Jag är en stark person. Säker på mig själv, i alla fall när det gäller mina inre egenskaper. Jag har åsikter, vågar uttrycka dom. Kan stå upp för mig själv och andra när det behövs. Jag låter mig inte trampas på. Jag säger ifrån.
Jag är smart. Jag ser samband och logik. Jag kan ta beslut. Jag kan styra upp och planera. Hantera jobbiga och svåra situationer.
Men ändå. Av någon anledning. Ibland. Försöker jag dölja det. Bli en svagare person. En sådan som behöver hjälp. Mycket hjälp. Och det händer när jag är i närheten av killar jag är intresserad av. Inte alltid. Men tillräckligt ofta. FÖR ofta.
Jag frågar om hjälp fast jag vet vad jag håller på med. Ber om åsikter som jag inte behöver eller egentligen vill ha. Klagar på mina egna prestationer. Låtsats att fysiska grejer, främst gällande styrka, är jobbigare än vad dom är.
Jag antar att jag undermedvetet vill framstå som mer "kvinnlig" och "feminin". Vilket låter helt sjukt, I know, eftersom jag är lika mycket kvinna oavsett. Jag är på väg mot att bli engagerad feminist och ska plugga genusvetenskap till hösten. ÄNDÅ håller jag på så här. Som om killar skulle bli mer attraherade av mig då. Och även om det SKULLE vara så är det idiotiskt att försöka framstå som svagare och sämre än vad jag är bara för att tillfredställa det motsatta könet.
Ingen har någonsin kallat mig okvinnlig på grund av min personlighet eller mina kunskaper. Aldrig. Inte familjen och inte nån utomstående heller. Så VARFÖR?
Jag har en teori. Som egentligen inte är min teori, någon annan har tänkt ut och forskat på det här innan är jag säker på.
Det är ett faktum att vissa egenskaper anses vara mer kvinnliga än andra. Och vissa drag manligare än andra. Och undermedvetet, efter att ha mottagit samhällets budskap om dessa egenskaper, har jag försökt anamma det "feminima", eventuellt förtycka det "maskulina".
Total bullshit alltihop vill jag bara påpeka. Jag håller inte med ett dugg om att det skulle finnas sådana indelningar av personlighetsdrag mellan könen. Det enda som skiljer oss åt är det fysiska. Och inte ens det innebär att den ena nödvändigtvis är starkare/svagare än den andra. Men rent anatomiskt olika, det är vi ju.
Och fast jag inte håller med. Fast jag inte tycker att jag är okvinnlig när jag är mig själv så ändrar jag på mig. Omedvetet. Eller medvetet. För att försöka attrahera män.
Det säger en hel del om hur synen på män och kvinnor ser ut. Under ytan. Där man inte behöver vara politiskt korrekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar