Och skämma ut mig då också.

Seriöst, vad är mitt problem? VARFÖR är jag så rädd för det? Ingen tycker ju att det är kul att blotta sig. Men en gör det. För att annars vinner en inget. Varför kan inte jag göra det?

Så vi tog på oss kläderna. Gick in till huset. Och insåg att vi missat större delen av festen. För att vi bastat. I FEM timmar. FEM timmar!!! Jag kan typ inte sitta längre än en halvtimme i vanliga fall.

Jag förväntade mig mer pikar. Men det var inte så många uppe längre. Vi satt och snackade med brorsan till henne som höll i festen ett tag. Och sen gick jag och killen och ockuperade en ledig säng. Andra festen vi hamnar i samma säng.

Jag tog av mig BH:n och jeansen men hade på mig (nya¨rena) trorsor och linne. Han tog av sig allt. För underkläderna var alldeles blöta och svettiga. Så vi lägger oss i sängen. Han naken under ett eget täcke. Jag halvnaken under ett annat. På varsin sida av sängen. Med långt i mellan oss.

Vi lyssnar på hur människor pratar utanför rummet. Och där försvann mina tankar på att eventuellt försöka att... jag kan inte med en massa folk vakna och precis utanför!

Vi pratar lite. Och så knackar det på dörren. Brorsan kommer in. Han måste OCKSÅ ha trott att vi höll på! Så varför höll vi inte på? Varför inte? Varför? Han undrade om han kunde rymmas där med oss. Och det gjorde han ju.

På ett sätt var det bra att han kom. I slutändan hamnade jag och killen närmare varandra, mycket närmare, när brorsan skulle krypa ner i sängen. Och vet ni vad jag sa? Jag var faktiskt lite av en aktör.

- Går bra. Om jag får ligga i mitten!

Genomskinligt? Ja. Och jag skämtade om det också. Att jag alltid velat ligga mitt i mellan två killar. Dom flinade båda två.

Så vi låg där. Jag i mitten. En kille på varsin sida. Brorsan hade askalla fötter som jag försökte värma. Det gick inte. Det enda som hände var att jag började frysa jag också. Vilket var bra. För killen, den killen, fick ta över projektet att värma mig. Så jag kröp nära. Med mina fötter inlindande i hans.

Det var den mysigaste natten jag någonsin haft. Även om vi vaknade och somnade ofta. Det var bara bra. För då hann jag känna. Värmen. Kroppen. Tänka på att jag skedade med en kille som låg där alldeles naken. Jag kunde känna hans puls. Hur hela hans kropp bultade mot min. Främst kändes det mot min rumpa för den rörde vid honom mest.

Och ibland. När jag kom lite för nära. Rörde han på sig. Skruvade lite på sig. Drog sig tillbaka någon centimeter. Och jag kan inte låta bli att tro att det kanske pågick något under det där täcket. Som vi DELADE! Något som kanske kan förklara det där bultandet... För mitt hjärta bultade också. Ibland mer ibland mindre. Och ett annat ställe bultade också i omgångar. Och jag kunde känna hur jag blev lite blöt. Bara av att ligga där bredvid honom.

Jag har aldrig känt det så där förut. Blivit så påverkad av så lite.

Natten gick i alla fall. Och morgonen kom. Och vi låg kvar, fortfarande nära varandra. Och jag kunde inte släppa det. Om han kanske hade velat ligga med mig dagen innan. Jag låg och hade ångest säkert i en halvtimme. För jag ville fråga. Jag ville ta tag i mitt liv och i alla fall fråga honom om han hade velat göra det. För jag visste att jag skulle tänka på det annars. Gräma mig. Om jag inte frågade honom. Men hur skulle jag våga? Hur skulle jag våga fråga? HUR?

Jag tänkte meningen i mitt huvud hur många gånger som helst. Jag bet mig i läppen. Flexade med fingrarna. Spände kroppen. För hela jag gjorde ont av beslutsångest och nervositet. Jag började till och med en gång utan att kunna säga det jag ville. Jag sa hans namn. Han svarade. Jag sa att det inte var något.

Men det var något. Och jag var tvungen. Jag var TVUNGEN. Så tillslut. Frågade jag honom.

- (Hans namn)
- Hmm?
- Hade du velat ligga med mig igår?

Tystnad. I en sekund för länge för att det skulle vara bekvämt.

- Ja, jag tror det.

JAG TROR DET???

- Herregud, sa jag tyst. Du hade fått säga nej. Jag ville bara fråga för... för jag ångrar mig lite.

Jag klarade inte av att säga vad jag ångrade. Men jag hoppas han fattade. Att det jag ångrade var att vi inte låg. Att vi inte hade sex. För jag ville. Men jag visste inte hur jag skulle göra för att få som jag ville.

Jag är fan stolt över mig själv. Jag är stolt för att jag gjorde det. För att jag vågade fråga. Och även om det inte var det allra bästa, det allra bästa vore om jag tagit intiativet tills sex, så är det fan mycket mer än jag någonsin har gjort innan.

