måndag 12 november 2012
”Det är framför allt kvinnors kroppar som i det västerländska samhället ska disciplineras och omformas genom skönhetsoperationer för att bli kvinnligare och ”’normalare’”. I kvinnornas kött karvas det västerländska, patriarkala kvinnokroppsidealet in genom ett flöde av smärta, blod, fettceller och silikon.”
Från Jakten på den perfekta näsan av Ann Frisell Ellburg. I Behag och begär, kulturella perspektiv på kroppens, intimitetens och sexualitetens transformationer.
Alkohol och Identitetsångest
Jag vet inte om det var för att jag var lite påverkad men i fredagsnatt hade jag världens identitetsångest. Eller jag har den fortfarande men det hela började då och var som värst vid sagda tillfälle.
Kvällen började hur bra som helst med nattbowling med ett blandad gäng människor, nytt blod i umgängeskretsen=härligt! Sen drog några av oss vidare till en lugn avslutning på O-Learys. Jag hade jättekul. Fram till att jag fick en av dom mest sårande kommentar, som jag BRUKAR få ganska ofta. Ofta sägs det som ett skämt. Men jag har slutat tro på kritik som skämt. Du tycker det, varför skulle du annars skämta om det liksom? Exempel: Att säga "kvinnor hör hemma i köket" tar jag inte som ett skämt. Det tar jag som att man bidrar till den åsiktsbildningen. Men döljer det med humor. Nu var det dock inte den kommentaren jag fick. Jag fick höra ungefär det här, av en av mina vänner, min killkompis som jag var kär i ett tag: (kommer inte ihåg hans exakta ord)
Han gjorde ett skämt av min högljuddhet, att jag pratar för mycket, i princip att jag tar så mycket plats.
Jag kom med ett svar men sen satt jag helt tyst. Ett tag. Fram till att någon tilltalade mig direkt. För jag satt och försökte hålla tillbaka tårarna. För är det något jag identifierar mig själv med rent personlighetsmässigt är det det faktum att jag tar plats när det kommer till det sociala. Jag låter mycket, jag pratar mycket. (Men jag låter andra snacka också!) Och jag har alltid varit stolt över det, jag har alltid sett det som en del av min personlighet. En av dom få grejerna som förmedlar att jag faktiskt har socialt självförtroende.
Och så får jag det där skämtet kastat i ansiktet på mig. Det är inte så att det inte hänt förut. Och sen jag börjar läsa genus förstår jag att det handlar om att tjejer inte ska ta så stor plats som jag gör ibland. Det är avvikande. Fel. Min tjejkompis, jag kallar henne Anna nu, får ta plats socialt. Men hon är mer killig än vad jag är, så det gör det okej. Hon tar plats på ett mer maskulint chillat sätt och hon blir inte nerskäpad i smutsen för det.
Killkompisen sa något till mig. Och jag frågade om jag fick svara. Han fattade ingenting. Förrän jag med gråt i rösten erkände att jag faktiskt blivit ledsen och att jag inte ville säga någonting mer. Och han sa en massa ba: Nej men det var ju inte så... jag menade inte...
Han menade det. Undermedvetet så menade han det. Och det gör mig fortfarande ledsen när jag tänker på det. Ända sen i fredags har jag haft lust att sms:a/ringa och fråga om det där men jag har inte gjort det. För vad skulle det leda till? Bättre att släppa det anta jag.
Och detta är inte ens vad min riktiga identitetskris består av! Det här är bara början. Åh gud. Det som kommer nu, det är som serious shit.
Anna skulle sova över hos mig på kvällen och vi stannade uppe ett tag och snackade. Och vi kom in på genus. Och jag fick världens kritik, som jag iaf tog som kritik. Även om det inte är mitt fel att det är så, det är hela patriarkatet, men jag trodde inte att jag var så. Inte så mycket som hon sa i alla fall.
Hon sa att jag och några andra kompisar är mer "tjejiga" än hon. Sant vi klär oss mer tjejigt. Och att vi söker uppmärksamhet från killar som just tjejer och inte som människor. Och att hon inte gör det på samma sätt. Att vi stänger in oss i vår tjejgrupp och inte snackar lika mycket med killarna som hon.
Nu så här efteråt blir jag nästan bara arg. Men jag älskar i alla fall de svar jag gav henne. Jag snackade om hur det som är klassiskt kvinnligt ständigt nedvärderas och att det är en jättestor del inom feminismen. Och att varför ska det vara rätt väg att gå att alltid spela enligt killarnas spelregler? Varför måste jag sitta där och låtsats vara intresserad av skotrar, och bilar och TV spel eller vad det nu kan vara bara för att dom inte kan prata med mig om något som vi båda har gemensamt, som vi tycker är kul. För det finns det gott om, det handlar bara om vad man väljer att snacka om. Jag börjar inte direkt diskutera smink med en kille för jag vet att han mest troligt inte är intresserad eller ver ngt om det. (Bidrar här själv till den stereotypa uppdelningen mellan könen)
Men samtidigt så kände jag att Anna hade rätt. Att det är sant. Att jag är tjejig. För tjejig kanske ibland. Att jag backar undan från killar ibland som hon inte gör. Men det handlar om andra saker också. Jag vet att jag kanske inte kastar mig in i killars samtal. För det känns socilt inkorrekt. Men Anna gör det och det brukar gå bra. Killar älskar henne.
Och det är nu identitetskrisen kommer. Jag började gråta under diskussionen. Och frågade vem jag skulle ha varit om patriarkatet inte funnits. Om jag inte påverkats av vad som förväntats av mig som tjej. Hur skulle jag vara som person då? Är jag verkligen mig själv nu? Antagligen inte. Men hur ska jag kunna hitta mitt riktiga jag? Jag är ju den jag är, jag är formad till den jag är. Men jag är så himla ledsen, gråter nu, för att jag aldrig kommer veta vem jag kunde ha varit, Utan förtrycket. Utan den heterosexuella matrisen. Utan kvinnlig och manlig separation och värdeskillnader.
Så det är en riktig jävla identitetskris. För jag har precis kommit på, 20 år gammal, att jag inte vet vem jag egentligen kunde ha varit. Eller vem jag är. Bortom det som samhället vill att jag ska vara.
Kvällen började hur bra som helst med nattbowling med ett blandad gäng människor, nytt blod i umgängeskretsen=härligt! Sen drog några av oss vidare till en lugn avslutning på O-Learys. Jag hade jättekul. Fram till att jag fick en av dom mest sårande kommentar, som jag BRUKAR få ganska ofta. Ofta sägs det som ett skämt. Men jag har slutat tro på kritik som skämt. Du tycker det, varför skulle du annars skämta om det liksom? Exempel: Att säga "kvinnor hör hemma i köket" tar jag inte som ett skämt. Det tar jag som att man bidrar till den åsiktsbildningen. Men döljer det med humor. Nu var det dock inte den kommentaren jag fick. Jag fick höra ungefär det här, av en av mina vänner, min killkompis som jag var kär i ett tag: (kommer inte ihåg hans exakta ord)
Han gjorde ett skämt av min högljuddhet, att jag pratar för mycket, i princip att jag tar så mycket plats.
Jag kom med ett svar men sen satt jag helt tyst. Ett tag. Fram till att någon tilltalade mig direkt. För jag satt och försökte hålla tillbaka tårarna. För är det något jag identifierar mig själv med rent personlighetsmässigt är det det faktum att jag tar plats när det kommer till det sociala. Jag låter mycket, jag pratar mycket. (Men jag låter andra snacka också!) Och jag har alltid varit stolt över det, jag har alltid sett det som en del av min personlighet. En av dom få grejerna som förmedlar att jag faktiskt har socialt självförtroende.
Och så får jag det där skämtet kastat i ansiktet på mig. Det är inte så att det inte hänt förut. Och sen jag börjar läsa genus förstår jag att det handlar om att tjejer inte ska ta så stor plats som jag gör ibland. Det är avvikande. Fel. Min tjejkompis, jag kallar henne Anna nu, får ta plats socialt. Men hon är mer killig än vad jag är, så det gör det okej. Hon tar plats på ett mer maskulint chillat sätt och hon blir inte nerskäpad i smutsen för det.
Killkompisen sa något till mig. Och jag frågade om jag fick svara. Han fattade ingenting. Förrän jag med gråt i rösten erkände att jag faktiskt blivit ledsen och att jag inte ville säga någonting mer. Och han sa en massa ba: Nej men det var ju inte så... jag menade inte...
Han menade det. Undermedvetet så menade han det. Och det gör mig fortfarande ledsen när jag tänker på det. Ända sen i fredags har jag haft lust att sms:a/ringa och fråga om det där men jag har inte gjort det. För vad skulle det leda till? Bättre att släppa det anta jag.
Och detta är inte ens vad min riktiga identitetskris består av! Det här är bara början. Åh gud. Det som kommer nu, det är som serious shit.
Anna skulle sova över hos mig på kvällen och vi stannade uppe ett tag och snackade. Och vi kom in på genus. Och jag fick världens kritik, som jag iaf tog som kritik. Även om det inte är mitt fel att det är så, det är hela patriarkatet, men jag trodde inte att jag var så. Inte så mycket som hon sa i alla fall.
Hon sa att jag och några andra kompisar är mer "tjejiga" än hon. Sant vi klär oss mer tjejigt. Och att vi söker uppmärksamhet från killar som just tjejer och inte som människor. Och att hon inte gör det på samma sätt. Att vi stänger in oss i vår tjejgrupp och inte snackar lika mycket med killarna som hon.
Nu så här efteråt blir jag nästan bara arg. Men jag älskar i alla fall de svar jag gav henne. Jag snackade om hur det som är klassiskt kvinnligt ständigt nedvärderas och att det är en jättestor del inom feminismen. Och att varför ska det vara rätt väg att gå att alltid spela enligt killarnas spelregler? Varför måste jag sitta där och låtsats vara intresserad av skotrar, och bilar och TV spel eller vad det nu kan vara bara för att dom inte kan prata med mig om något som vi båda har gemensamt, som vi tycker är kul. För det finns det gott om, det handlar bara om vad man väljer att snacka om. Jag börjar inte direkt diskutera smink med en kille för jag vet att han mest troligt inte är intresserad eller ver ngt om det. (Bidrar här själv till den stereotypa uppdelningen mellan könen)
Men samtidigt så kände jag att Anna hade rätt. Att det är sant. Att jag är tjejig. För tjejig kanske ibland. Att jag backar undan från killar ibland som hon inte gör. Men det handlar om andra saker också. Jag vet att jag kanske inte kastar mig in i killars samtal. För det känns socilt inkorrekt. Men Anna gör det och det brukar gå bra. Killar älskar henne.
Och det är nu identitetskrisen kommer. Jag började gråta under diskussionen. Och frågade vem jag skulle ha varit om patriarkatet inte funnits. Om jag inte påverkats av vad som förväntats av mig som tjej. Hur skulle jag vara som person då? Är jag verkligen mig själv nu? Antagligen inte. Men hur ska jag kunna hitta mitt riktiga jag? Jag är ju den jag är, jag är formad till den jag är. Men jag är så himla ledsen, gråter nu, för att jag aldrig kommer veta vem jag kunde ha varit, Utan förtrycket. Utan den heterosexuella matrisen. Utan kvinnlig och manlig separation och värdeskillnader.
Så det är en riktig jävla identitetskris. För jag har precis kommit på, 20 år gammal, att jag inte vet vem jag egentligen kunde ha varit. Eller vem jag är. Bortom det som samhället vill att jag ska vara.
torsdag 8 november 2012
onsdag 7 november 2012
Tentapanik och Tentakilon
Jag undrar hur många tentakilon jag lagt på mig? Fy fan jag vill inte veta. Och jag som innan den här veckan faktiskt kände mig nöjd med mig själv, med min kropp. Och så detta... men det kanske blir nutrilett kur för att försöka göra bot mot all denna matsyndning som ägt rum.
tisdag 6 november 2012
Something about that smile...
Vad fan är det för fel på mig helt plötsligt? Alltså förutom det vanliga?
måndag 5 november 2012
Varför har jag inte vänner som taggar mig på facebook?
Ett återkommande I-landsproblem i mitt liv. Som inte borde vara ett problem. Jag SKÄMS för att jag tycker att det är ett problem.
På facebook ska alla framstå som så perfekta. Vackra, roliga, med perfekta, intressanta, spännande liv. Jag promotar aldrig mig själv på det där sättet. Snarare så gör jag narr av mig själv för att jag tycker det är sjukt kul. Jag har en jävligt bra humor när det kommer till det. Så jag är aldrig den som skriver nu ska jag göra det här eller det här, mycket sällan lägger jag upp bilder och när jag gör det är det ALDRIG bilder för att visa hur "bra" jag är. Eller som dom flesta vill framställa sig att vara. Det gör mig ingenting.
Men jag önskar. Jag ÖNSKAR att någon någon gång kunde ta sig den jävla tiden och säga att jag varit med när det hänt något kul. Typ lägga upp en bild. Och tagga mig i den. Så att det ser ut som att jag har ett liv av något slag!
Inte ens nu på slutet då jag ändå känt att jag haft ett liv, att jag varit med och att jag haft saker att göra, har jag hamnat på någon bild. Inte ens när jag vet att det FINNS bilder att lägga ut! Hos andra då.
Det här är så himla dumt jag vet. Och jag vet att det här innebär att jag vill att andra ska ha en viss uppfattning om mig. Jag vill bara inte behöva tuta i den i andra. Jag vill väl att det ska vara så rent naturligt.
Men seriöst. Vissa människor taggas i bilder hela tiden. Och det är alltid dom som är populära. Så det är väl därför jag önskar att det fanns lite fler bilder på mig än typ 10 stycken. Och på alla bilder ser jag i princip ut som ett... Ja jag vet inte. Det är inte smickrande bilder i alla fall. Och inte alla i smickrande situationer ur det sociala ryktet perspektivet.
