Look Alike Day

Idag har jag sett:

• En Heath Ledger lookalike
• En Alexander Skarsgård lookalike

På samma ställe. Samtidigt. Surt att jag är för osäker för att gå fram och prata med alltför snygga pöjkar.

Vill han ha mig om jag är svagare och dummare?

Jag är en stark person. Säker på mig själv, i alla fall när det gäller mina inre egenskaper. Jag har åsikter, vågar uttrycka dom. Kan stå upp för mig själv och andra när det behövs. Jag låter mig inte trampas på. Jag säger ifrån.

Jag är smart. Jag ser samband och logik. Jag kan ta beslut. Jag kan styra upp och planera. Hantera jobbiga och svåra situationer.

Men ändå. Av någon anledning. Ibland. Försöker jag dölja det. Bli en svagare person. En sådan som behöver hjälp. Mycket hjälp. Och det händer när jag är i närheten av killar jag är intresserad av. Inte alltid. Men tillräckligt ofta. FÖR ofta.

Jag frågar om hjälp fast jag vet vad jag håller på med. Ber om åsikter som jag inte behöver eller egentligen vill ha. Klagar på mina egna prestationer. Låtsats att fysiska grejer, främst gällande styrka, är jobbigare än vad dom är.

Jag antar att jag undermedvetet vill framstå som mer "kvinnlig" och "feminin". Vilket låter helt sjukt, I know, eftersom jag är lika mycket kvinna oavsett. Jag är på väg mot att bli engagerad feminist och ska plugga genusvetenskap till hösten. ÄNDÅ håller jag på så här. Som om killar skulle bli mer attraherade av mig då. Och även om det SKULLE vara så är det idiotiskt att försöka framstå som svagare och sämre än vad jag är bara för att tillfredställa det motsatta könet.

Ingen har någonsin kallat mig okvinnlig på grund av min personlighet eller mina kunskaper. Aldrig. Inte familjen och inte nån utomstående heller. Så VARFÖR?

Jag har en teori. Som egentligen inte är min teori, någon annan har tänkt ut och forskat på det här innan är jag säker på.

Det är ett faktum att vissa egenskaper anses vara mer kvinnliga än andra. Och vissa drag manligare än andra. Och undermedvetet, efter att ha mottagit samhällets budskap om dessa egenskaper, har jag försökt anamma det "feminima", eventuellt förtycka det "maskulina".

Total bullshit alltihop vill jag bara påpeka. Jag håller inte med ett dugg om att det skulle finnas sådana indelningar av personlighetsdrag mellan könen. Det enda som skiljer oss åt är det fysiska. Och inte ens det innebär att den ena nödvändigtvis är starkare/svagare än den andra. Men rent anatomiskt olika, det är vi ju.

Och fast jag inte håller med. Fast jag inte tycker att jag är okvinnlig när jag är mig själv så ändrar jag på mig. Omedvetet. Eller medvetet. För att försöka attrahera män.

Det säger en hel del om hur synen på män och kvinnor ser ut. Under ytan. Där man inte behöver vara politiskt korrekt.

Scrooge+Matrix

Oh my God. Idag såg jag vad som skulle hända om Scrooge (Jim Carrey) från En julsaga skulle para sig med ett par matrixglasögon. Jag kunde inte lyssna när avkomman pratade om återvinning, kunde bara tänka på hur fan det gick till när en animerad gammal gubbe fick barn med ett par solglasögon.
Han såg seriöst ut som en medelålders Scrooge. OCH han hade på sig Matrix glasögon...

Miss Big Foot är inget freak

För några veckor sen lyssnade jag på P3 och den dagliga tävlingen om en strandbag skulle precic börja. Det fungerar så att det först tas ut en tävlande som sedan får önska sig en egenskap hos sin motståndare, inre eller yttre.

T.ex.

• Pappaledig
• Långtradarchaffis
• Fräknig
• Sjukt snål

You name it. Det kan vara allt. Beroende på vad den där första personen säger. Den här gången som jag pratar om var det en tjej som ville tävla mot en annan tjej med stora fötter.

Stora fötter? tänkte jag. Jag var helt övertygad om att jag skulle höra storlek 42 i hörselkåporna. Men det fick jag inte.