Fast jag vet inte vad hans svar betydde. Jag tror det? Hur kan han inte veta? Det måste ju betyda nej? Men varför sa han inte nej? Varför sa han inte att han inte hade velat det? Och om det nu betydde kanske. Till och med mer åt ja än kanske, då kunde han väl ha sagt något annat efteråt? Att det inte var sista chansen?

Han kunde väl ha lagt sina armar om mig och hållit om mig? Men icket. Icket. Och kanske är det lika bra. För det gick bra att inte nämna det sen. Vid köksbordet. Att inte låta ngt vara annorlunda. Vi snackade precis som om jag inte erkänt att jag velat ligga med honom. Och det är ju skönt att det inte vart pinsamt och hemskt.

Men ändå.

Hur som helst. Jag fick en smak av det jag vill ha. Och jag vet inte om det var bra eller dåligt. Säkert mest dåligt. För nu kan jag sakna det på riktigt.



Förlåt för detta extremt långa inlägg. Förstår att det inte intresserar någon annan än mig själv. Men jag använder den här bloggen lite som en dagbok. Så... Detta =klassiskt dagboksinlägg

Förlåt. Jag bara måste. Och jag läser alldeles för mkt tumblr bloggar för att inte lägga upp en massa filmklipp och bilder. Jag kan inte hjälpa det.

Den här scenen alltså... SÅ kär i Blaine. Underbara underbara människa.

Björn Borg - Love for all

I natt hade jag sex. Som kille. I en dröm.

Inatt drömde jag (bland annat, jag drömde en hel massa) att jag hade sex. MEN jag var inte i min egen kropp. Jag var inte ens i en kvinnokropp. Jag var inuti en manskropp. Eller jag var en man, i drömmen. Det var inte så att jag hade bytt kropp a la It's a BoyGirl thing.

Och GUD vilket sex alltså! Och jag har inte ens haft sex. Ändå lyckades jag drömma till mig värsta supernjutningen. Som kille...

Det ä inte första gången det här händer. Så nu när vi håller på att läsa om genusvetenskap har transexuella kommit upp i bland. Jag har aldrig tänkt på det förut men kanske jag har en förtryckt önskan om att byta kön? Huh...

I alla fall. Det var HUR skönt som helst och jag vart värsta crazy! Stötte in och ut tills hela världen försvann och det enda som fanns var hur jävla underbart det kändes. Och jag SA en massa nasty stuff som jag inte ens kunde höra om tjejen i fråga svarade på eftersom jag var så uppe i min egen njutning.

Efteråt kom jag på mig själv, i drömmen alltså, med att jag inte ens tänkt på tjejen. Och att jag sagt en massa saker som jag inte ens vet om hon tyckte var förnedrande eller inte! Det var alltså en massa: - That's right you hoe! You like that? You like that dick?!

Och jag mådde jättedåligt över det där, sa förlåt hundra gånger och att hon måste ha legat där och varit helt förskräckt och inte gillat det alls. Och jag var så ledsen. Och samtidigt bitter. På mig själv.

Så den här tjejen visade mig en VIDEO, hon hade tydligen spelat in allt mot min vetskap, och så fick jag se allting utifrån också.

Jag har ingen aning om hur jag ska förklara det här... Men det var som att hon tog hand om mig, medan jag var så borta. Strök mig över ryggen, svarade på mina grova uttalanden genom att säga:
- I love it. I love YOU. Keep going.

Ni hör. Vilken SKUM dröm. Gissa om det kändes weird att vakna. Jesus.

Sex med djur inte förbjudet i Sverige?

WHAT? You serious?

Onda calorier jag hatar er

Vad jag inte kan förstå är HUR allt kan innehålla så mycket calorier? Seriöst? HUR?

Jag var assugen på ngt onyttigt nu på morgonen. Tänkte va fan! Jag skiter i nyttighet och är onyttig. Hittade ett öppnat paket med OLW stjärnor. Äter några stycken. Kollar på näringsvärdet. Får en chock. Ställer motvilligt tillbaka påsen i skåpet igen.

500 calorier på 100 gram?! På HUNDRA gram! 100 gram är ingenting!

Det har jag faktiskt lärt mig nu på slutet. Att om jag kollar näringsvärdet på saker och ting försvinner ganska mycket av viljan att äta av det. Därför är lösgodis så farligt. Jag älskar lösgodis. Men där har jag inget som kan avskräcka mig.

Men seriöst. Att få i sig 1/4 av alla calorier man ska  ta in på en dag av 100 gram? Det är ju sjukt.

Jag är en dubbelmoral. Som klagar på dubbelmoral.

Jag känner mig som världens hemskaste människa. Jag gör verkligen det. För jag har precis insett att jag gör samma sak mot den här killen som alla gör mot mig hela tiden. Så har jag rätt att klaga? Över ytlighet? Och tendensen dom flesta har att döma och göra antaganden?

Nej. Självklart har jag inte den rätten. Varken att klaga eller göra likadant själv. 