På facebook ska alla framstå som så perfekta. Vackra, roliga, med perfekta, intressanta, spännande liv. Jag promotar aldrig mig själv på det där sättet. Snarare så gör jag narr av mig själv för att jag tycker det är sjukt kul. Jag har en jävligt bra humor när det kommer till det. Så jag är aldrig den som skriver nu ska jag göra det här eller det här, mycket sällan lägger jag upp bilder och när jag gör det är det ALDRIG bilder för att visa hur "bra" jag är. Eller som dom flesta vill framställa sig att vara. Det gör mig ingenting.
Men jag önskar. Jag ÖNSKAR att någon någon gång kunde ta sig den jävla tiden och säga att jag varit med när det hänt något kul. Typ lägga upp en bild. Och tagga mig i den. Så att det ser ut som att jag har ett liv av något slag!
Inte ens nu på slutet då jag ändå känt att jag haft ett liv, att jag varit med och att jag haft saker att göra, har jag hamnat på någon bild. Inte ens när jag vet att det FINNS bilder att lägga ut! Hos andra då.
Det här är så himla dumt jag vet. Och jag vet att det här innebär att jag vill att andra ska ha en viss uppfattning om mig. Jag vill bara inte behöva tuta i den i andra. Jag vill väl att det ska vara så rent naturligt.
Men seriöst. Vissa människor taggas i bilder hela tiden. Och det är alltid dom som är populära. Så det är väl därför jag önskar att det fanns lite fler bilder på mig än typ 10 stycken. Och på alla bilder ser jag i princip ut som ett... Ja jag vet inte. Det är inte smickrande bilder i alla fall. Och inte alla i smickrande situationer ur det sociala ryktet perspektivet.
söndag 4 november 2012
torsdag 1 november 2012
Spike is back
På mornarna går Buffy the vampire slayer, precis den tid då jag brukar vakna. Så de senaste 2-3 veckorna har jag fått återuppleva fantastiska minnen. Och jag har nästan blivit lika besatt igen som jag var i yngre tonåren. Jag vill bara se ALLT IGEN!
Nu visas sista säsongen, och jag håller på att få hjärtkrupp varenda gång Spike kommer med i rutan. Jag har aldrig tänt på badboys men Spike. ÅH GUD Spike alltså. Han är undantaget som bekräftar regeln.
Han är så himla underbar i sista säsongen. Hur han blir mjukare, mer mänsklig. Jag vill bara gosa ner mig i hans platinablonderade hår och helt sjuka kindben.
Kan säga att Spike är en stor del i mitt sexuella uppvaknande. Haha jag skrev en jättepinsam kärlekshistoria mellan honom och mig. Då jag blivit kidnappad till Sunnydale för att jag hade två magiska ringar. Som bara jag kunde bemästra. Och som behövdes för att rädda världen. Tror det var så att Spike fick ansvaret för mig eftersom jag inte har den fysiska förmågan att slåss som nästan alla i the scooby gang. Detta innan jag lärt mig att hantera krafterna. Det ena ledde till det andra och helt plötsligt var jag dödsförälskad och halvnaken i hans krypta...
Jaaaaa... *harkel harkel* Nu vet ni det.
Uppdrag, se om alla 7 säsonger! Säsong 8 och 9 finns ju som serietidningar så det ska jag också ge mig på, har redan reserverat på bibblan.
Tror dock att man måste ha sett och hört dessa för att fatta hur underbart rolig och bara allmänt underbar Spike är. Hur serien är. LOOOVE.
Nu visas sista säsongen, och jag håller på att få hjärtkrupp varenda gång Spike kommer med i rutan. Jag har aldrig tänt på badboys men Spike. ÅH GUD Spike alltså. Han är undantaget som bekräftar regeln.
Han är så himla underbar i sista säsongen. Hur han blir mjukare, mer mänsklig. Jag vill bara gosa ner mig i hans platinablonderade hår och helt sjuka kindben.
Kan säga att Spike är en stor del i mitt sexuella uppvaknande. Haha jag skrev en jättepinsam kärlekshistoria mellan honom och mig. Då jag blivit kidnappad till Sunnydale för att jag hade två magiska ringar. Som bara jag kunde bemästra. Och som behövdes för att rädda världen. Tror det var så att Spike fick ansvaret för mig eftersom jag inte har den fysiska förmågan att slåss som nästan alla i the scooby gang. Detta innan jag lärt mig att hantera krafterna. Det ena ledde till det andra och helt plötsligt var jag dödsförälskad och halvnaken i hans krypta...
Jaaaaa... *harkel harkel* Nu vet ni det.
Uppdrag, se om alla 7 säsonger! Säsong 8 och 9 finns ju som serietidningar så det ska jag också ge mig på, har redan reserverat på bibblan.
Do I really need to say more?
Okey...
"I do remember what I said. The promise. To protect her. If I'd done that ...
even if I didn't make it, you wouldn't've had to jump. I want you to know I did
save you. Not when it counted, of course. But after that. Every night after
that. I'd see it all again, do something different. Faster or more clever, you
know? Dozens of times, lots of different ways ...Every night I save you. "
"What's this? Sittin' around watching the telly while there's evil still afoot?
It's not very industrious of you. I say we go out there and kick a little demon
ass! What, can't go without your Buffy, is that it? Let's find her! She is the
chosen one, after all. Come on! Vampires! Grrr! Nasty! Let's annihilate them,
for justice, and for... the safety of puppies... and Christmas, right? Let's
fight that evil! Let's kill something! Oh, come on!"
"Poor watcher. What's the matter, life flash before your eyes? Cuppa tea, cuppa
tea, almost got shagged, cuppa tea?"-
Tror dock att man måste ha sett och hört dessa för att fatta hur underbart rolig och bara allmänt underbar Spike är. Hur serien är. LOOOVE.
Quote: Cages by Dave McKean
The Permanent White, without a fight,
let the brushes, such as they were,
rather dog eared,
a bit of a sight,
mix and match the the colours, "Right", said
said Michelangelo.
"What are you inside?"
And the paper replied,
"Sod off, you spick!
I'm white and perfect
I'm lightly textured
I'm cumuli, ivory, Tuscany walls.
Instrinsically natural,
I'm equadriliateral,
If you're going to mark me
you'd better be worthy
can you really improve me?
Have you got the balls?
Quote: Cages by Dave McKean
Så här känner jag nästan varenda gång jag försöker skriva något seriöst.
Som att jag inte är värdig att skriva något på papperet.
För att det inte kommer vara bra nog.
Och att jag inte kommer leva upp till mina egna förväntningar.
Och genom detta besudla papperet.
Papper som är en av dom bästa uppfinningarna någonsin.
Och som ger så himla mycket.
När det är fyllt.
Det gäller bara att fylla det.
let the brushes, such as they were,
rather dog eared,
a bit of a sight,
mix and match the the colours, "Right", said
said Michelangelo.
"What are you inside?"
And the paper replied,
"Sod off, you spick!
I'm white and perfect
I'm lightly textured
I'm cumuli, ivory, Tuscany walls.
Instrinsically natural,
I'm equadriliateral,
If you're going to mark me
you'd better be worthy
can you really improve me?
Have you got the balls?
Quote: Cages by Dave McKean
Så här känner jag nästan varenda gång jag försöker skriva något seriöst.
Som att jag inte är värdig att skriva något på papperet.
För att det inte kommer vara bra nog.
Och att jag inte kommer leva upp till mina egna förväntningar.
Och genom detta besudla papperet.
Papper som är en av dom bästa uppfinningarna någonsin.
Och som ger så himla mycket.
När det är fyllt.
Det gäller bara att fylla det.
tisdag 30 oktober 2012
Bloggdrömmar
Haha! I natt drömde jag om den här bloggen! Jag drömde att jag hade fått en kommentar. En KOMMENTAR!
Först blev jag livrädd. Liksom fy fan nu är det någon som läst allt det här om mig. Åh herregud låt det inte vara någon jag känner.
Sen övergick det till glädje. Jag blev så himla glad! Så är det någon som har en liten kommentar djupt där inne någonstanns... Inte? Nähä... Okej.
Skämt åsido. Bara jag ser att någon trillat in hit blir jag glad. Men ett tag kvar tills jag kan leva på det här... HAHA! Som OM. Men det hade varit sjukt najs.
Först blev jag livrädd. Liksom fy fan nu är det någon som läst allt det här om mig. Åh herregud låt det inte vara någon jag känner.
Sen övergick det till glädje. Jag blev så himla glad! Så är det någon som har en liten kommentar djupt där inne någonstanns... Inte? Nähä... Okej.
Skämt åsido. Bara jag ser att någon trillat in hit blir jag glad. Men ett tag kvar tills jag kan leva på det här... HAHA! Som OM. Men det hade varit sjukt najs.
måndag 29 oktober 2012
Förvirring. Och allt bara faller sönder.
Blääää plötsligt blev allt så jävla jobbigt. Jag sitter i ett rum av kaos för att jag håller på att rensa inför flytten. Som jag TRODDE skulle ske i början av november men som egentligen skulle vara i början av december. Förvirring total. Och jag måste leva med en massa saker nerpackat för jag orkar inte ta upp allt igen.
Det blev också jobbigt för att jag precis insett att jag dubbelbokat mig inför imorgon. Och det är inte så att jag måste gå från en lektion tidigare. Nej givetvis från ett seminarium... BLÄ! Vad hände med den tjej som hade koll på allt och tog ansvar för sitt liv? Vet inte...
OCH. Jag har överätit asmycket i typ en vecka och säkert gått upp 3 kg. Jag vet inte jag har inte vägt mig har inte vågat. Jag är inne i en av mina perioder, när jag börjar bli destruktiv tar jag mig inte ur den onda cirkeln av skuldkänslor som leder till mer mat...
Fantastiskt också att jag har mens på det och ser ut som en gris. YAY... Och allt bara faller sönder. Jag har ingen kontroll på någonting.
Det blev också jobbigt för att jag precis insett att jag dubbelbokat mig inför imorgon. Och det är inte så att jag måste gå från en lektion tidigare. Nej givetvis från ett seminarium... BLÄ! Vad hände med den tjej som hade koll på allt och tog ansvar för sitt liv? Vet inte...
OCH. Jag har överätit asmycket i typ en vecka och säkert gått upp 3 kg. Jag vet inte jag har inte vägt mig har inte vågat. Jag är inne i en av mina perioder, när jag börjar bli destruktiv tar jag mig inte ur den onda cirkeln av skuldkänslor som leder till mer mat...
Fantastiskt också att jag har mens på det och ser ut som en gris. YAY... Och allt bara faller sönder. Jag har ingen kontroll på någonting.
PS. Lider mest troligt av hormonsvängningar vilket gör mig ännu mer less och deppad och arg. Hatar mens. Förstärker alla negativa känslor någonsin.
lördag 27 oktober 2012
"NEJ! Öppna inte Explorer! Använd Crome! Jag använder bara Explorer till porr!"
Är det vad Explorer har sjunkit till? Jag älskar ju Explorer, jag har inte klarat av att överge E:et än.
Fast höll på att dö när min kompis skrek ut det här under fredagsfesten. Av skratt. (Vem fan stänger inte ner porren innan en fest?)
Fast höll på att dö när min kompis skrek ut det här under fredagsfesten. Av skratt. (Vem fan stänger inte ner porren innan en fest?)
NOOO! Don't kill Explorer! NOOOO!
Min fredagskväll med en flaska vitt vin
För nåt är sen sa mina två äldre kusiner: En vinflaska och du har den perfekta fyllan. Precis lagom.
Och jag trodde inte på dom. Jag avfärdade en vinflaska som ett för mesigt fyllealternativ. Med tanke på att jag är grymt svårpåverkat. I alla fall om jag jämför med mina vänner. Så sen jag kom i Systemetålder har jag blandad sprit med läsk och hällt i mig det. Och varvat med cider. Eftersom jag inte riktigt lärt mig gilla öl än.
Men igår. När jag skulle handla inför förfesten, blev jag plötsligt sugen på vitt vin. Och jag kom ihåg mina kusiners ord. Och jag ville inte bli full. Bara lite lagom påverkad sådär. Ända sedan vi var ute och drack sprit på den där ön har jag inte velat röra starkare grejer. Fy fan vad det skrämde skiten ur mig.
Så jag köpte en vinflaska. Och två cider. Och jag hade den bästa fyllan på länge. Jag blev lagom påverkad, fast mer än jag tänkt ursprungligen. Men jag klagar inte för jag hade en awesome kväll!
Först trodde jag dock att det skulle suga. Från början skulle det komma typ 10 pers på förfesten men sex stycken, SEX STYCKEN, hoppade av. Så det var jag, mina två bästa kompisar och the guy. Fråga mig inte varför han alltid dyker upp. Hände dock inget intressant gällande honom igår så.
Men det var fan kul! Efter att jag fått i mig några glas vin, riktigt kul. Vi lyssnade på dålig musik, såg på roliga youtube klipp, snackade, skrattade åt hur fejkade våra bröst var i våra pushupBHar. Jag hade en modevisning och bad dom välja vilkte linne jag skulle ha på mig. Typ så.
Det riktigt roliga började dock då två till människor anlände, oplanerat fram tills 40 minuter innan dom kom. Det var mina bästisars gemensamma vän, och en kompis till honom. Vi kallar den gemensamma vännen Luggen. För att han alltid stryker tillbaka sitt hår. Och kompisen till Luggen kallar jag... Skulle jag vilja kalla Pratar-i-stavelser. Men jag förkortar det till Stavelser.
Jag gillar Luggen skarppt. Han är alltid så himla rolig, på ett sånt där retsamt ironiskt sätt som alltid är precis lagom. Man fattar att det är skoj och att han inte menar nåt illa. Och han är inkluderande. Han smälter in i gänget direkt, oavsett konstilationer. Och han tar med alla. Ibland har ju jag tendensen att känna mig utanför fast jag inte är det. Speciellt på fyllan. Men aldrig med Luggen. Han är bara för härlig.