"Jag vill tävla mot en tjej med stora fötter" sa tävlande 1.
"Haha okej. Vilken storlek ska hon ha då?" sa någon av programledarna.
"Jaaa... storlek 40 kanske. DÅ har man STORA fötter."

Alla höll med. Och jag kände hur jag blev både ledsen, sur och lite arg. Jag har själv storlek 40. Och jag vet att jag inte har små fötter direkt. Ja dom är ganska stora för att vara tjejfötter. Men det är inga missfosterfötter. Många har storlek 40. Och 41. Det är liksom inget ovanligt eller fantastiskt jättesuperduper enormt. Och så kommer den här tjejen och säger att jag har gigantiskt stora fossingar.

Kanske dumt att jag brydde mig så mycket. Men i flera veckor innan hade jag letat efter några fina sommarskor. Och jag kunde inte få på mig NÅGRA eftersom alla var så jävla smala. På längden? Inga problem. Men inte så lätt att få in storlek 40 i ett par skor med samma bredd som på ett par 37or. Jag var redan ledsen och ville helst bara skära av mig en bit av fötterna typ. Och så fick jag höra det där.

Jag vet inte ens vart jag vill komma med det här. Kanske vill jag bara klaga på att jag har fötter som det inte görs  skor till. Eller så vill jag bara uppmärksamma att man inte är ett freak för att man har storlek 40 som tjej. Eller om man har större än det. Det borde inte spela någon roll.

Men det är jävligt svårt att nästan aldrig kunna ha dom skor man vill ha. Och känna sig misslyckad och ful på grund av det.

Rumpor i arbetsbyxor

Det här fenomenet att tjejer ibland tänder på killar som ser ut som sina pappor? Ja lider en aning av det. Vill INTE börja någon djup analys om varför det är så... nej tack. Kan leva utan det äcklet för resten av mitt liv.

Men seriöst. Killar i Blåkläder. Så sexigt. Alla rumpor ser typ gudomliga ut i arbetsbyxor.

Antingen har jag denna förkärlek för killar i arbetskläder för att pappa har ett jobb där det krävs och jag är sjukt van vid det. Eller för att det finns en jättesöt kille på nämnda arbetsplats som får mina händer att vibrera av lusten att klämma på hans rumpa. Som är beklädd u just Blåkläders arbetsbyxor. Kanske en kombo av båda?

Den andra systern - Jo Leigh

Jag måste börja det här inlägget med att tala om att jag är lite av (okej mycket av) en snusktant. I alldeles för tidig ålder. En snusktjej kanske är ett bättre ord? Det kommer säkerligen att genomsyra hela den här bloggen eftersom det DEFINITIVT är ett ämne som jag håller för mig själv för det mesta. Inget man vill skryta med direkt. Jag tar hela jag-känner-mig-så-pervers grejen nån annan gång, seriöst.

Japp. För nån månad sen beställde jag tre böcker från http://www.harlequin.se/ . Ur deras Lust/Passion sortiment. Förut kunde man köpa sånt här i mataffärerna där jag bor. Sen tog dom bort det, antagligen för att det fanns för få snusktanter/snusktjejer i mitt närområde. Damm it!

Det var väldigt länge sen det togs bort så jag hade inte läst en harlequin Lust bok på flera år. Så jag beställde som sagt böcker därifrån, 3 stycken från ett gammalt utbud vilket var det enda som fanns på nätet.

Anyhow. Tyckte att den här lät lite bra på baksidestexten så den åkte med i högen. Och den var faktiskt jättebra! Det märktes att författarinnan lagt ner tid på handlingen vilket ibland kan vara något som saknas i sådana här typer av böcker. Personligen tycker jag att det gör hela sexgrejen bättre och verkligare och bara allmänt mer trovärdig. För att vara ärlig, jag läser inte harlequin lust romaner för deras fantastiska kreativa uttryck i igrund och botten om jag säger så.

Ett perfekt alternativ för mig som verkligen INTE tänder på porrfilmer utan handling, romantik, logik eller ens sex som ser skönt och njutbart ut.