Okej. Så han är inte söt. Okej jag är verkligen inte alls intresserad på det fysiska planet. Men VARFÖR kan jag inte ge det en chans? Varför kan jag inte tänka att han kanske är en undernbar person och sluta känna mig så awkward när han snackar med mig lite för mycket. Varför, i hela friden, kan jag inte bara se om det kan utvecklas till en vänskap om inte annat?

För att han inte är snygg? Är det så? Är jag verkligen så ytlig? Så hemsk? Så DUM?

Jag har aldrig trott det förut. Men innan har jag aldrig träffat någon som fått mig att tänka tanken: "Tanken på att onanera gör mig seriöst mer upphetsad än tanken på att  ha sex med honom."

Aouch.... Och det ska ganska mkt till för att en sån tanke ska uppstå hos mig. Men ändå.

Vem har sagt att det måste utvecklas åt DET hållet? Varför antar jag att det är det han vill? Och varför blir jag inte glad när någon för en gångs skull verkligen anstränger sig för min skull? På det sociala planet.

Gud, jag har fan i mig BETT om att ngt liknande skulle hända nån gång. Och nu när det gör det uppför jag mig som en sån person jag absolut inte vill vara.

Men hur ska jag göra? Hur ska jag ändra? Det är inte så lätt att sluta känna en känsla. Kanske bara hänga nån dag och se hur det går? Då har jag ju i  alla fall försökt?

Ibland gör den här typen av dagboksskrivande att jag upptäcker nya saker hos mig själv. Ibland saker jag inte gillar. Och det här gillar jag inte. Och jag skulle kanske aldrig ha tänkt på det om jag inte hade den här bloggen. Om jag inte skrev ner och analyserade mer än vad jag gör i mitt huvud.

HAHAHAHAHAHAHA jag DÖÖÖÖÖÖÖÖR!

"Chicks really seems to like green dicks"

"And I was like, how the fuck am I supposed to fit in that bed? My green dick takes up half the space!"

Eller ngt sånt där. Det är fan kommentarerna som gör det. Åhhh GUUUD. Love.

The sims 3 Sexlife?

Som ett gammalt troget simsfan har det uppstått många idéer genom åren. Jag och en kompis spelade alltid sims under högstadietiden och vi utvecklade dom mest komplicerade storisarna till våra simmar. Det var som att spela en bok. Det är FORTFARANDE som att spela en bok men jag har inte tid/väljer inte att spela sims lika ofta längre. Yttets sällan faktiskt.

När EA Games fortfarande höll på med sims 2 hetta nästan alla expansionspaket på svenska något med liv.

• Nattliv.
• Djurliv.
• Studentliv

And so on and so on.

Jag och min kompis kom på den här brillianta idén. Sims LANTLIV. Det skulle vara ett bondgårdsliv med hästar och kossor och höns och gud vet vad.

På senare tid och med takt med en mer utvecklad perversitet har denna önskan växt fram i mig.

THE SIMS 3 SEXLIFE

Jag är absolut inte ensam om det här. Och absolut inte först. Med att vilja ha en vuxenversion av the sims. Om jag fick bestämma skulle detta inte bara inkludera mer alternativ till sex, sorry MYSPYS. Utan också möjligheten för tonåringar att bli gravida. Möjligheten att dricka alkohol och bli full. Ha RIKTIGA jävla fester. Gå på universitetet (och då menar jag på ett roligt sätt, inte a la Studentliv!!!).

Nu räknade jag bara upp en massa oansvariga grejer nästan. Men jag skulle i allmänhet vilja ha ett mer VUXET sims. Och att det inte bara skulle inkludera snusk och alkohol.

För dom som inte spelat sims måste det här låta som rappakalja. Och det som jag kommer skriva nedan också. Och för dom som spelar sims men inte är perversa som jag, till er ber jag om ursäkt. För guds skull sluta läs så att jag inte smutsar ner er syn på sims.

Men tänk er bara. Alla saker som skulle kunna finnas!

• Yrket strippa
• Avsugningar
• Handjobs
• Olika sexställningar
• ONANERA
• Porrfilm
• Porrsurfa
• Sexskämt
• Sätta på en jävla kondom för guds skull!
• P-Piller
• Oönskad graviditet
• Könssjukdomar (kan ju inte bara få det roliga!)
• Gruppsex
• Kompissex! (blir så irriterad över att det inte går)
• Mm

Jag inser att det här aldrig kommer att komma. Och det är på ett sätt likabra. Risken är stor att många blir kränkta på ett eller flera sätt. Och var ska man dra gränsen? Alkohol men inte droger. Strippyrken men inte prostitution? Och varför inte incestsex? Våldtäkter?

Det skulle aldrig gå att dra en lagom gräns. Och avgöra vilka sexuella grejer som skulle få vara med eller inte. Men det hade varit najs. Och jag skulle kunna leva mitt liv ÄNNU mer via sims.

Milow - Born in the Eighties

 

Den här texten. Fan. Jag blir alltid lika känslosam. VARENDA gång.