Från början var Staveler ganska tyst och tillbakadragen. Men han kom igång efter ett tag då han började känna sig trygg. Det hade inte med alkoholen att göra heller tror jag för han drack inte så mycket. HAHA dock tog alla förutom mig lustgas med kondomer istället för ballonger. HAHA OMG. Kondomerna räckte inte till mig plus att jag bara kände... njaaaeee....
Och kanske det bästa av allt. Jag kände mig snygg. Jag brukar aldrig kunnna dricka mig snygg. Jag måste ha en sån dag. Och jag hade en sån dag. Jag såg bara det bra. Min rumpa. Mina ben. Midjan. Håret. Ansiktet. Inget annat. Bara det bra. Och jag njöt. Fy fan vad jag njöt av det.
HAHA jag minns till och med att jag var lite elak mot the guy och jag ångrar det inte ens. Min kompis höll på att måla läppänna på mig under bussresan mot krogen. Och han sa typ att det var utanför. Och jag? Haha jag ba: - skitsamma den enda som ska komma nära min mun ikväll är jag så det spelar ingen roll!
Tystnad.
MOHAHAHAHHAHAHAHAHA! Jag vet inte varför jag tyckte det var så kul. Huh... mest troligt dumt gjort. Men för en gångs skull bryr jag mig inte.
Så. Vi kom fram. Betalade in oss. Och inser att stället är helt dött. Klocka är liksom efter 11 och det är typ 10 pers där. Så vi vänder efter 5 minuter tar en till buss och drar till ett annat ställe.
Det första som händer i princip? Det kommer fram en kille med peruk och solglasögon (det var ngn typ av halloweengrej) och tar tag i mig. Säger hej. Och jag fattar inte vem det är. Så jag ler, svarar, frågar vem det är för att jag inte känner igen honom. För han betedde sig verkligen på ett sånt sätt som man gör när man känner någon. Väldigt direkt. Framfusig. Fysisk.
Men det var ingen jag kände. Det visade sig att det var en ganska så full kille som.... tyckte jag var snygg och ville ligga. Han sa inte det här men det var ganska uppenbart. Efter några meningar kände jag mig lite trängd och drog med mig honom, klistrad fast vid hans kropp i princip av hans armar, bort till dom andra.
Och jag vet att han såg det. The guy. Den här fulla killens händer alldeles för nära min rumpa. Hans ansikte alldeles för nära. Och jag mådde så himla bra. Jag tänkte bara haha din dumma fan. Här är det nån som VILL ligga med mig. Så se på medan han försöker.
Ingen bra karma ger detta mig. Alls. För jag tycker inte om att se the guy hålla på med andra tjejer. Flörta med andra tjejer. Det klart jag förstår att han gör det och jag låter det ju hända utan problem. Men jag är inte guld och gröna skogar kring det.
Så. Alla stack efter ett tag. Och jag blev lämnad med den här människan. Som jag verkligen inte kände någon som helst kåthet för. Inte för att han var ful. Så där helt normal. Men han var för full. Luktade för mycket snus. Och var för på utan att snacka med mig först. Utan att komma ihåg det lilla jag sa. Så jag gjorde nån snygg grej då jag bände mig bort diskret sa att jags skulle dansa och hoppade över en halvvägg för att komma ut på dansgolvet. Och där hittade jag dom andra plus en annan bekant. Som måste visas hur man har kul. Så jag visade henne. hell yeah!
Jag kände mig så fri. Som att jag kunde göra vad jag ville, följa alla impulser. Jag dansade sexigt. Jag dansande roligt. Jag mötte andra människors blickar.
Jag har tänkt på en sak om det här med dansgolvsettiket om man vill dansa med någon annan. Jag kan inte följa den. Jag kan inte stå där som tjej och bara dansa i små men samtidigt sexiga rörelser. Jag vill verkligen DANSA. Jag rör på mig. Vilket gör att jag inte är tillgänglig att gå fram till, ta tag i, eftersom jag flänger omkring och faktiskt har KUL.
Förut trodde jag att killar skulle gilla det. Att de att tjejen faktiskt har kul. Men har man för kul så blir det uppenbarligen inte sexigt.
Anyhow. Jag kände mig ashet. Jag var förmodligen ashet. Jag hade askul. HAHA jag försökte till och med, inte ragga på men typ, på en kille med V för Vendetta mask. Big fail. För hans del.
Jag sprang fram och frågade, utan att säga ngt annat först, om han tyckte mer om boken eller filmen. Och han tittade på mig som: Finns det en bok? Så han var inte värt det. Han hade inget att säga. Även fast jag slängde ut världens bästa ämne ever. Och jag sa att jag läst Watchmen och The Sandman och han tittade på mig som da fuck?
Har du på dig en V mask antar jag att du vet att det är baserat på en serie. Och känner du till serien V antar jag att du känner igen klassikerna. Men icket.
Jävla skit. Skulle inte det faktum att jag har lite koll på seriealbum vara en turnon för nördkillar om inte annat? Gud ge mig en kille som vet ngt om serier... PLEASE.
Gud vad det här blev långt... Lika bra att fortsätta.
Den här fulla killen kom tillbaka när jag var på dansgolvet ett tag senare. Han tog tag i mig igen, la sina händer överallt, frågade om mitt namn IGEN och sa, som ett konstaterande inte en fråga:
- Du följer med mig hem ikväll.
- Nej det gör jag inte. Jag hade tänkt fara hem till mig själv.
- Jag far hem till dig då.
- Eh... neeeeej.
- Varför inte?
- Jag känner mig inte så kåt ikväll, tyvärr.
- Inte jag heller. jag vill bara ha en varnm kropp och gosa.
Öhhhh? Jag sa bara att han fick försöka med någon annan. Och sen gick han tack och lov.
Varför är det så att dom som vill ligga med mig är såna jag INTE vill ligga med? Jag bara undrar...
Och jag trodde inte på dom. Jag avfärdade en vinflaska som ett för mesigt fyllealternativ. Med tanke på att jag är grymt svårpåverkat. I alla fall om jag jämför med mina vänner. Så sen jag kom i Systemetålder har jag blandad sprit med läsk och hällt i mig det. Och varvat med cider. Eftersom jag inte riktigt lärt mig gilla öl än.
Men igår. När jag skulle handla inför förfesten, blev jag plötsligt sugen på vitt vin. Och jag kom ihåg mina kusiners ord. Och jag ville inte bli full. Bara lite lagom påverkad sådär. Ända sedan vi var ute och drack sprit på den där ön har jag inte velat röra starkare grejer. Fy fan vad det skrämde skiten ur mig.
Så jag köpte en vinflaska. Och två cider. Och jag hade den bästa fyllan på länge. Jag blev lagom påverkad, fast mer än jag tänkt ursprungligen. Men jag klagar inte för jag hade en awesome kväll!
Först trodde jag dock att det skulle suga. Från början skulle det komma typ 10 pers på förfesten men sex stycken, SEX STYCKEN, hoppade av. Så det var jag, mina två bästa kompisar och the guy. Fråga mig inte varför han alltid dyker upp. Hände dock inget intressant gällande honom igår så.
Men det var fan kul! Efter att jag fått i mig några glas vin, riktigt kul. Vi lyssnade på dålig musik, såg på roliga youtube klipp, snackade, skrattade åt hur fejkade våra bröst var i våra pushupBHar. Jag hade en modevisning och bad dom välja vilkte linne jag skulle ha på mig. Typ så.
Det riktigt roliga började dock då två till människor anlände, oplanerat fram tills 40 minuter innan dom kom. Det var mina bästisars gemensamma vän, och en kompis till honom. Vi kallar den gemensamma vännen Luggen. För att han alltid stryker tillbaka sitt hår. Och kompisen till Luggen kallar jag... Skulle jag vilja kalla Pratar-i-stavelser. Men jag förkortar det till Stavelser.
Jag gillar Luggen skarppt. Han är alltid så himla rolig, på ett sånt där retsamt ironiskt sätt som alltid är precis lagom. Man fattar att det är skoj och att han inte menar nåt illa. Och han är inkluderande. Han smälter in i gänget direkt, oavsett konstilationer. Och han tar med alla. Ibland har ju jag tendensen att känna mig utanför fast jag inte är det. Speciellt på fyllan. Men aldrig med Luggen. Han är bara för härlig.
Från början var Staveler ganska tyst och tillbakadragen. Men han kom igång efter ett tag då han började känna sig trygg. Det hade inte med alkoholen att göra heller tror jag för han drack inte så mycket. HAHA dock tog alla förutom mig lustgas med kondomer istället för ballonger. HAHA OMG. Kondomerna räckte inte till mig plus att jag bara kände... njaaaeee....
Och kanske det bästa av allt. Jag kände mig snygg. Jag brukar aldrig kunnna dricka mig snygg. Jag måste ha en sån dag. Och jag hade en sån dag. Jag såg bara det bra. Min rumpa. Mina ben. Midjan. Håret. Ansiktet. Inget annat. Bara det bra. Och jag njöt. Fy fan vad jag njöt av det.
HAHA jag minns till och med att jag var lite elak mot the guy och jag ångrar det inte ens. Min kompis höll på att måla läppänna på mig under bussresan mot krogen. Och han sa typ att det var utanför. Och jag? Haha jag ba: - skitsamma den enda som ska komma nära min mun ikväll är jag så det spelar ingen roll!
Tystnad.
MOHAHAHAHHAHAHAHAHA! Jag vet inte varför jag tyckte det var så kul. Huh... mest troligt dumt gjort. Men för en gångs skull bryr jag mig inte.
Så. Vi kom fram. Betalade in oss. Och inser att stället är helt dött. Klocka är liksom efter 11 och det är typ 10 pers där. Så vi vänder efter 5 minuter tar en till buss och drar till ett annat ställe.
Det första som händer i princip? Det kommer fram en kille med peruk och solglasögon (det var ngn typ av halloweengrej) och tar tag i mig. Säger hej. Och jag fattar inte vem det är. Så jag ler, svarar, frågar vem det är för att jag inte känner igen honom. För han betedde sig verkligen på ett sånt sätt som man gör när man känner någon. Väldigt direkt. Framfusig. Fysisk.
Men det var ingen jag kände. Det visade sig att det var en ganska så full kille som.... tyckte jag var snygg och ville ligga. Han sa inte det här men det var ganska uppenbart. Efter några meningar kände jag mig lite trängd och drog med mig honom, klistrad fast vid hans kropp i princip av hans armar, bort till dom andra.
Och jag vet att han såg det. The guy. Den här fulla killens händer alldeles för nära min rumpa. Hans ansikte alldeles för nära. Och jag mådde så himla bra. Jag tänkte bara haha din dumma fan. Här är det nån som VILL ligga med mig. Så se på medan han försöker.
Ingen bra karma ger detta mig. Alls. För jag tycker inte om att se the guy hålla på med andra tjejer. Flörta med andra tjejer. Det klart jag förstår att han gör det och jag låter det ju hända utan problem. Men jag är inte guld och gröna skogar kring det.
Så. Alla stack efter ett tag. Och jag blev lämnad med den här människan. Som jag verkligen inte kände någon som helst kåthet för. Inte för att han var ful. Så där helt normal. Men han var för full. Luktade för mycket snus. Och var för på utan att snacka med mig först. Utan att komma ihåg det lilla jag sa. Så jag gjorde nån snygg grej då jag bände mig bort diskret sa att jags skulle dansa och hoppade över en halvvägg för att komma ut på dansgolvet. Och där hittade jag dom andra plus en annan bekant. Som måste visas hur man har kul. Så jag visade henne. hell yeah!
Jag kände mig så fri. Som att jag kunde göra vad jag ville, följa alla impulser. Jag dansade sexigt. Jag dansande roligt. Jag mötte andra människors blickar.
Jag har tänkt på en sak om det här med dansgolvsettiket om man vill dansa med någon annan. Jag kan inte följa den. Jag kan inte stå där som tjej och bara dansa i små men samtidigt sexiga rörelser. Jag vill verkligen DANSA. Jag rör på mig. Vilket gör att jag inte är tillgänglig att gå fram till, ta tag i, eftersom jag flänger omkring och faktiskt har KUL.
Förut trodde jag att killar skulle gilla det. Att de att tjejen faktiskt har kul. Men har man för kul så blir det uppenbarligen inte sexigt.
Anyhow. Jag kände mig ashet. Jag var förmodligen ashet. Jag hade askul. HAHA jag försökte till och med, inte ragga på men typ, på en kille med V för Vendetta mask. Big fail. För hans del.
Jag sprang fram och frågade, utan att säga ngt annat först, om han tyckte mer om boken eller filmen. Och han tittade på mig som: Finns det en bok? Så han var inte värt det. Han hade inget att säga. Även fast jag slängde ut världens bästa ämne ever. Och jag sa att jag läst Watchmen och The Sandman och han tittade på mig som da fuck?
Har du på dig en V mask antar jag att du vet att det är baserat på en serie. Och känner du till serien V antar jag att du känner igen klassikerna. Men icket.
Jävla skit. Skulle inte det faktum att jag har lite koll på seriealbum vara en turnon för nördkillar om inte annat? Gud ge mig en kille som vet ngt om serier... PLEASE.
Gud vad det här blev långt... Lika bra att fortsätta.
Den här fulla killen kom tillbaka när jag var på dansgolvet ett tag senare. Han tog tag i mig igen, la sina händer överallt, frågade om mitt namn IGEN och sa, som ett konstaterande inte en fråga:
- Du följer med mig hem ikväll.
- Nej det gör jag inte. Jag hade tänkt fara hem till mig själv.
- Jag far hem till dig då.
- Eh... neeeeej.
- Varför inte?
- Jag känner mig inte så kåt ikväll, tyvärr.
- Inte jag heller. jag vill bara ha en varnm kropp och gosa.
Öhhhh? Jag sa bara att han fick försöka med någon annan. Och sen gick han tack och lov.