Så. Ja sexet var hett och jag blev kåt av det. Uppdrag avklarat. Men jag älskade verkligen att hjältinnan för en gångs skull inte var den perfekta kvinnan men att hon fick killen ändå. Och att det var väldigt mycket fokus på ytlighet vs djup hos en person och hur det kan få en att ändra åsikt om någons yttre. Väldigt fascinerande, är så sant.

Storyn i kort. Kvinnan, Gwen, är den fula ankungen i en familj där nästan alla försörjer sig på sitt utseende. Hon är egentligen inte ful utan ser ut som en vanlig, normal kvinna. Inte som resten av släkten som är väldigt vackra och sexiga. Till skillnad från sina släktingar har hon blivit tvungen att utveckla en intressant personlighet och ett djup som dom andra helt enkelt inte har för att dom inte har behövt det.

Hon träffar mannen med stort M, Paul, som också har tillhört det vackra folket i hela sitt liv. Levt ett ytligt och lättsamt liv. Men så börjar dom lära känna varandra och Paul börjar fundera på det han hittills saknat i sitt liv och inser att Gwen kan ge det till honom. Gwen, istället för en av hennes supersnygga systrar som han tidigare försökt uppvakta.

Så gillar man såna här böcker rekomenderar jag att försöka läsa den här av Jo Leigh.

With and without glasses

Jag har alltid tyckt att det är ganska så charmigt med glasögon. Personligt och sött. Dom allra flesta passar jättebra i det och jag har aldrig tyckt att någon har blivit mindre fin med sina glasögon på. Men på midsommar snackade jag med en kille som hade glasögon. Tänkte inte så mycket på det egentligen, mest bara som ett konstaterande. Som hårfärg eller kroppslängd. Det liksom bara är där som en del av personens utseende.

Lite senare på kvällen hade han tagit av sig glasögonen. Och jag kände inte igen honom! Innan hade jag bara sett honom som neutral. Varken ful eller snygg. Men utan glasögonen såg jag helt plötsligt att han var riktigt söt!

Inte för att det egentligen spelade någon roll. Jag pratade inte mer eller mindre med honom för det. Själva poängen är att jag blev så himla chockad. Det har aldrig hänt för mig förut, att jag tyckt att någon ser bättre ut utan glasögon.

Snacka om att jag kände mig ytlig och dum i huvudet! Varför hade jag inte sett det innan liksom? Helt blind? Eller fick jag en sån där störd nyck av att inte kunna se förbi ett par glasögon?

Jag vill inte vara den som är så  elak och blind.

Flytta för en dildo

Seriöst det första jag ska införskaffa när jag äntligen lyckas flytta hemifrån är en vibrator/dildo. Det är hur drygt som helst att inte kunna köpa det nu för jag skulle verkligen vilja prova. Problemet är att det inte finns någon sexbutik eller vad man ska säga i närheten av där jag bor. Vilket är väldigt konstigt eftersom närmaste större stad är en studentstad. Så en stor del av invånarna är unga människor. Som säkert också skulle vilja ha tillgång till liknande saker.

Och jag skulle aldrig, ALDRIG, gå in på typ Teknikmagasinet och inhandla såna där saker. Fy fan vad pinsamt att stå där med folk som är där i ett helt annat syfte! Och senaste gången jag var inne där (typ 1 år sen så jag vet inte hur det är nu) så låg sexgrejerna inte direkt väl synliga. Jag lovar att man måste FRÅGA efter det. Åh gud, känner redan här sittandes framför datorn vilken hemsk situation det skulle vara.

På en sexbutik vet ju liksom alla varför man är där och man är där för ungefär samma sak allihopa så det skulle nog inte vara några problem. Dom som jobbar där är ju vana så det måste vara ungefär som kassapersonalen på mataffärerna. Dom orkar helt enkelt inte bry sig om vad man handlar och inte handlar.

Sen går det ju att beställa från Internet. Men att få hem förpackningen sen till postlådan som man delar med mamma och pappa? (Tragiskt, jag vet) Oh hell no! Jag föredrar att mina föräldrar inte vet exakt vad jag gör när dom inte är hemma. Och ibland när dom är det...fan.

Så. Kort och gott. Jag vill verkligen flytta nu. NU. Bara det att jag inte har råd att köpa en lägenhet med insats på typ 150 000 kronor.