I grew up in the nineties
At least that's what I tried
Looking for ways to be satisfied
I went to San Diego to try out my luck
Came back 12 months later
And again I was stuck
I felt like a goldfish stuck in a bowl
I was waiting for something
That I could control
After 2000 no longer a kid
The world didn't end but something else did
When my father takes off I'm already 19
He wasn't as happy as I thought he seemed
If this is my screenplay I don't like my role
But these are the things
That you can't control
Although I feel a lot older I'm just 23
If you're looking for answers
Don't come to me
Instead of a future I've got a guitar
But dreaming out loud wo'nt get me far
Still I feel I'm ready for rock 'n roll
There might be something that I can control
By the time I hit 30 I'll have enough
Of being a twentysomething in love
My friends will all be married
Or they will be gone
I'll still be wondering what's going on
If that's what it takes then I'll sell my soul
As long as there's something that I can control
One day I'll wake up and I'll be 38
Doing the things that I used to hate
The trick to forget the bigger picture is when
You look at everything in close-up
As often as you can
Our revolution is covered in mold
There's only so much that you can control
This is no anthem becasue anthems are proud
And pride isn't something that this is about
I shouldn't care shouldn't care
But I do and that's sometimes
Too hard to bear
Still walking the same road
With my schoes full of holes
Just waiting for something that we can control
If I ever reach 50 or 65
Too early to tell if I'll still be alive
We were bron in the eighties and now we are here
My generation's dream will disappear
I'm at a graveyard passing the rows
A silent surrender we'll never get close
This is my story
You swallowed it whole
About us feeling the need to be in control

Den viktigaste personen i våra liv - Är oss själva

Det här gör mig SÅ jävla förbannad. Jag säger bara.

 

FIGHT FOR YOUSELF.

PROTECT YOUSELF.

LOVE YOURSELF.

Kiss s/he (hen)

Laugh with everyone you like.

 

Really bitch? Really?

En annan person kan inte vara den enda förutsättningen för lycka.

Det måste man skapa själv. Ingen annan kan göra det åt dig.

Och en drömprins/prinsessa kommer inte göra ditt liv perfekt och underbart.

Det är DU. DU som måste göra det.

 

Jag vet att det här är svårt. Jag är inte bra på det här tänket själv.

Men varför uppmuntra det? Varför?

Varför inte uppmuntra självständighet? Hos alla?

Varför glorifiera hoppet om en hjälte? En hjälte annan än en själv. Som ska fixa allt. Alla problem.

Det är galet. Det är fel.

 

Visst. Kärlek kan göra en människa lycklig.

Och kärlek är vackert. Oavsett hur den ser ut.

Men detta citat.

Att den enda gången hon skulle kunna vara helt och fullt lycklig är med honom?

 

Jag kanske misstolkar. Ser saker med mina genusglasögon som är oviktiga eller inte finns där.

Men. Jag vill i alla fall säga.

Tjejer. NI BEHÖVER BARA ER STJÄLVA.

Samma sak till er killar.

Ni kan vara lyckliga ändå.

Ni kan leva ett värdigt och viktigt och underbart liv.

Utan någon annan.

Utan den stora kärleken.

För den viktigaste personen i era liv.

Det är ni själva.

 

 

Så. Slut på vansinnesutbrott.

 

 

 

I need someone to tell me this

"I warned you about what would happen if I heard the words, fat, ugly, or stupid come out of that mouth one more time. As something that belongs to Me, I will not have you belittling yourself. It’s an insult to Me that you think I would have something ugly or stupid. you are intelligent, beautiful, and Mine. Tonight you will learn that."

// Sadistic-Games

Oh please. May I please?

 

 

Taylor Lautner med skäggstubb? Något bultade precis. Mellan mina ben.

My usual luck

Varför vill jag aldrig ha sex med dom få som verkar vilja ha sex med mig? Why?

Jag tycker att 90% av alla killar är attrakriva. Varför är det dessa 10 återstående % som blir attraherade av mig?

Det måste vara en förbannelse. Eller karma. Måste bara komma på vem som lagt förbannelsen över mig/vad jag gjort för att få så dålig karma...

Den fula systern

Det finns en sak jag skojat om i flera år. Ett skoj som innehåller så jävla mycket allvar, så mycket känslor att jag är tvungen att göra det till något roligt. För om jag inte gjorde det så skulle alla förstå. Att det faktiskt är så jag känner.

Jag älskar min lillasyster. Jag måste börja med att säga det. För hon är fan i mig den viktigaste personen i mitt liv. Jag vill aldrig leva utan henne. Jag vill aldrig vara ifrån henne. När (OM) jag flyttar hemifrån vill jag ta med mig henne så att vi kan fortsätta vara så nära som vi är nu.

MEN.

Hon är mycket sötare än jag. Smalare. Längre. Sportigare. Coolare. Har fler vänner. Allt känns det som. Som att hon har fått allt och jag inte har fått någonting.

Jag missunnar henne inget. Jag önskar bara så in i helvete att jag kunde ha ärvt samma gener som henne.