Varför är det så att dom som vill ligga med mig är såna jag INTE vill ligga med? Jag bara undrar...
tisdag 23 oktober 2012
Min önskelista blir bara längre och längre....
Svärtat=PRIORITERA! ! !
· Spaupplevelse!
· Hoobastank –
Every man for himself
· Clint Mansell – The Fountain OST
·
Yiruma – River Flows
in you
·
Beowulf- soundtrack
motion picture
·
3 doors down – The Better Life 2 CD Deluxe
· Skinnhandskar!
· Nya sängkläder
· PENGAR
· Wen – hårprodukter
· STOR
träningsvattenflaska
· Ny ryggsäck!
· Snygga långkalsonger
· Det andra
könet – Simone de Boudoir
· Makt att forma samhället och sitt eget liv -
nya mål i jämställdhetspolitiken Prop 2005/06:155
· Feminism – Lena Gemzöe
· Vad är queer? – Fanny Ambjörnsson
· Elefant i nylonstrumpor – Anna Johansson
· Kvinnohistoria : Om Kvinnors Villkor Från
Antiken Till Våra Dagar – Yvonne Hirdman
Den ekonomiska krisen som student
Jag har alltid haft mycket pengar. Inte för att mina föräldrar är rika, vi är typ medelklass antar jag, utan för att jag varit sparsam som barn och jobbat hyfsat mycket. Plus givmilda föräldrar då och då. Men nu. Nu är det ändring på gång.
Det här är min 2:a månad som student. Så jag har inte alls hållit på länge. Men ÄNDÅ ekar det tomt på lönekontot och jag kan inte konsumera som jag vill/brukar. Det är fan skitdrygt. Att behöva fundera på pengar hela tiden.
För första gången fattar jag på riktigt klagomålen från vänner om pengabrist, dom som inte jobbat och haft i alla fall lite inkomst. Nu förstår jag att det inte är så jävla lätt, att det inte bara är snålhet som gör att vissa grejer aldrig kan komma på tal eftersom det kostar PENGAR. Jag har alltid blivit irriterad, tänkt, hur ska vi kunna göra roliga saker om ingen annan har pengar att göra det för.
Det låter hur bortskämt som helst. Det är det kanske jag vet inte. Jag blev i alla fall irriterad när mina vänner inte hade samma ekonomiska förutsättningar som jag, oavsett anledningarna.
Och nu efter så här lite tid, vet jag hur det är. Jag vill inte köpa en peruk till halloweenfesten eftersom det kostar pengar. Jag har lite ångest över att jag har 2 planerade småresor som snart kommer äga rum. En till Göteborg och en till Norge. För att träffa vänner. Och det är inte det att jag inte vill träffa dom. Jag längtar ihjäl mig och jag vet att vi kommer få sjukt kul.
Det är pengarna. Eller snarare bristen på pengar. Jag VILL inte gräva i mina besparingar. Men jag måste. Har nästan aldrig behövt det förut. Jag är van vid att sätta undan pengar, att spara, inte att använda sparade pengar.
Samtidigt vill jag göra roliga saker. Jag är ung och det är väl nu det är tänkt att en ska flänga omkring och leva livet? Och vad ska jag annars göra med mina sparpengar? Köpa ett hus om typ 7 år? Och sen inte ha råd att betala mat, hyra mm mm. För så längt räcker inte mina sparade slantar.
Egentligen är det ingen riktig ekonomisk kris. Jag har sparade pengar som jag nog kan leva i 2 år på om jag var tvungen. Och då menar jag billig hyra + mat. Strikt köpstopp.
Men den stora anledningen till mina ekonomiska funderingar är det faktum att jag blivit erbjuden ett rum i en lägenhet! Så jag ska strax flytta. SNART! Om hon inte ändrar sig IGEN... jag tar den storyn i ett eget inlägg.
Jag har aldrig tänkt så här mycket på pengar förut. På budgetar och ekonomi. Jag har bott hemma, jag har jobbat, tillräckligt för att må gott, inte betalat hyra eller mat. Haft det lyxigt egentligen. Fast jag har tagit det för givet. Och nu måste jag ta ansvar för det. Och jag är rädd. Nervös. HUR ska detta gå?
Jag vill kunna träna. Alltså köra olika pass. Vilket är DYRT i det större samhälle jag ska flytta till. Jag vill kunna konsumera musik. Jag vill kunna köpa smink och kläder. Jag vill kunna festa. Jag vill kunna HA KUL. Jag vill göra spontana grejer. Vilket det inte kommer finnas möjlighet nu, det mesta i alla fall. Jag SKA fortsätta träna. Det måste jag. Jag mår så mycket bättre då. Jag gillar mig själv mer. Min kropp mer. Och jag går förhoppningsvis inte UPP i alla fall.
Resten av terminen får jag leva på studiebidrag. Men sen måste jag nog låna. Vilket jag inte vill. Men som jag inte kan undvika om jag inte börjar jobba paralletllt med studierna. Vilket jag inte kommer palla. Dessutom svårt att få jobb. SÅ....
LÅN snart. FY FAN. Innebär det att jag är vuxen nu?
Det här är min 2:a månad som student. Så jag har inte alls hållit på länge. Men ÄNDÅ ekar det tomt på lönekontot och jag kan inte konsumera som jag vill/brukar. Det är fan skitdrygt. Att behöva fundera på pengar hela tiden.
För första gången fattar jag på riktigt klagomålen från vänner om pengabrist, dom som inte jobbat och haft i alla fall lite inkomst. Nu förstår jag att det inte är så jävla lätt, att det inte bara är snålhet som gör att vissa grejer aldrig kan komma på tal eftersom det kostar PENGAR. Jag har alltid blivit irriterad, tänkt, hur ska vi kunna göra roliga saker om ingen annan har pengar att göra det för.
Det låter hur bortskämt som helst. Det är det kanske jag vet inte. Jag blev i alla fall irriterad när mina vänner inte hade samma ekonomiska förutsättningar som jag, oavsett anledningarna.
Och nu efter så här lite tid, vet jag hur det är. Jag vill inte köpa en peruk till halloweenfesten eftersom det kostar pengar. Jag har lite ångest över att jag har 2 planerade småresor som snart kommer äga rum. En till Göteborg och en till Norge. För att träffa vänner. Och det är inte det att jag inte vill träffa dom. Jag längtar ihjäl mig och jag vet att vi kommer få sjukt kul.
Det är pengarna. Eller snarare bristen på pengar. Jag VILL inte gräva i mina besparingar. Men jag måste. Har nästan aldrig behövt det förut. Jag är van vid att sätta undan pengar, att spara, inte att använda sparade pengar.
Samtidigt vill jag göra roliga saker. Jag är ung och det är väl nu det är tänkt att en ska flänga omkring och leva livet? Och vad ska jag annars göra med mina sparpengar? Köpa ett hus om typ 7 år? Och sen inte ha råd att betala mat, hyra mm mm. För så längt räcker inte mina sparade slantar.
Egentligen är det ingen riktig ekonomisk kris. Jag har sparade pengar som jag nog kan leva i 2 år på om jag var tvungen. Och då menar jag billig hyra + mat. Strikt köpstopp.
Men den stora anledningen till mina ekonomiska funderingar är det faktum att jag blivit erbjuden ett rum i en lägenhet! Så jag ska strax flytta. SNART! Om hon inte ändrar sig IGEN... jag tar den storyn i ett eget inlägg.
Jag har aldrig tänkt så här mycket på pengar förut. På budgetar och ekonomi. Jag har bott hemma, jag har jobbat, tillräckligt för att må gott, inte betalat hyra eller mat. Haft det lyxigt egentligen. Fast jag har tagit det för givet. Och nu måste jag ta ansvar för det. Och jag är rädd. Nervös. HUR ska detta gå?
Jag vill kunna träna. Alltså köra olika pass. Vilket är DYRT i det större samhälle jag ska flytta till. Jag vill kunna konsumera musik. Jag vill kunna köpa smink och kläder. Jag vill kunna festa. Jag vill kunna HA KUL. Jag vill göra spontana grejer. Vilket det inte kommer finnas möjlighet nu, det mesta i alla fall. Jag SKA fortsätta träna. Det måste jag. Jag mår så mycket bättre då. Jag gillar mig själv mer. Min kropp mer. Och jag går förhoppningsvis inte UPP i alla fall.
Resten av terminen får jag leva på studiebidrag. Men sen måste jag nog låna. Vilket jag inte vill. Men som jag inte kan undvika om jag inte börjar jobba paralletllt med studierna. Vilket jag inte kommer palla. Dessutom svårt att få jobb. SÅ....
LÅN snart. FY FAN. Innebär det att jag är vuxen nu?
måndag 22 oktober 2012
What if he liked me?
Jag har verkligen inte tid att skriva det här men jag gör det ändå. I pluggpauser fulla av en smärre panik. Det har ingen logik att jag gör det här istället... men det här är roligare... Och för att vara ärlig, det var längesen jag mådde så här bra inombords. Det är tack vare mitt bloggande. Att jag har ett ställe att bara spy ut alla tankar och känslor.
Jag kände precis likadant när jag skrev dagbok regelbundet. Jag mådde alltid bra i dom perioderna. Även om det hände jobbiga grejer eller om jag kände hemska känslor så hade jag ett sätt att förmedla dom. Och trycket lättar genom att jag skriver, det är som att jag kan släppa taget när jag vet att det finns nerskrivet någonstanns. Då behöver jag inte ha allt i huvudet.
För några dagar slog en tanke mig. Ja inte bokstavligt talat, jag blev inte slagen på käften. Och jag har inte riktigt kunnat släppa den.
Jag vet att det börjar bli tjatigt om den här killen men ni får ha lite förståelse. Det blir lätt så för mig. Får jag lite uppmärksamhet av det motsatta könet kan jag bli helt besatt. Eftersom det inte händer så ofta. Och så har jag en tendens att hitta på saker som inte finns, att inbilla mig småsaker och sen analysera sönder dom. Konstigt med tanke på att jag inte är så analyserande annars...
Jag satt på bussen på väg hem från universitetet och tänkte, ganska random: Tänk om han gillade mig? Tänk om han gillade mig och jag inte fattade det? Tänk om jag avfärdat vissa handlingar, uttalanden som något helt annat än vad dom faktiskt var?
Det kanske låter helt sjukt och överanalyserat. Och så är det med nästan all säkerhet. Men jag tror att jag också har lätt för att avfärda människors gillande, medvetet eller omdedvetet. Antingen genom att jag tänker att dom menar något annat, väljer att tolka på ett visst sätt, eller att jag helt enkelt inte märker/fattar någonting. OBS! Se bilden nedan.
Första gången jag träffade killen var på en fest. Och jag minns att jag tänkte: Det finns ingen här jag skulle vilja hångla med om jag FICK hångla. Förutom han som sitter där. Och det slutade ju med att vi faktiskt hånglade på den där festen. Och hade inte halva festen stormat in, om dörren gått att låsa samt om jag varit liiiiite fullare så hade jag nog inte varit oskuld idag.
Under den här festen bad han mig att sova bredvid honom för att han kände sig "ensam". Sängen vi delade stod i köket och jag vet att han ville fortsätta med mer. För han försökte. Men det kändes verkligen inte som rätt tillfälle eftersom det var mitt i allmänt utrymme och folk gick omkring där lite ditt som datt. Dock var han full, mycket fullare än jag, men ändå. Om jag ska tänka utifrån min tes, så antar jag att det fanns NÅGOT i alla fall. Och dagen efter fick jag hans telefonnummer. Som jag för övrigt typ använt EN gång på allvar. Åh herregud.... Läs nedan.
Så. Efter den här festen smsade jag honom och frågade om vi skulle hitta på nåt. Slutade med en väääldigt awkward fika. Fyfan jag vill inte ens tänka på det. MEN han följde ju med... Och nu kommer jag till en avlösande faktor till min nuvarande tankegång.
Jag kommer inte riktigt ihåg när det var, på en annan fest kanske? Vi brukar hamna på samma fester. Vi började snacka om den där fikan. Och han sa ungefär:
- Ja jag trodde att du var intresserad/gillade mig.
Och jag reagerar genom att säga nej nej nej så var det inte gud jag ville fara som vänner bla bla bla bla..... För jag trodde det var menat som... jag vet inte. Som att han ville säga att han inte var intresserad av mig? Men TÄNK om vad han ville att jag skulle svara var:
- Ja det var jag. Det är jag.
TÄNK om det var därför han tog upp ämnet?
Vi träffades på krogen någon gång för evigheter sen också. Han satt tillsammans med en annan kille och en tjej. Och tjejen satt i hans knä. Jag gick fram bara för att säga hej liksom. Jag svär att jag inte antydda någonting om någonting. Jag sa bara hej, presenterade mig för dom andra, frågade hur det var med honom. Och jag tror aldrig jag har blivit så kallt behandlad, så ignorerad med kroppsspråk och bristen på engagemang. Jag tar in det här i mitt försök att bevisa min tes eftersom det som hände efter denna händelse.
Några minuter senare var jag på dansgolvet med mina kompisar. Och jag var både ledsen, arg och irriterad. Men då kom han ut på dansgolvet, fram till mig, och började dansa. Jag var verkligen inte på humör, jag mådde inte bra. Jag var på dansgolvet för att tänka på något annat än honom. Så jag dissade verkligen hans dans och hans ursäktande leende. Jag antog att han ville typ be om ursäkt för hans beteende innan. Men TÄNK om han gjorde det av andra anledningar än vad jag antog?
Vi går vidare i min historia.
Och så det mest talande. Som jag insåg att det nog betydde mer än vad jag trodde dagen efter. Igen SE BILDEN NEDAN.
Efter vår långa bastuvistelse där han var naken och jag i princip naken. Då duschkommentaren kom. Efter att jag frågade vem som skulle duscha först.
- Man kan ju duscha ihop, tillsammans.