Midsommar + Lustglas

I år. I år har jag haft den bästa midsommaren hittills i mitt liv. Ute vid ett underbart vackert hus precis bredvid en sjö. Med egen badplats och båtar och allt. Svensk sommar när den är som allra bäst. Lummigt och grönt och glittrande och precis lagom varmt.

Hur jag hamnade där var ganska random. Min kompis Johanna började dansa salsa för ett tag sen och där lärde hon känna två killar varav en av dom anordnade den här festen. Så halkade jag och Erika, en annan buddy, in i det hela.

Vi kom dit vid 2-tiden. Och det var mysig och avslappnad stämning redan från början. Ofta på fester där jag inte känner så många blir jag ofta obekväm och lite tillbakadragen. Jag vet inte vad det är, av någon anledning blir jag osäker i sånna situationer. Men inte nu, vilket var hur skönt som helst.

Seriöst. Vad gjorde vi INTE under dagen och kvällen och natten och nästan dagen igen? Vi gjorde vår egen midsommarstång. Fikade. Snackade och lärde känna varandra. Gjorde middag. Deltog i en rolig version av femkamp. Badade i sjön och i badtunnan. Bastade halvt påklädda och halvt avklädda. Blev fulla. Och min absoluta favorit. Andandes in lustgas.

Jag skulle seriöst lätt kunna bli beroende av det. Jag skojar inte ens. Jag vet att det inte är farligt egentligen (om man inte överkonsumerar hur mkt som helst) men det kändes lite läskigt att jag bara ville känna den där kicken igen och igen.

Jag vet inte ens hur jag ska beskriva det. Det var som att hela kroppen pirrade och darrade och vibrerade. Till och med tänderna. Som jag brukar se som en död massa.

Det var som om jag var i en bubbla och tittade ut genom den. Allt och alla som var utanför rörde sig och lät i slow motion. Och så blev jag fnissig. Fnissig och lycklig.

Finns många bekännelser och sanningar jag kan berätta om den här kvällen. Men det får bli sina egna inlägg. Om det faller mig på humöret.

Sometimes I feel I'm getting stuck between the handshake and the fuck

Direkt. Rakt på sak. Som att rycka bort ett plåster. Inte börja dra försiktigt och sakta. Det gör ondare då, det är jobbigare och det tar definitivt längre tid.

Jag har aldrig varit en Simple Plan tjej men när jag hörde den här textraden första gången kunde jag bara tänka en sak: Det här är så jag.

Verkar inte spela någon roll hur många killar jag snackar med. Jag kommer aldrig (HAHA) förbi det där symboliska handslaget. Det suger. Och jag får redan anstränga mig för att inte ljuga ihop något litet för att få det hela att låta bättre. Eller göra det till en rolig/komisk grej. (Det kommer nog att komma fram så småningom men så fort jag pratar om något riktigt jobbigt och seriöst har jag en tendens att vilja skämta bort det. För att dölja hur det egentligen är)

Och det finns hur många anledningar som helst till att det är så här.

Så. Sanning 1. Så här känns det ibland.
                                                              

 

Jag lyckades i alla fall börja

Jag har skrivkramp just nu. För jag har aldrig försökt göra något så här ärligt och utelämnande i hela mitt liv. Det spelar ingen roll om det bara är jag som någonsin kommer hitta hit. Jag kommer ändå alltid veta att det finns därute i cyberrymden. Att det här kommer finnas tillgängligt för dom som känner för det. (Eller mest troligt för dom som ramlar in av en slump och otur)

Jag har gått omkring och tänkt på det här länge. Flera månader. Att skaffa en blogg där jag skulle ha möjlighet att skriva ALLT. Även det är för viktigt eller oviktigt för att dela med sig till andra. Att ha någonstanns att kunna säga sanningen. Där den kan läsas och vara offentlig och inte instängd i en stackars dammig dagbok undanstoppad längst bak i bokhyllan. Som ingen rört med jämna mellanrum på flera år. Inte ens jag.

Nu har jag kommit så här långt. Och jag måste säga att jag är jätteskraj. (Och att jag finner hela bloggupplägget sjukt förvirrande så ursäkta min totala brist på design)