Det är det mitt skämt handlar om. Och ungefär så här brukar det låta:

"Va fan mamma! Sparade ni alla bra gener till min systers namn"

"Var jag bara ett experiment för att ni skulle lyckas andra gången?"

"Vem fan har gett mig dom här generna!"

Jag är det misslyckade experimentet. Den människa som finns för att någon annan senare skulle kunna uppnå en högre grad av perfektion. Den med all otur. Som ärvde stora fötter, små bröst och en gigantisk benstomme. Och tendens till matmissbruk på det.

VAD fick jag som är bättre än vad min syrra fick? Fick jag NÅGONTING där jag är bättre, snyggare? Nej.

Möjligtvis att mina läppar är mer klassiskt fina. Men det är det enda jag kan komma på.

Det här gör mig så jävla ledsen. Så besviken. Så avundsjuk. Så ARG för att va fan, varför var ödet tvungen att göra det här mot mig? Varför var någon högre makt eller slumpen eller va tusan det nu var göra mig till den fula systern? Kunde vi inte ha fått vara på någorlunda samma nivå i alla fall?

Jag kräver fan inte mycket. Jag vill inte vara perfekt. Jag vill bara sluta känna som om hela mitt liv är bortslösat för att jag inte är söt nog, snygg nog, smal nog. Det räcker om jag får vara lagom. LAGOM.

Varför kan jag inte ens få vara det?

Mumford and sons - Awake my soul

 

 

How fickle my heart and how woozy my eyes
I struggle to find any truth in your lies
And now my heart stumbles on things I don't know
My weakness I feel I must finally show

Lend me your hand and we'll conquer them all
But lend me your heart and I'll just let you fall
Lend me your eyes I can change what you see
But your soul you must keep, totally free
Har har, har har
har har, har har

awake my soul...
awake my soul...

How fickle my heart and how woozy my eyes
I struggle to find any truth in your lies
And now my heart stumbles on things I don't know
My weakness I feel I must finally show
Har har, har har
har har, har har

In these bodies we will live,
in these bodies we will die
Where you invest your love,
you invest your life

In these bodies we will live,
in these bodies we will die
Where you invest your love,
you invest your life

awake my soul...
awake my soul...
awake my soul...
For you were made to meet your maker

awake my soul...
awake my soul...
awake my soul...
For you were made to meet your maker
You were made to meet your maker

To Ryssland with love

Förvirringen är total. Varför är det bara människor bosatta i Ryssland som råkar hamna på den här bloggen? (Och jag säger råkar hamna eftersom jag inte förväntar mig att någon faktiskt kommer tillbaka hit två gånger.)

Jag menar hur många i Ryssland kan svenska tro? Så hur kan dom komma hit via google om dom inte sökt på svenska... Och hur många procent jag skriver är på engelska liksom? Inte mycket. Så chansen av att man kommer hit pga en engelsk sökning är inte så procentuellt stor.

Seriöst jag är nyfiken! Hur går det till? Och varför?

Men ni är välkomna hit såklart, mina Rysslandsbor! Och alla andra också såklart.

To Ryssland with love

// Truth

 

 

Cheers Ladies and Gentlemen!

(Varför kan det inte komma fram att James Bond är bi?

NAAAJS det hade varit!!!!)

Hur vet man om en kille försöker bli ens kompis eller något som inkluderar tungor?

Just a question. Kanske inte borde fundera på det här. ÄN.

Puta svettig rumpa mot hans X

Jag kom precis hem från ett Body Pump pass. ÅHHH så awkvard. Vem som var där? Min killkompis ex. Som jag aldrig ens fick träffa medan dom var ihop. (här där jag bor känner man dom flesta) Jag kände bara den stela stämningen men jag kan ju ha inbillat mig.

Jag sa hej. Dock blev det ganska tyst så vet inte om hon hörde mig eller inte. Hon sa ingenting i alla fall.

Och vart hamnade jag? Givetvis framför henne. Någon som har varit på ett Body Pump pass? Man putar sjukt mkt med rumpan. Och man svettas (jag gör iaf det). Så där skulle jag stå. I 1 timme. Och puta med mitt breda arsle mot denna vältränade X.

Jaaa.... Men jag överlevde. Jag gjorde ett bra träningspass. Och jag behöver förhoppningsvis aldrig hamna så nära henne igen.

Matmissbrukare?

Jag håller på med någonting nu som jag har både positiva och negativa tankar/känslor till. Jag försöker att äta mindre än vad jag brukar och jag TROR att jag kommit in i en av mina motionsperioder.

Det positiva är att jag känner mig så motiverad. Och när jag sköter kosten och tränar så börjar jag alltid gilla min kropp mer även om den inte förändras. Det är som en undermedveten stolthet över att jag är duktig och så speglar det av sig på hur jag tänker kring min kropp.

MEN. Det negativa... Är att jag jnte gör det här särskilt hälsosamt eller hållbart i längden. Jag har slutat äta ordentlig lunch nu när jag börjat på universitetet. Det blir liksom en frukt eller en dietbar liksom. För att jag vill hålla ner på intaget. Jag har inte ätit mer till middag än vad jag brukar så det verkar funka okej så långt.