Och jag reagerar med att säga att men då får den ena inget vatten.
Det var här jag på riktigt började ifrågasätta mig själv. Liksom är jag seriös? HUR kunde jag tänka så? Att det INTE var en invit? För visst måste det ha varit det? Eller? Det MÅSTE ha varit det. Att han ville att något skulle hända i den där duschen och jag fattade ingenting.
Och jag kan inte släppa det. Det går inte. Jag tänker på det minst en gång per dag. Att jag sumpade något jag verkligen vill. Med en person jag verkligen ville göra det med. Jag skulle göra ganska så mycket för att ha en tidvändare och gå tillbaka och reagera annorlunda.
Och så tillsist. If you know what I mean kommentaren. Som väldigt tydligt menade en kondomförpackning för fri användning istället för cigg.
Så. Nu har jag fått det ur mig. Och det var det. Avgör själva.
Jag kände precis likadant när jag skrev dagbok regelbundet. Jag mådde alltid bra i dom perioderna. Även om det hände jobbiga grejer eller om jag kände hemska känslor så hade jag ett sätt att förmedla dom. Och trycket lättar genom att jag skriver, det är som att jag kan släppa taget när jag vet att det finns nerskrivet någonstanns. Då behöver jag inte ha allt i huvudet.
För några dagar slog en tanke mig. Ja inte bokstavligt talat, jag blev inte slagen på käften. Och jag har inte riktigt kunnat släppa den.
Jag vet att det börjar bli tjatigt om den här killen men ni får ha lite förståelse. Det blir lätt så för mig. Får jag lite uppmärksamhet av det motsatta könet kan jag bli helt besatt. Eftersom det inte händer så ofta. Och så har jag en tendens att hitta på saker som inte finns, att inbilla mig småsaker och sen analysera sönder dom. Konstigt med tanke på att jag inte är så analyserande annars...
Jag satt på bussen på väg hem från universitetet och tänkte, ganska random: Tänk om han gillade mig? Tänk om han gillade mig och jag inte fattade det? Tänk om jag avfärdat vissa handlingar, uttalanden som något helt annat än vad dom faktiskt var?
Det kanske låter helt sjukt och överanalyserat. Och så är det med nästan all säkerhet. Men jag tror att jag också har lätt för att avfärda människors gillande, medvetet eller omdedvetet. Antingen genom att jag tänker att dom menar något annat, väljer att tolka på ett visst sätt, eller att jag helt enkelt inte märker/fattar någonting. OBS! Se bilden nedan.
Första gången jag träffade killen var på en fest. Och jag minns att jag tänkte: Det finns ingen här jag skulle vilja hångla med om jag FICK hångla. Förutom han som sitter där. Och det slutade ju med att vi faktiskt hånglade på den där festen. Och hade inte halva festen stormat in, om dörren gått att låsa samt om jag varit liiiiite fullare så hade jag nog inte varit oskuld idag.
Under den här festen bad han mig att sova bredvid honom för att han kände sig "ensam". Sängen vi delade stod i köket och jag vet att han ville fortsätta med mer. För han försökte. Men det kändes verkligen inte som rätt tillfälle eftersom det var mitt i allmänt utrymme och folk gick omkring där lite ditt som datt. Dock var han full, mycket fullare än jag, men ändå. Om jag ska tänka utifrån min tes, så antar jag att det fanns NÅGOT i alla fall. Och dagen efter fick jag hans telefonnummer. Som jag för övrigt typ använt EN gång på allvar. Åh herregud.... Läs nedan.
Så. Efter den här festen smsade jag honom och frågade om vi skulle hitta på nåt. Slutade med en väääldigt awkward fika. Fyfan jag vill inte ens tänka på det. MEN han följde ju med... Och nu kommer jag till en avlösande faktor till min nuvarande tankegång.
Jag kommer inte riktigt ihåg när det var, på en annan fest kanske? Vi brukar hamna på samma fester. Vi började snacka om den där fikan. Och han sa ungefär:
- Ja jag trodde att du var intresserad/gillade mig.
Och jag reagerar genom att säga nej nej nej så var det inte gud jag ville fara som vänner bla bla bla bla..... För jag trodde det var menat som... jag vet inte. Som att han ville säga att han inte var intresserad av mig? Men TÄNK om vad han ville att jag skulle svara var:
- Ja det var jag. Det är jag.
TÄNK om det var därför han tog upp ämnet?
Vi träffades på krogen någon gång för evigheter sen också. Han satt tillsammans med en annan kille och en tjej. Och tjejen satt i hans knä. Jag gick fram bara för att säga hej liksom. Jag svär att jag inte antydda någonting om någonting. Jag sa bara hej, presenterade mig för dom andra, frågade hur det var med honom. Och jag tror aldrig jag har blivit så kallt behandlad, så ignorerad med kroppsspråk och bristen på engagemang. Jag tar in det här i mitt försök att bevisa min tes eftersom det som hände efter denna händelse.
Några minuter senare var jag på dansgolvet med mina kompisar. Och jag var både ledsen, arg och irriterad. Men då kom han ut på dansgolvet, fram till mig, och började dansa. Jag var verkligen inte på humör, jag mådde inte bra. Jag var på dansgolvet för att tänka på något annat än honom. Så jag dissade verkligen hans dans och hans ursäktande leende. Jag antog att han ville typ be om ursäkt för hans beteende innan. Men TÄNK om han gjorde det av andra anledningar än vad jag antog?
Vi går vidare i min historia.
Och så det mest talande. Som jag insåg att det nog betydde mer än vad jag trodde dagen efter. Igen SE BILDEN NEDAN.
Efter vår långa bastuvistelse där han var naken och jag i princip naken. Då duschkommentaren kom. Efter att jag frågade vem som skulle duscha först.
- Man kan ju duscha ihop, tillsammans.
Och jag reagerar med att säga att men då får den ena inget vatten.
Det var här jag på riktigt började ifrågasätta mig själv. Liksom är jag seriös? HUR kunde jag tänka så? Att det INTE var en invit? För visst måste det ha varit det? Eller? Det MÅSTE ha varit det. Att han ville att något skulle hända i den där duschen och jag fattade ingenting.
Och jag kan inte släppa det. Det går inte. Jag tänker på det minst en gång per dag. Att jag sumpade något jag verkligen vill. Med en person jag verkligen ville göra det med. Jag skulle göra ganska så mycket för att ha en tidvändare och gå tillbaka och reagera annorlunda.
Och så tillsist. If you know what I mean kommentaren. Som väldigt tydligt menade en kondomförpackning för fri användning istället för cigg.
Så. Nu har jag fått det ur mig. Och det var det. Avgör själva.
Det här är mitt liv. Jag skojar fan inte.
tisdag 16 oktober 2012
Hon var för snygg
Jag har en kompis, eller hade en kompis rättare sagt, hon hör inte av sig till mig längre, som är så jävla snygg att jag undvikit att bjuda med henne på fester. Alltså när vi fortfarande umgicks. Jag valde att inte tala om att vissa fester skulle äga rum, jag bjöd inte in henne.
Det låter verkligen som skit, jag hör det själv. Men... hon är verkligen för snygg. Med henne bredvid känns det som att jag inte spelar någon roll. Som att jag är osynlig. Eller som att jag syns extra mycket för att hon får mig att se ut som... ja jag vet inte. Som en klump av kött med bara negativa egenskaper.
Grejen är att vi inte varit bra vänner direkt. Vi umgicks under gymnasiet för att vi inte hade så många andra att vara med. Hon lite av en ensamvarg. Ganska kall. Med lite annorlunda åsikter om saker och ting. Obrydd. Idag vet jag inte ens varför hon ville hänga med just mig. För att jag fick henne att se ännu snyggare ut?
Men innan vi slutade umgås gjorde jag valen att inte ta med henne. För hon får all uppmärksamhet. Av killar. Det spelar ingen roll om det är av killar som brukar snacka med mig på fester. För att dom tycker jag är schysst. Så fort dom ser henne så BOOM, jag finns inte längre.
Jag har lyckats hålla the guy och henne borta från varandra. I alla fall vid min närvaro. Kanske dom har träffats när jag inte varit där. Eller på krogen... det vet jag inte. Men inte på hemmafester i alla fall.
Jag vet att han inte vill ha mig. Varför skulle han liksom? Men ändå ville jag inte ta med henne. För att hon skulle ha fått alla att tappa hakan. Och han får vara med vem han vill offcourse. Vem som helst av mina vänner FÖRUTOM henne. För hon är så perfekt rent utsidemässigt. För perfekt för att jag ska kunna acceptera det.
Och hon är inte en så snäll eller bra person. Men det verkar inte spela någon roll. För hon är ju så snygg.
Och ja. Jag är bitter. Jag är en ganska bitter person.
Jag vet inte ens vad min poäng med det här var. Att jag skulle erkänna det för världen antar jag. Jag har inget snyggt avslut. Förutom att vår vänskap mest troligt är avslutat. Delvis för att hon inte verkar vilja veta av mig längre. Och dels för att hon är för jävla snygg för mig.
Det låter verkligen som skit, jag hör det själv. Men... hon är verkligen för snygg. Med henne bredvid känns det som att jag inte spelar någon roll. Som att jag är osynlig. Eller som att jag syns extra mycket för att hon får mig att se ut som... ja jag vet inte. Som en klump av kött med bara negativa egenskaper.
Grejen är att vi inte varit bra vänner direkt. Vi umgicks under gymnasiet för att vi inte hade så många andra att vara med. Hon lite av en ensamvarg. Ganska kall. Med lite annorlunda åsikter om saker och ting. Obrydd. Idag vet jag inte ens varför hon ville hänga med just mig. För att jag fick henne att se ännu snyggare ut?
Men innan vi slutade umgås gjorde jag valen att inte ta med henne. För hon får all uppmärksamhet. Av killar. Det spelar ingen roll om det är av killar som brukar snacka med mig på fester. För att dom tycker jag är schysst. Så fort dom ser henne så BOOM, jag finns inte längre.
Jag har lyckats hålla the guy och henne borta från varandra. I alla fall vid min närvaro. Kanske dom har träffats när jag inte varit där. Eller på krogen... det vet jag inte. Men inte på hemmafester i alla fall.
Jag vet att han inte vill ha mig. Varför skulle han liksom? Men ändå ville jag inte ta med henne. För att hon skulle ha fått alla att tappa hakan. Och han får vara med vem han vill offcourse. Vem som helst av mina vänner FÖRUTOM henne. För hon är så perfekt rent utsidemässigt. För perfekt för att jag ska kunna acceptera det.
Och hon är inte en så snäll eller bra person. Men det verkar inte spela någon roll. För hon är ju så snygg.
Och ja. Jag är bitter. Jag är en ganska bitter person.
Jag vet inte ens vad min poäng med det här var. Att jag skulle erkänna det för världen antar jag. Jag har inget snyggt avslut. Förutom att vår vänskap mest troligt är avslutat. Delvis för att hon inte verkar vilja veta av mig längre. Och dels för att hon är för jävla snygg för mig.
måndag 15 oktober 2012
You say cunt like it's an insult
Orginalbild hittas här: http://beautifullabia.tumblr.com/page/7
Jag blir lika jävla arg varenda gång någon använder fitta som en förolämpning. Vare sig det är en tjej eller kille som gör det. Fitta är ingen förolämpning. Det borde i alla fall inte ses som det. Snacka om att det kommer fram att det är något negativt att vara kvinna när könsdelarna används som ett skällsord. På riktigt eller på skoj jag bryr mig inte.
Innan jag får på mig en massa människor (betvivlar starkt) som påpekar att kuk också kan användas som något negativt så erkänner jag. Ja, det används också som negativt ibland. Men det tar inte bort det faktum att män fortfarande anses vara det bättre könet och att det tillkommer en massa priviligier med att vara just man. Eller tvärtom är det kanske att med att vara kvinna så går man miste av vissa saker som alla har rätt till.
Som på festen i fredags. Jag blev kallad fitta. Fast det var i en snäll ton. I ett skämt. Men ändå. Jag sa direkt: Fitta är FAN ingen förolämpning. Och med tanke på tystnaden hoppas jag att alla fattade poängen.
Ingens kön är en förolämpning, borde inte vara det. Så. Till världen och alla dumma jävlar därute vill jag bara säga:
LICK MY CLIT!
Rebecca - del 4
- För vem? frågar jag. För vem skulle du inte vara bra nog?
Rebecca sänker blicken. Och huvudet. Axlarna. Hon skäms. För den hon är. Hon skäms för att hon skäms för den hon är.
- Killar. Mig själv.
- Dina vänner?
Hon skakar på huvudet.
- Aldrig.
- Varför inte?
- Därför... Jag är en bra person. Jag är ambitiös. Snäll. Men låter mig inte bli trampad på. Jag bryr mig om andra. Jag är oftast positiv. Jag ger bra råd. Jag lyssnar. Jag är glad. Jag är smart. Jag är relativt allmänbildad. Logisk. Djup. Jag har djup och lager. Jag tror jag är ganska intressant. Jag läser mycket. Jag är.. inuti är jag bra. Jag vet vad jag vill. Vart jag ska. Inuti är jag stark. På mina inre egenskaper är jag självsäker. Och mina vänner, det är insidan dom värdesätter. Dom är inte vän med mig för att jag är cool eller snygg. Så jag behöver inte oroa mig över att jag inte duger av dom anledningarna. För jag vet att jag duger. För dom.
- Men inte för dig?
Tårarna rinner till i ögonen på Rebecca. Blir fuktiga. Sårbara.
- Jag vet inte. Jag vet inte.
- Vad då du vet inte?
- Det är så dubbelt. Jag är så dubbel. På ett sätt, JO jag är bra nog. Jag kommer göra det jag vill. Uppnå det jag vill. Få det jag vill. Och på andra sidan? Där är jag inte bra nog. Inte envis nog, inte konsekvent nog, inte nog med diciplin. Inte nog med självförtroende, framtidshopp, övertygelse, passion. Det skrämmer mig. För ibland tror jag att jag inbillar mig vara en person men egentligen är jag något helt annat.
Det kanske låter konstigt. Men det beror på att hela jag är en stor motsägelse. Jag består av motpoler. Vilket ständigt gör mig förvirrad.Och det är då jag tänker: Kan det verkligen vara så här? Kan JAG verkligen vara så här? På riktigt? Kanske jag bara hittat på vissa saker. Oftast är det allt det positiva jag tror är undermedvetet fejkat.
- Du tillåter dig inte att se någonting bra med dig själv. När du gör det straffar du dig själv med såna tankar. Varför?
- Varför vad?
- Varför är du så här? Som du är? Vet du? Blunda så ska du se.
Rebecca blundar.
- Ser du?
Hon skakar på huvudet.
- Titta inåt. Och så ser du. Då vet du.
Och där tar det slut. Jag är inte jaget. Jag är Rebecca. Så här mycket tror jag aldrig att jag har öppnat mig för mig själv ens. Kanske är jag både jaget och Rebecca. Berättaren och Rebecca. Där berättaren är det positiva och självsäkra i mig och där Rebecca är det negativa och osäkra.
Rebecca sänker blicken. Och huvudet. Axlarna. Hon skäms. För den hon är. Hon skäms för att hon skäms för den hon är.
- Killar. Mig själv.
- Dina vänner?
Hon skakar på huvudet.
- Aldrig.
- Varför inte?
- Därför... Jag är en bra person. Jag är ambitiös. Snäll. Men låter mig inte bli trampad på. Jag bryr mig om andra. Jag är oftast positiv. Jag ger bra råd. Jag lyssnar. Jag är glad. Jag är smart. Jag är relativt allmänbildad. Logisk. Djup. Jag har djup och lager. Jag tror jag är ganska intressant. Jag läser mycket. Jag är.. inuti är jag bra. Jag vet vad jag vill. Vart jag ska. Inuti är jag stark. På mina inre egenskaper är jag självsäker. Och mina vänner, det är insidan dom värdesätter. Dom är inte vän med mig för att jag är cool eller snygg. Så jag behöver inte oroa mig över att jag inte duger av dom anledningarna. För jag vet att jag duger. För dom.
- Men inte för dig?
Tårarna rinner till i ögonen på Rebecca. Blir fuktiga. Sårbara.
- Jag vet inte. Jag vet inte.
- Vad då du vet inte?
- Det är så dubbelt. Jag är så dubbel. På ett sätt, JO jag är bra nog. Jag kommer göra det jag vill. Uppnå det jag vill. Få det jag vill. Och på andra sidan? Där är jag inte bra nog. Inte envis nog, inte konsekvent nog, inte nog med diciplin. Inte nog med självförtroende, framtidshopp, övertygelse, passion. Det skrämmer mig. För ibland tror jag att jag inbillar mig vara en person men egentligen är jag något helt annat.
Det kanske låter konstigt. Men det beror på att hela jag är en stor motsägelse. Jag består av motpoler. Vilket ständigt gör mig förvirrad.Och det är då jag tänker: Kan det verkligen vara så här? Kan JAG verkligen vara så här? På riktigt? Kanske jag bara hittat på vissa saker. Oftast är det allt det positiva jag tror är undermedvetet fejkat.
- Du tillåter dig inte att se någonting bra med dig själv. När du gör det straffar du dig själv med såna tankar. Varför?
- Varför vad?
- Varför är du så här? Som du är? Vet du? Blunda så ska du se.
Rebecca blundar.
- Ser du?
Hon skakar på huvudet.
- Titta inåt. Och så ser du. Då vet du.
Och där tar det slut. Jag är inte jaget. Jag är Rebecca. Så här mycket tror jag aldrig att jag har öppnat mig för mig själv ens. Kanske är jag både jaget och Rebecca. Berättaren och Rebecca. Där berättaren är det positiva och självsäkra i mig och där Rebecca är det negativa och osäkra.
Rebecca - del 3
Fast vad håller jag på med. Jag skulle ju lära känna dig som person. Der allra viktigaste. Och det allra svåraste,
- Det spelar ju ingen roll, inte egentligen. säger Rebecca. Jag kan vara en hur bra och intressant person som helst. Men ingen bryr sig. Inte HAN. Inte DOM. Knappt ens JAG längre. Jag menar, ju bitchigare en tjej är, ju dummare, desto mer blir hon gillad.
Jag försöker avbryta Rebecca men hon fortsätter.
- Alltså inte ALLTID. Men tillräckligt ofta.
- Du låter bitter.
- Jag ÄR bitter. Jag är 20 år och bitter.
Och hon är till och med bitter över att vara bitter.
Och eftersom Rebecca finns i mitt huvud hör hon allt som finns i det.
- Jag ska berätta för dig! Och så ska du fan inte klaga. Du ska fan inte döma mig. Du minst av alla. Så lyssna. Lyssna din jävel. För du har skapat det här. Du är jag.
Och så börjar hon.
- Jag förlorade genlotteriet när jag föddes. Om det vore logiskt att önska att jag varit en annan spermie skulle jag göra det. Ja rent genetiskt en riktig. Jävla. Förlorare. Men det vet du ju redan. Men bara för att förtydliga. I vanliga fall, i många fall, finns det för och nackdelar med olika kroppstyper.
Smal? Små bröst. Knubbig? Större bröst. Jag? Knubbig med små bröst. Inget plus, bara minus. Tack världen.
Mage men ingen rumpa. Lår och breda vader. Breda vader och breda vrister. Breda vrister och stora fötter. Stora fötter. Stora händer. Stora händer, korta fingrar.
Jag kan fortsätta igen. Och igen.
Tunt hår som inte växer. Stort venusberg, otajt fitta. Behöver jag fortsätta? Om jag hade fått NÅT, det positiva som kommer med det negativa. Men icket.
Ingen kille vill vara i närheten av mig. Jag är till och med för ful för att vara deras vän.
- Men där ljuger du, invänder jag för att få tyst på Rebecca. Jag tror att det beror på att du är stark. Inuti. Du säger det du tycker. Gör det du vill. Bryr dig inte om vad andra tycker. Låter dig inte övertalas. Daltar inte med dom stackars killarna.
Rebecca skrattar.
- TROR du verkligen på det där?
- Ja.
- Jag är allt vad du sa att jag är. Men samtidigt det du sa att jag inte är.
- Jag är stark. Och jag är svag. Jag är trygg. Och jag är rädd. Jag bryr mig inte. Jag bryr mig. Jag gör vad jag vill. Jag fegar.
Jag är allt det där. Men inte samtidigt. Eller jo, samtidigt men det rör olika saker. Hela tiden. Överallt. Ständigt är jag allt. Och inget.
Mest av allt är jag inget. Inget som någon vill ha. Fast egentligen handlar det nog om rädsla. Att jag är rädd för att inte vara någonting. Jag vet att jag är NÅT. Men att det nåt inte ska duga. Inte vara bra nog.
- Det spelar ju ingen roll, inte egentligen. säger Rebecca. Jag kan vara en hur bra och intressant person som helst. Men ingen bryr sig. Inte HAN. Inte DOM. Knappt ens JAG längre. Jag menar, ju bitchigare en tjej är, ju dummare, desto mer blir hon gillad.
Jag försöker avbryta Rebecca men hon fortsätter.
- Alltså inte ALLTID. Men tillräckligt ofta.
- Du låter bitter.
- Jag ÄR bitter. Jag är 20 år och bitter.
Och hon är till och med bitter över att vara bitter.
Och eftersom Rebecca finns i mitt huvud hör hon allt som finns i det.
- Jag ska berätta för dig! Och så ska du fan inte klaga. Du ska fan inte döma mig. Du minst av alla. Så lyssna. Lyssna din jävel. För du har skapat det här. Du är jag.
Och så börjar hon.
- Jag förlorade genlotteriet när jag föddes. Om det vore logiskt att önska att jag varit en annan spermie skulle jag göra det. Ja rent genetiskt en riktig. Jävla. Förlorare. Men det vet du ju redan. Men bara för att förtydliga. I vanliga fall, i många fall, finns det för och nackdelar med olika kroppstyper.
Smal? Små bröst. Knubbig? Större bröst. Jag? Knubbig med små bröst. Inget plus, bara minus. Tack världen.
Mage men ingen rumpa. Lår och breda vader. Breda vader och breda vrister. Breda vrister och stora fötter. Stora fötter. Stora händer. Stora händer, korta fingrar.
Jag kan fortsätta igen. Och igen.
Tunt hår som inte växer. Stort venusberg, otajt fitta. Behöver jag fortsätta? Om jag hade fått NÅT, det positiva som kommer med det negativa. Men icket.
Ingen kille vill vara i närheten av mig. Jag är till och med för ful för att vara deras vän.
- Men där ljuger du, invänder jag för att få tyst på Rebecca. Jag tror att det beror på att du är stark. Inuti. Du säger det du tycker. Gör det du vill. Bryr dig inte om vad andra tycker. Låter dig inte övertalas. Daltar inte med dom stackars killarna.
Rebecca skrattar.
- TROR du verkligen på det där?
- Ja.
- Jag är allt vad du sa att jag är. Men samtidigt det du sa att jag inte är.
- Jag är stark. Och jag är svag. Jag är trygg. Och jag är rädd. Jag bryr mig inte. Jag bryr mig. Jag gör vad jag vill. Jag fegar.
Jag är allt det där. Men inte samtidigt. Eller jo, samtidigt men det rör olika saker. Hela tiden. Överallt. Ständigt är jag allt. Och inget.
Mest av allt är jag inget. Inget som någon vill ha. Fast egentligen handlar det nog om rädsla. Att jag är rädd för att inte vara någonting. Jag vet att jag är NÅT. Men att det nåt inte ska duga. Inte vara bra nog.
Rebecca - del 2
Jag ser annat. Jag ser henne objektivt. Men det är hon som ska berätta sin historia och jag ska bara hjälpa henne.
Men jag ska ändå berätta vad jag ser. Och vad dom flesta andra i Rebeccas liv kommer se. För jag är författaren så jag har i alla fall rätt till en egen åsikt.
Rebecca skakar på huvudet och suckar åt mig. Som för att säga att jag är dum i huvudet. Jag säger åt henne att hålla käft och att det är min tur att prata nu. Hon vill ta på sig ett nattlinne och gå och lägga sig men jag ber henne stå kvar.
Hon gör som jag säger men blundar. För at vila en stund från sig själv. Och jag försöker dölja hur ledsen jag blir. Jag vill berätta för henne att när jag är klar kommer hon att se på sig själv annorlunda. Hon kommer se det bra och tro att andra ser det bra hos henne också.
- Jag vet att jag är en bra person, det är inte det, säger Rebecca. Men det spelar ingen roll. Det gör ingen skillnad.
Jag vill gråta nu. För hennes känslor är mina. Jag vet hur det känns. Vem hon är. För hon är en del av mig. Jag är hon. Hon är jag. Därför känner jag det hon känner. Smärtan, sorgen, äcklet, besvikelsen, skälvhatet, skammen.
Men vi, vi är mer Rebecca. Mer än vad du tror. Vi är mer än du ser. Du ska få se.
När jag tittar på dig Rebecca, ser jag en ung kvinna. Ditt ansikte är vackert rundat. Dina ögonbryn har en perfekt form utan att behöva plockas. Dina ögon. Inte stora kanske. Men helt normalt formade. Guldaktiga ögonfransar och en ögonfärg som kommer få killar att titta in i dom och spendera timmar genom att försöka avgöra om den är grön, blå eller grå.
Och på sommaren? Dom där små fräknarna du får på kinderna, näsan och pannan. Du blir så fin då. Och sommaren är kärlekens tid.
Dina läppar är precis lagom fylliga. Naturligt mörkrosa. Din lilla grop i hakan, den -
- Får mig att se ut som en man.
- Sa jag inte åt dig att vara tyst?!
- Sorry, fnyser Rebecca.
Brösten är små. Ja. Men måste det automatiskt vara något dåligt? Något fult? Nej. Det är fina bröst. Helt normala bröst. Inte perfekt runda. Men vem bryr sig. Bröst som bröst. Och dom är mjuka. Lena. Med ljusrosa vårtgårdar och bröstvårtor. Fina.
Och den där runda men samtidigt platta magen? Den är skön att hålla i om du känner efter. Och bristningarna är inte så farliga. Inget du behöver skämmas för. Hur många procent som helst av den vuxna befolkningen har bristningar på olika ställen på kroppen. Du är långtifrån ensam.
Och hallå? Har du sett hur din midja går inåt, hur den skapar en timglasfigur åt din mage, höfter och lår?
Du ser ut som en kvinna, en frodig kvinna. Och kurvor kan vara sexiga. Och den där triangeln av hår mellan dina ben. Om jag vore en kille allstå... Men jag ska lära dig att se. Och lära mig själv samtidigt.
Men jag ska ändå berätta vad jag ser. Och vad dom flesta andra i Rebeccas liv kommer se. För jag är författaren så jag har i alla fall rätt till en egen åsikt.
Rebecca skakar på huvudet och suckar åt mig. Som för att säga att jag är dum i huvudet. Jag säger åt henne att hålla käft och att det är min tur att prata nu. Hon vill ta på sig ett nattlinne och gå och lägga sig men jag ber henne stå kvar.
Hon gör som jag säger men blundar. För at vila en stund från sig själv. Och jag försöker dölja hur ledsen jag blir. Jag vill berätta för henne att när jag är klar kommer hon att se på sig själv annorlunda. Hon kommer se det bra och tro att andra ser det bra hos henne också.
- Jag vet att jag är en bra person, det är inte det, säger Rebecca. Men det spelar ingen roll. Det gör ingen skillnad.
Jag vill gråta nu. För hennes känslor är mina. Jag vet hur det känns. Vem hon är. För hon är en del av mig. Jag är hon. Hon är jag. Därför känner jag det hon känner. Smärtan, sorgen, äcklet, besvikelsen, skälvhatet, skammen.