Det kan dock inte vara bra. Att jag gör så här. Om det går för långt är det väl den här typen av tänk som skapar ätstörningar och annat jobbigt och hemskt?

Som det känns nu är det ingen chans att jag skulle få problem med att äta för LITE. Mitt problem har ju alltid varit att jag ätir för mycket. Och det är ju på ett sätt också en ätstörning. Att överäta. Så rent teoretiskt, om jag är mottaglig för den ena typen av störning i förhållandet till mat borde jag kanske vara mottaglig för den andra typen? Om fel beteende skapas tänkte jag.

Nu är det ju ingen fara. Det har liksom pågått i en och en halv vecka. Men om det skulle fortgå under månader, år. Då kanske.

Det var inte länge sedan jag insåg att jag har problem med mat. Jag använder det på fel sätt. Detta inkluderar att jag använder mat som ett belöningssystem eller för att ta mig igenom tråkiga och jobbiga saker.

Jobbig läxa? Ät fika, godis, kakor, glass eller vad det nu kan vara.
Gjort något bra? ja men då får jag ju ta den här extra maten.

Typ så.

Och ibland så äter jag när jag är ledsen. Nere. Det ologiska är att jag äter när jag känner mig ful. Tjock. Fet. Oälskad. Ovärdig. Och DET är ett moment 22 om något. En ond cirkel som verkar vara omöjlig att bryta.

Under gymnasiet gick jag upp jättemycket. När plugget blev för mycket, för svårt, för jobbigt åt jag för att ta mig igenom det. Nu är 8 av dom kilorna borta i alla fall. Och jag är tillbaka på ungefär samma vikt som innan gymnasiet. Tror jag. Jag har aldrig äkskat vågen och vill fortfarande inte ställa mig på den.

Men nu. Nu är jag inne i en period. Och jag känner igen känslan. Jag har varit här förut. För länge sedan. Typ när jag gick i 5:an på mellanstadiet.

Jag har alltid varit stor. Alltid. Men under en period där gick jag ner ganska mycket, eller jag fick i alla fall andra propotioner. Och det har tack och lov hållit i sig mer eller mindre. Jag åt mindre. Mycket mindre. Inte ohälsosamt lite. Men ändå. Och jag tänkte jättemycket på mat. Att inte äta. Och jag hade en beslutsamhet.

Jag känner samma sak nu. Som att jag är på väg in i något liknande. Jag hoppas bara att det blir bra i slutet.

Jag är feminist

Hur kan det finnas så många som inte ens vet vad genusvetenskap är? Som tittar frågande när jag för att förtydliga säger Makt och kön. Som det klickar till lite hos när jag drar till med jämställdhet i brist på tid och ord att förklara om maktstrukturer och hur kvinnor som grupp är underordnade män som grupp.

Jag trodde ändå dom flesta var lite insatta. Men det har visat sig att många som bara blir alldeles tomma i blicken. Eller typ avfärdar ämnet.

Jag är inne på min andra vecka och känner mig inte tillräckligt insatt för att skriva ett debattinlägg om det här. Mest för att jag inte har bildat mig en egen klar detaljuppfattning än. Men något som står klart är att jag är feminist. Jag vet bara inte vilka åsikter från vilka feminISMER jag håller med om.

Och det skrämmer mig. Att vi till viss grad tänker likadant om kvinnor och män som vi gjorde under jävla antiken.

Min egen partydrink

Bacardi, ej smaksatt.
Mangojuice.
Lime.
Is.

Och jag är lycklig ännu en fest.

OBS. Blanda efter önskad fyllehetsgrad.

Sanningen om hans icket existerande oskuld

Jag vaknade inte upp till ett perfekt och intressant liv. Jag vaknade upp till samma liv. Samma kropp, samma personlighet, samma förutsättningar, samma ouppfyllda drömmar. Men men. Ärligt talat vet jag inte ens om jag skulle vilja byta ut hela mitt liv, jag, om jag fick möjligheten. Det kanske låter bra i teorin men tänk att inte vara sig själv, att vara någon annan? Det skulle kännas så... fejk. Så fel liksom.

Anyhow. Jag hade ju en grej till att berätta om sanning och konsekvensgrejer som ägde rum igår. Jag fick det bekräftat. Att min killkompis, han som jag varit lite småkär i från och till, inte är oskuld.  Längre.

Jag antar att jag hoppades att han fortfarande skulle vara det, dels för att jag inte skulle vara så jävla ensam då. Och för att en kille som är oskuld bara gör mig så jävla tänd. Jag vet inte varför. Kanske för att jag är rädd för hela den här erfarenhet och macho grejen och att jag hellre skulle uppleva fumlandet och osäkerheten och gulligheten hos en kille som inte vet vad han gör. (Så att jag skulle slippa känna mig så värdelös.)

Och det här är jag kanske ensam om i hela världen. Men en kille som kommer tidigt? Hur sexigt skulle inte det vara? En beröring och så... woop woop. Makten över att få det att hända.  Mot hans vilja. Att känna sig så åtrådd.