Men vi, vi är mer Rebecca. Mer än vad du tror. Vi är mer än du ser. Du ska få se.
När jag tittar på dig Rebecca, ser jag en ung kvinna. Ditt ansikte är vackert rundat. Dina ögonbryn har en perfekt form utan att behöva plockas. Dina ögon. Inte stora kanske. Men helt normalt formade. Guldaktiga ögonfransar och en ögonfärg som kommer få killar att titta in i dom och spendera timmar genom att försöka avgöra om den är grön, blå eller grå.
Och på sommaren? Dom där små fräknarna du får på kinderna, näsan och pannan. Du blir så fin då. Och sommaren är kärlekens tid.
Dina läppar är precis lagom fylliga. Naturligt mörkrosa. Din lilla grop i hakan, den -
- Får mig att se ut som en man.
- Sa jag inte åt dig att vara tyst?!
- Sorry, fnyser Rebecca.
Brösten är små. Ja. Men måste det automatiskt vara något dåligt? Något fult? Nej. Det är fina bröst. Helt normala bröst. Inte perfekt runda. Men vem bryr sig. Bröst som bröst. Och dom är mjuka. Lena. Med ljusrosa vårtgårdar och bröstvårtor. Fina.
Och den där runda men samtidigt platta magen? Den är skön att hålla i om du känner efter. Och bristningarna är inte så farliga. Inget du behöver skämmas för. Hur många procent som helst av den vuxna befolkningen har bristningar på olika ställen på kroppen. Du är långtifrån ensam.
Och hallå? Har du sett hur din midja går inåt, hur den skapar en timglasfigur åt din mage, höfter och lår?
Du ser ut som en kvinna, en frodig kvinna. Och kurvor kan vara sexiga. Och den där triangeln av hår mellan dina ben. Om jag vore en kille allstå... Men jag ska lära dig att se. Och lära mig själv samtidigt.
Rebecca - del 1
Jag hittade det här i mitt anteckningblock. Och jag höll på att börja gråta när jag läste det. Det är början till en karaktärstudie som jag höll på med i min senaste period av kreativitet.
Rebecca
Rebecca står framför sin helkroppsspegel. Det är halvmörkt, hon drog ner persiennerna för fönstret för att ingen skulle se det här. Hur hon betraktar sig själv. Verkligen tittar.
Hon är helt naken. Huden lyser vit men med en rödaktig underton. Hon är medellång, två centimeter under svenska kvinnors medellängd.
Egentligen vill Rebecca inte titta. Men hon tvingar sig själv för att hon måste. För att jag ska lära känna henne. Hennes kropp. Hennes relation till sin kropp. Oxh hur det fysiska verkar förstöra hennes liv och drömmar. Men ännu viktigare. Är att jag får veta. Vem hon är. Inuti, bortom kroppen som Rebecca önskar att hon kunde byta bort mot någon annans. En oförstörd kropp. En vacker. En kropp som hon kan uppfatta som vacker. För om sanningen ska fram. Hon är inte ful. Inte alls vidrig som hon ibland intalar sig att hon är. Och jag vet att någon kommer älska henne. Fast det spelar ingen roll. För jag vet att hon en dag kommer älska sig själv.
Jag ber Rebecca berätta vad hon ser när hon tittar på sig själv. Det hon säger gör mig ledsen. Men jag lyssnar. Och accepterar för tillfället. Senare ska hon förändras. Antingen för att jag gör det eller för att hon en dag kommer se andra saker. Tänka andra saker. Om sig själv och om andra.
Men nu lyssnar jag.
Hon ser sin kropp och tänker att hon är en förlorare i det stora genlotteriet. Hon vill inte vara sig själv i den här kroppen. I hennes kropp. För hon är nöjd med sig själv inuti, oftast i alla fall. Men det kommer vi till mer sen.
Hellre vill hon byta plats med sin syster. Syrran som haft mer tur. Som har mer vänner. Som är brunare, har mindre finnar, större ögon, längre ögonfransar, tjockare hår, smalare kropp, är längre, har mindre fötter. Listan verkar vara lång.
Men Rebecca älskar sin lillasyster. Mycket. Mer än nästan allt i hennes liv. Det är bara det att hon ibland, nej ofta, känner sig avundsjuk och bitter.
Varför hade inte hon fått någonting? NÅGONTING som hon kunde älska hos sig själv? Någonting som kunde få en kille, vem som helst, att älska henne.
Senare ska jag lära henne sanningen. Rebecca ska förstå. Att det handlar om hur man väljer att se på saker, hur man väljer att uppfatta sig själv och det liv man lever i. Att det främst är en inställningsfråga. För om man vill hittar man fel på allt och alla. Även den man tyckte var perfekt.
Och jag ska lära henne. Att perfektion inte är något att eftersträva. För perfektion är en illusion. En fantasi. En omöjlig fantasi att jämföra sig med och försöka leva upp till.
Rebecca ser. Hon ser alldeles för små bröst med för stora vårtgårdar. Hon ser en opropotionelig kropp. För liten och för stor på fel ställen.
Magen. För stor, för rund. För mjuk. För mycket. Bara för mycket. Och bristningarna är nästan värst. För dom får hon aldrig bort. Även om hon skulle gå ner 30 kilo är dom kvar. Som brännmärken på magen. Röda streck av förnedring, förlust, sorg, ilska, besvikelse, har, skam.
Låren tjocka och breda. Dallriga. Hur dom trycks mot varandra.
Fittan. Även den rund och bullig. Tjock. Med ljust lockigt hår. Stor. Som om hon var 50 år istället för 20. Som om hon tänjts ut av sex och barnafödande. Trots att hon är oskuld. Oknullad. Inte värd något för någon.
Ryggen för bred under bilringarna. Rumpan för liten för hennes vikt. Slapp och mjuk. Fötterna stora, okvinnliga. Vristerna breda, manliga.
Det är nästan så att hon inte ser ansiktet. Det vackra ansiktet som Rebecca bara tycker är okej. På sin högsta grad söt kanske.
Hon ser finnar. En lite för stor och rund näsa. Helt okej fina ögon. Med bra form på ögonbrynen, det ser hon.
Och fylliga läppar, det ser hon. Men för små för att ge något extra, något speciellt.
Rebecca
Rebecca står framför sin helkroppsspegel. Det är halvmörkt, hon drog ner persiennerna för fönstret för att ingen skulle se det här. Hur hon betraktar sig själv. Verkligen tittar.
Hon är helt naken. Huden lyser vit men med en rödaktig underton. Hon är medellång, två centimeter under svenska kvinnors medellängd.
Egentligen vill Rebecca inte titta. Men hon tvingar sig själv för att hon måste. För att jag ska lära känna henne. Hennes kropp. Hennes relation till sin kropp. Oxh hur det fysiska verkar förstöra hennes liv och drömmar. Men ännu viktigare. Är att jag får veta. Vem hon är. Inuti, bortom kroppen som Rebecca önskar att hon kunde byta bort mot någon annans. En oförstörd kropp. En vacker. En kropp som hon kan uppfatta som vacker. För om sanningen ska fram. Hon är inte ful. Inte alls vidrig som hon ibland intalar sig att hon är. Och jag vet att någon kommer älska henne. Fast det spelar ingen roll. För jag vet att hon en dag kommer älska sig själv.
Jag ber Rebecca berätta vad hon ser när hon tittar på sig själv. Det hon säger gör mig ledsen. Men jag lyssnar. Och accepterar för tillfället. Senare ska hon förändras. Antingen för att jag gör det eller för att hon en dag kommer se andra saker. Tänka andra saker. Om sig själv och om andra.
Men nu lyssnar jag.
Hon ser sin kropp och tänker att hon är en förlorare i det stora genlotteriet. Hon vill inte vara sig själv i den här kroppen. I hennes kropp. För hon är nöjd med sig själv inuti, oftast i alla fall. Men det kommer vi till mer sen.
Hellre vill hon byta plats med sin syster. Syrran som haft mer tur. Som har mer vänner. Som är brunare, har mindre finnar, större ögon, längre ögonfransar, tjockare hår, smalare kropp, är längre, har mindre fötter. Listan verkar vara lång.
Men Rebecca älskar sin lillasyster. Mycket. Mer än nästan allt i hennes liv. Det är bara det att hon ibland, nej ofta, känner sig avundsjuk och bitter.
Varför hade inte hon fått någonting? NÅGONTING som hon kunde älska hos sig själv? Någonting som kunde få en kille, vem som helst, att älska henne.
Senare ska jag lära henne sanningen. Rebecca ska förstå. Att det handlar om hur man väljer att se på saker, hur man väljer att uppfatta sig själv och det liv man lever i. Att det främst är en inställningsfråga. För om man vill hittar man fel på allt och alla. Även den man tyckte var perfekt.
Och jag ska lära henne. Att perfektion inte är något att eftersträva. För perfektion är en illusion. En fantasi. En omöjlig fantasi att jämföra sig med och försöka leva upp till.
Rebecca ser. Hon ser alldeles för små bröst med för stora vårtgårdar. Hon ser en opropotionelig kropp. För liten och för stor på fel ställen.
Magen. För stor, för rund. För mjuk. För mycket. Bara för mycket. Och bristningarna är nästan värst. För dom får hon aldrig bort. Även om hon skulle gå ner 30 kilo är dom kvar. Som brännmärken på magen. Röda streck av förnedring, förlust, sorg, ilska, besvikelse, har, skam.
Låren tjocka och breda. Dallriga. Hur dom trycks mot varandra.
Fittan. Även den rund och bullig. Tjock. Med ljust lockigt hår. Stor. Som om hon var 50 år istället för 20. Som om hon tänjts ut av sex och barnafödande. Trots att hon är oskuld. Oknullad. Inte värd något för någon.
Ryggen för bred under bilringarna. Rumpan för liten för hennes vikt. Slapp och mjuk. Fötterna stora, okvinnliga. Vristerna breda, manliga.
Det är nästan så att hon inte ser ansiktet. Det vackra ansiktet som Rebecca bara tycker är okej. På sin högsta grad söt kanske.
Hon ser finnar. En lite för stor och rund näsa. Helt okej fina ögon. Med bra form på ögonbrynen, det ser hon.
Och fylliga läppar, det ser hon. Men för små för att ge något extra, något speciellt.
söndag 14 oktober 2012
Ett stort. Fett. Skämt.
Jag vet inte varför jag fortsätter. Varför jag skriver in någon synonym till fat på google och tror att jag ska hitta något annat än förolämpningar. Nyss sökte jag på fat hot chicks. För jag ville se en bild på ett par snygga lår. Vilket jag ärligt talat uppskattar mer hos kurviga överviktiga kvinnor än hos smalare.
Hur många idioter finns det inte i den här världen? Och varför är det bara dom som lägger upp bilder på Internet? Som skriver ner sina åsikter? Det kanske är 1 av 100 som vågar skriva att större kvinnor kan vara vackra också. Dom andra 99 procenten? Dom skriver hemska saker. Tar hemska bilder. Förlöjligar. Äcklas. Skrattar. Åt tjejer som inte har ett perfekt BMI. Och det betyder inte ens att tjejerna är tjocka alla gånger!
Jag förstår inte. Varför jag inte ger upp på världen. Varför jag lyckas glömma hur ledsen jag blir. Hur påverkad. Av några dumma korkade uttalanden. Varför söker jag upp dom? why in hell?
Och jag förstår inte hatet. Det här behovet av att äcklas så. Okej om det bara vore så att ingen gillade större kvinnokroppar men inte gjorde någon big deal av det. Att vi i alla fall tilläts existera som vilken människa som helst.
Men nej. Det går inte. Vi är tydligen monster.
Jag begär inte att alla ska vilja ligga med mig. Bara att några skulle vilja det. NÅGON ENDA. Men jag är väl bara ett stort skämt. Och det är så jag känner mig många gånger också.
Hur många idioter finns det inte i den här världen? Och varför är det bara dom som lägger upp bilder på Internet? Som skriver ner sina åsikter? Det kanske är 1 av 100 som vågar skriva att större kvinnor kan vara vackra också. Dom andra 99 procenten? Dom skriver hemska saker. Tar hemska bilder. Förlöjligar. Äcklas. Skrattar. Åt tjejer som inte har ett perfekt BMI. Och det betyder inte ens att tjejerna är tjocka alla gånger!
Jag förstår inte. Varför jag inte ger upp på världen. Varför jag lyckas glömma hur ledsen jag blir. Hur påverkad. Av några dumma korkade uttalanden. Varför söker jag upp dom? why in hell?
Och jag förstår inte hatet. Det här behovet av att äcklas så. Okej om det bara vore så att ingen gillade större kvinnokroppar men inte gjorde någon big deal av det. Att vi i alla fall tilläts existera som vilken människa som helst.
Men nej. Det går inte. Vi är tydligen monster.
Jag begär inte att alla ska vilja ligga med mig. Bara att några skulle vilja det. NÅGON ENDA. Men jag är väl bara ett stort skämt. Och det är så jag känner mig många gånger också.
Ska vi inte bara göra något äckligt baby? If you know what I mean.
Jag har för tillfället noll inspiration när det gäller sanningsområdet. Jag vet inte om det betyder att jag har gått igenom allt värt att veta om mig själv men det skulle ju vara bra tragiskt. Jag menar, jag har ju förffatardrömmar, ska inte mitt inre vara fullt med intressanta saker?
Tills vidare, eftersom jag varit så oaktiv, har jag en sak att berätta om fredagens fest. Eller kanske 2... Ja 2 tror jag att det blir.
Så. Den här killen. Som jag vet att det inte kommer bli något med. Men som jag ändå lyckas hamna på samma fester som. Och som jag alltid pratar mer med än någon annan. Och som tydligen totalt dissade mig enligt Greg. I alla fall. Han.