Typ min dröm. Och nu har jag ingen människa jag vet att jag skulle ha kunnat uppleva det med. Jo en till... men jag tror INTE att han fortfarnde är oskuld... (han det var nära att jag gjorde det med en gång). Han är en jävla tjejmagnet. Och jag fattar varför. Undrar varför han inte gjort det tidigare... aja. Så länge jag inte vet säkert så vänder jag mina fantasier åt det håller från och med nu.

SUCK.

Fuck my life.

Sanning och konsekvens

Ikväll har jag kört sanning och kt onsekvens för första gången på ett år kanske. Första gången sedan jag startade den här bloggen definitivt.

En chillkväll med kräftskiva utvecklades till sanning och konka för att vi verkligen inte hade ngt att göra. Och vi använde nån app för att ställa frågor. Dessa frågor? typ 85% sexrelaterade.

Kul. VERKLIGEN. När man som jag inte har NÅGOT att dela med sig av. På varenda fråga blev jag tvungen att ta mig igenom meningen "jag är oskuld så jag vet inte".

Inte för att det är något fel på att vara oskuld, herregud liksom. Men jag skämdes verkligen. Eller jag skäms för det hela tiden. Men inte som när jag påtagligt måste sitta där och säga framför mina närmaste vänner att jag aldrig gjort det.

Nog för att dom VET det redan. Det klart dom gör. Men ändå. Det blir så mkt mer verkligt att säga det än att bara veta det inom sig.

Jag skulle verkligen ha levt någon gång då det var en riktigt jävla BRA grej att vara oskuld. Oskuld, blek och fet. Dom idealen har faktiskt funnits. Jävlar vad het jag skulle ha varit alltså.

Som sagt. Jag vet att det inte är något fel på att inte ha gjort det. Men idag är det nästan som ett krav. Och att man dessutom ska ha värsta aktiva och intressanta sexlivet. Det stressar mig. Det gör att jag känner mig värdelös. Som att jag måste betala för sex för att kunna få det liksom.

Jag vet inte... det är bara jobbigt. Och jag är för gammal för att ingen ska börja undra. Varför liksom? Varför har hon inte knullat?

Hitta någon som vill ha mig och jag är på. ÅHH. Det är ju inte ens självvalt! Om jag hade fått som jag ville hade jag förlorat oskulden dagen jag fyllde 15.

Jag har en till grej jag vill dela med mig kring hela den här sanning och konsekvensgrejen men jag orkar inte nu. Är trött. Vill sova. Och förhoppningsvis  vaknar jag upp imorgon och hela mitt liv är perfekt och intressant.

Men jag gör samma jävla sak själv

Jag vet att det har varit ont om sanningar på ett tag. RIKTIGA sanningar. Inga löjliga små grejer som egentligen inte spelar någon roll.

Jag har verkligen inte haft någon lust att skriva om någonting. För det beror inte på att det är slut på bekännelser. Och jag antar att jag inte har velat ta tag i det där jobbiga. Dom grejer som får tårkanalerna att öppna sig och saltvatten att sippra ut.

Men nu. Nu tar vi en sån där jobbig grej. Ärligt talat vet jag inte om det kommer sluta med att jag upprepar mig själv. Fast ärligt talat så skiter jag i det. För det här är en sån där grej som får mig att må dåligt över. Samtidigt som jag blir irriterad, förbannad och bara allmänt less på människor och deras oförmåga att TÄNKA. Oförmågan att analysera en situation och en omgivning. Oförmågan att känna någon slags medkänsla egentligen.

Det har ju redan kommit fram att mycket av mina problem och min smärta kommer från min övervikt. Oftast är jag ett hårt skal (metaforiskt) och verkar självsäker och trygg i mig själv och den jag är. Men det är inte sant. Det är inte sanningen. Även om jag är jävla bra på att få alla att tro på lögnen. Inklusive mig själv. Ibland går det flera veckor då jag glömmer bort att jag mår dåligt innerst inne för jag skjuter bort det.

Ja. Men det var egentligen inte det jag hade tänkt skriva om. Nej. Jag tänkte faktiskt ta upp en specifik händelse som ägde rum nu när jag sommarjobbade.

Åh gud. Jag kan inte ens komma ihåg om jag nämnt den söta killen som brukar jobba där han med om somrarna. Och att jag... ja inte fantvet jag vad man säger! Att jag gillar honom? Att han är rolig, trevlig och... allt det där. Plus att han är dryg och ibland jobbig. Och efter denna händelse betecknar jag honom som totalt oförstående, ovetande och lite smygelak.

Aouch... Not a dream catch fattar jag NU när jag skriver om honom. Men. Faktum kvarstår att varje sommar när jag spenderar tid med honom så halkar jag tillbaka i gilla-grejen. Dumma hjärna. Dumma kropp. Dumma... allt som gör att man attraheras till nån.

Det var under OS sändningarna i alla fall. Och vi var i fika rummet. Tror att det bara var han och jag men är inte säker. Just då var det släggkastning som det tävlades i. Och det kom upp en kvinna, lite av det rejälare slaget men jag tänkte inte så mycket mer på det. Tills HAN säger:

- Kolla på den där! Större tjej får man fan leta efter!

Jag tittar tillbaka. Och verkligen ser på henne. Och hon är ungefär lika stor som jag. Kanske lite smalare. Och tills HAN sa någonting tyckte jag att hon hade en helt okej kropp liksom.

Jag kände hur jag blev ledsen och fruktansvärt arg på samma gång. För vad fan tror han att jag ska tänka egentligen? Här, precis bredvid dig, står en tjej som inte lever upp till skönhetsidealen hon heller. Hon är överviktig, knubbig, tjock. Och genom att kalla den där kvinnan på TV ett freak så säger du samma sak om henne som står bredvid dig.

Jag ville kommentera det. Fråga vad FAN han menade. Bara visa att jag blev arg och förbannad. Men jag visste inte hur. Vad jag skulle säga. Och jag kände det där lätta bultandet i halsen och suget och kittlet i ögonen som talade om att jag skulle börja gråta om jag så mycket som öppnade käften.

Så jag höll käften.

Men seriöst? Jag förstår inte. Eller jo. Egentligen förstår jag. Men jag VILL inte förstå. Jag vill inte förstå att man säger saker man inte funderar över. Jag vill inte förstå att folk inte fattar att jag fan är KÄNSLIG när det kommer till sånt där. Jag vill bara... Jag vill kunna säga att jag aldrig skulle göra ngt sånt. Och fram tills att jag skrev det här så hade jag nog sagt att jag aldrig skulle göra det.

Men jag gör det. HELA TIDEN: Genom att JAG klagar på mig själv låter det som om jag klagar jag på andra. Genom att hata mig själv låter det som att jag hatar andra som besitter samma egenskaper. När jag säger att någon är SNYGG låter det som om jag fördömer allting annat.

Så jag gör det. Jag gör det själv. Men själv blir jag så jävla ledsen. Och arg. Och... Och uppgiven antar jag. Uppgiven för att  vi bara inte kan få existera och nöja oss med det. Utan att dömas. Utan att döma. Men det verkar vara för svårt.

Nästa steg

Börjar universitetet imorgon. Är nervös. Vet inte vart jag ska gå. Hur jag hittar dit. Vilken buss jag ska ta. Vad jag borde ha med mig. Eller någonting alls. Jag vet ingenting. Och jag har en smärre panik.

Samtidigt ska det bli så himla kul att gå vidare till nästa steg. Ett steg närmare till att faktiskt få ett LIV. Att bli vuxen. Och för guds skull hoppas jag att detta medför självständighet och söta pojkar. Som inte har något i mot att ligga med mig.

Mum and Dad gettin it on

Jag kommer aldrig att glömma då jag förstod att mina föräldrar fortfarande har sex. Hur jävla awkward det kändes. Jag kunde inte fatta att dom fortfarande gör det med varandra.

Inte för att det egentligen är något konstigt. Jag menar, dom är ju inte direkt 100 heller, men bara själva tanken på att ens föräldrar. Nä fy fan!

Jag undrar om det beror på att det påminner en om varifrån man kommer. Att man inte existerar på grund av något fantastiskt och magiskt mirakel. Det var ingen stork. Det var en fitta. Och en kuk. Som hemskt nog tillhör ens föräldrar. (Bara att skriva fitta och kuk i samma mening som föräldrar skrämmer mig.)

Det är som att man inte vill acceptera sina föräldrar som köttsliga varelser antar jag.

Jag fick den första hinten när jag skulle leta efter extra tandkräm i pappas neccesär. Den gemensamma var slut. Och så såg jag ett gäng kondomer där. Först trodde jag seriöst att pappa var otrogen, det kändes mer trovärdigt än att mamma och pappa skulle ligga med varandra. Men jag hade ingen aning om vem pappa skulle knulla liksom. Så jag bortslöt det.

Sen snackade jag och mamma om någonting. Kommer inte ihåg vad. Och hon sa att hon och pappa fortfarande... you know. Och jag försökte med all min förmåga att dölja chocken och fortsattte snacka om vad det nu var vi pratade om.

Seriöst. NÄR gör dom det? Och vars? Jag menar. Jag och syrran är alltid hemma. Nästan. Och mitt sovrum är precis bredvid deras så jag skulle ha hört om ngt pågick därinne om natten.

Det är till och med sällan att dom sover i samma säng. Så jag förstår verkligen inte... NÄR.

Antar att det gäller att vara kreativ om man är kåt... UÄÄÄÄH. USCH!!!!!!!!!!!!

Dessutom har mamma och pappa inte världens bästa relation heller. Dom bråkar ofta om småsaker. Och det är mest pappa som håller på även om han skyller allt på mamma. Så jag trodde verkligen inte att dom hade kvar den typen av gnista. Make up sex kanske?

UÄÄÄH! NO NO NO NO!!!! Don't want to!!!

Så. Det var bara det.