En gemensam kompis hade inflyttningsfest. Och jag kunde inte dricka så mycket eftersom jag skulle upp och köra bil dagen efter. Så jag var i princip nykter.
Så. Vi satt i samma soffa medan några var ute och rökte. Jag beklagade mig över att det skulle vara så himla gött att röka. Jag är ingen rökare så jag var förvånad att jag verklige VILLE röka den kvällen. Ibland så feströker jag. I princip för att jag vill hänga med när alla andra röker! Åh gud vad jag följer strömmen... men men. En cigg skadar inte SÅ mycket va? ? ?
Han säger: - Det är lugnt. Det är bara att köra på. Jag har ett helt paket. IF YOU KNOW WHAT I MEAN. *blink blink*
Öhh.... Jaha? Jag vet att han snackade om ciggaretter. Men det där sista var INTE om cigaretter. Oh no. Varför är han så konstig? VARFÖR kan vi inte bara ligga och få det överstökat? Seriöst? Jag är fan seriös. För nu måste jag påminna mig själv efter varje gång jag träffar honom att det inte är något och att han bara driver. Och att alkohol på något vis verkar göra så att han glömmer hur jag ser ut/förvandlar mig till någon attraktiv. Eller så tänder han på fläsk...
EHEHEHEHHE. No. Varför skulle han? Varför skulle NÅGON?
För att återgå. Han snackade också om förra festen vi var tillsammans på. (alltså bastufesten) Om det var något han ångrade eller tycker är awkward borde han väl inte ha tagit upp det själv? Och inte bara festen! Själva bastandet också... Och så det där blinkandet igen om jag inte minns fel. Eller någon min i alla fall.
Och sen vet jag inte om min kompis som var på den där festen har berättat för en kille på den här festen om att jag och the guy satt i bastun i princip nakna. För jag fick en sån där finurlig kommentar om den här killen.
Så här var det.
Jag hade blivit "lämnad" någonstanns ensam. Så på skämt klagade jag för den här människan som jag misstänker min vän "skvallrat" för. Inte som att det är en hemlighet. Men han var inte med på bastufesten.
Han ba: - Det värsta som kan hända är att vi lämnar dig med X (the guy). Det vore kanske inte så hemskt? *fräckt leende*
Jag: - Nej.
Han: - Trodde väl det.
Liskom jaha?
HAHA! Hade det inte varit underbart om det visade sig att det här är en sån där situation som bara uppstår på TV? Då alla vet att om att 2 pers gillar varandra förutom dom där 2 persen? Oj oj oj... Tur att jag är realistiskt. Jag menar, jag är för bitter för att vara orealistisk.
Tills vidare, eftersom jag varit så oaktiv, har jag en sak att berätta om fredagens fest. Eller kanske 2... Ja 2 tror jag att det blir.
Så. Den här killen. Som jag vet att det inte kommer bli något med. Men som jag ändå lyckas hamna på samma fester som. Och som jag alltid pratar mer med än någon annan. Och som tydligen totalt dissade mig enligt Greg. I alla fall. Han.
En gemensam kompis hade inflyttningsfest. Och jag kunde inte dricka så mycket eftersom jag skulle upp och köra bil dagen efter. Så jag var i princip nykter.
Så. Vi satt i samma soffa medan några var ute och rökte. Jag beklagade mig över att det skulle vara så himla gött att röka. Jag är ingen rökare så jag var förvånad att jag verklige VILLE röka den kvällen. Ibland så feströker jag. I princip för att jag vill hänga med när alla andra röker! Åh gud vad jag följer strömmen... men men. En cigg skadar inte SÅ mycket va? ? ?
Han säger: - Det är lugnt. Det är bara att köra på. Jag har ett helt paket. IF YOU KNOW WHAT I MEAN. *blink blink*
Öhh.... Jaha? Jag vet att han snackade om ciggaretter. Men det där sista var INTE om cigaretter. Oh no. Varför är han så konstig? VARFÖR kan vi inte bara ligga och få det överstökat? Seriöst? Jag är fan seriös. För nu måste jag påminna mig själv efter varje gång jag träffar honom att det inte är något och att han bara driver. Och att alkohol på något vis verkar göra så att han glömmer hur jag ser ut/förvandlar mig till någon attraktiv. Eller så tänder han på fläsk...
EHEHEHEHHE. No. Varför skulle han? Varför skulle NÅGON?
För att återgå. Han snackade också om förra festen vi var tillsammans på. (alltså bastufesten) Om det var något han ångrade eller tycker är awkward borde han väl inte ha tagit upp det själv? Och inte bara festen! Själva bastandet också... Och så det där blinkandet igen om jag inte minns fel. Eller någon min i alla fall.
Och sen vet jag inte om min kompis som var på den där festen har berättat för en kille på den här festen om att jag och the guy satt i bastun i princip nakna. För jag fick en sån där finurlig kommentar om den här killen.
Så här var det.
Jag hade blivit "lämnad" någonstanns ensam. Så på skämt klagade jag för den här människan som jag misstänker min vän "skvallrat" för. Inte som att det är en hemlighet. Men han var inte med på bastufesten.
Han ba: - Det värsta som kan hända är att vi lämnar dig med X (the guy). Det vore kanske inte så hemskt? *fräckt leende*
Jag: - Nej.
Han: - Trodde väl det.
Liskom jaha?
HAHA! Hade det inte varit underbart om det visade sig att det här är en sån där situation som bara uppstår på TV? Då alla vet att om att 2 pers gillar varandra förutom dom där 2 persen? Oj oj oj... Tur att jag är realistiskt. Jag menar, jag är för bitter för att vara orealistisk.
onsdag 3 oktober 2012
November ångest panik attack
Oh my god insåg precis att nanowrimo börjar om mindre än en månad. SHIIIT!!!!!!!!!! Ska detta bli året jag lyckas skriva en bok på en månad?
tisdag 2 oktober 2012
Maran av Lina Neidestam
För några dagar sen fick jag ett sms från biblioteket. Du har en avisering att hämta. Jag hade glömt bort att jag hade reserverat boken, så jag fick en riktig överraskning.
Det som jag hämtade ut var serieboken Maran av Lina Neidestam. Som på baksidan beskrivs som feministiskt porr.
Om vi säger så här. Internet innehåller mycket konstigt. Men jag har aldrig, ALDRIG, överrösts med så mycket tecknade snuskbilder förut. Och jag menar det inte som något negativt. Jag tyckte det var skitkul! Vågat. Ashäftigt. Samtidigt som det var precis lagom. Jag slapp dubbel penetration och tortyrsex mm mm. Men jag fick en himla massa dirty. Och inte alls en för romantiserad bild av sex och sexuella begär.
En annan rolig grej var att många av karaktärerna är ritade ganska androgyna. Könsneutrala. Eller så framställs dom först som både tjej och kille och sen får läsaren veta vad som finns mellan benen.
Rekommenderar verkligen den här serieboken för dom som är beredda på MYCKET sex. Eller typ bara sex. Men med en twist. Twisterna har ofta att göra med gamla folksagor.
Det som jag hämtade ut var serieboken Maran av Lina Neidestam. Som på baksidan beskrivs som feministiskt porr.
Om vi säger så här. Internet innehåller mycket konstigt. Men jag har aldrig, ALDRIG, överrösts med så mycket tecknade snuskbilder förut. Och jag menar det inte som något negativt. Jag tyckte det var skitkul! Vågat. Ashäftigt. Samtidigt som det var precis lagom. Jag slapp dubbel penetration och tortyrsex mm mm. Men jag fick en himla massa dirty. Och inte alls en för romantiserad bild av sex och sexuella begär.
En annan rolig grej var att många av karaktärerna är ritade ganska androgyna. Könsneutrala. Eller så framställs dom först som både tjej och kille och sen får läsaren veta vad som finns mellan benen.
Rekommenderar verkligen den här serieboken för dom som är beredda på MYCKET sex. Eller typ bara sex. Men med en twist. Twisterna har ofta att göra med gamla folksagor.
söndag 30 september 2012
Vänner som var nära att dela allt
Och jag måste bara berätta... HAHAHA åh herregud mitt liv alltså.
I fredags var vi ute ett på krogen. Hade aldrig varit på det stället förut och det var asnajs. En sjukt kul kväll, med lagom mycket alkohol och med en massa killar på dansgolvet. Var som att vi var centrum för allt! Eller inte jag, jag får ju som vara med på ett hörn. Det var nog med 2 av mina snygga kompisar som skapade all uppståndelse....
Anyhow det var inte det jag HAHA:ade åt. Nej det var så här. En annan tjej som var med, inte dom 2 jag nyss skrev om utan en annan, en av mina bästa vänner, berättade en grej jag inte vetat om tidigare och jag höll fan på att skratta ihjäl mig.
Jag känner att det blir askonstigt att skriva utan namn men jag gör det ändå för jag orkar inte hitta på nya namn åt alla. Och jag skulle ändå glömma bort det till nästa gång. Så ni får ursäkta den allmänna förvirringen.
Den här killen som jag frågade om han ville ligga med mig? Den här kompisen berättade att hon OCKSÅ frågat honom det! På grund av kåthet och fullhet. Men att hon tagit tillbaka det på en sekund och ba: - Nej GLÖM det förlåt! Det skulle ju vara konstigt, vi är ju kompisar.
Jag sa ingenting om att jag också hade frågat det exakt då hon berättade det för då var vi en bil med annat folk. Men sen tog jag henne åt sidan och berättade och vi höll på att skratta ihjäl oss åt det hela. Liksom hur lyckas vi?
Nog för att det tydligen kommit fram senare att han skulle ha sagt ja till henne... Men men. Så sjukt! Tänk om det slutat med att vi legat med samma människa? Vänner som delar allt?
Det var i alla fall skitkul. Och lite osannolikt kanske. Hehe...
That's it. Ngt mer spännande har jag inte att säga.
I fredags var vi ute ett på krogen. Hade aldrig varit på det stället förut och det var asnajs. En sjukt kul kväll, med lagom mycket alkohol och med en massa killar på dansgolvet. Var som att vi var centrum för allt! Eller inte jag, jag får ju som vara med på ett hörn. Det var nog med 2 av mina snygga kompisar som skapade all uppståndelse....
Anyhow det var inte det jag HAHA:ade åt. Nej det var så här. En annan tjej som var med, inte dom 2 jag nyss skrev om utan en annan, en av mina bästa vänner, berättade en grej jag inte vetat om tidigare och jag höll fan på att skratta ihjäl mig.
Jag känner att det blir askonstigt att skriva utan namn men jag gör det ändå för jag orkar inte hitta på nya namn åt alla. Och jag skulle ändå glömma bort det till nästa gång. Så ni får ursäkta den allmänna förvirringen.
Den här killen som jag frågade om han ville ligga med mig? Den här kompisen berättade att hon OCKSÅ frågat honom det! På grund av kåthet och fullhet. Men att hon tagit tillbaka det på en sekund och ba: - Nej GLÖM det förlåt! Det skulle ju vara konstigt, vi är ju kompisar.
Jag sa ingenting om att jag också hade frågat det exakt då hon berättade det för då var vi en bil med annat folk. Men sen tog jag henne åt sidan och berättade och vi höll på att skratta ihjäl oss åt det hela. Liksom hur lyckas vi?
Nog för att det tydligen kommit fram senare att han skulle ha sagt ja till henne... Men men. Så sjukt! Tänk om det slutat med att vi legat med samma människa? Vänner som delar allt?
Det var i alla fall skitkul. Och lite osannolikt kanske. Hehe...
That's it. Ngt mer spännande har jag inte att säga.
GHDOS: back in the game!
LALALALA kollar bloggar. Kollar på http://ghdos.tumblr.com/ bara för att jag inte kan låta bli. EN UPPDATERING! Min älsklingsblogg ÄR INTE DÖD! JAAA! Greg ska fortsätta! ! ! Hallelujah Lord!
Och om detta hade varit en facebook uppdatering: När en av dom bästa bloggarna man läst börjar uppdateras igen!
Och om detta hade varit en facebook uppdatering: När en av dom bästa bloggarna man läst börjar uppdateras igen!
lördag 29 september 2012
I'm the Ugly Friend
Ibland önskar jag att jag hade fulare vänner. Av absolut själviska anledningar. Då skulle jag slippa känna mig som den fula bruden som killarna får på köpet när dom kommer för att snacka/dansa med mina kompisar. Jag skulle slippa titta på dom och sen på mig själv och se hur jag inte lever upp till kraven. Måtten. Jag skullle slippa se kontrasterna mellan oss. Och se skönheten hos dom men det motsatta hos mig själv.
Ibland önskar jag att mina vänner var fulare. Hemskt, jag vet. Men det är det ärliga. Jag vill också vara vacker. Jag vill också! Bara vara allt, göra allt, ha allt som dom har.
Jag har tänkt på det här länge. Varför många väljer vänner som är olika en själv till utseendet. Och jag har kommit fram till att en gör det för att framhäva sig själv i gruppen. En syns bättre med en kontrast bredvid sig.
Nu säger jag inte att mina vänner är kompis med mig för att jag inte är lika snygg. Dom älskar mig och jag älskar dom. Men i det undermedvetna kanske det har bidragit? För dom men för mig också. Jag blir ju också framhävd, fast inte på ett positivt sätt.
Det är inte helt ologiskt. Med tanke på hela den här jag-vill-vara-individuell grejen. Det är ju så viktigt att sticka ut. Vara sin egen.
Jag vill inte byta ut mina vänner. Men jag önskar att dom inte vore så jävla snygga. Eller det andra alternativet att JAG vore snyggare.
Ibland önskar jag att mina vänner var fulare. Hemskt, jag vet. Men det är det ärliga. Jag vill också vara vacker. Jag vill också! Bara vara allt, göra allt, ha allt som dom har.
Jag har tänkt på det här länge. Varför många väljer vänner som är olika en själv till utseendet. Och jag har kommit fram till att en gör det för att framhäva sig själv i gruppen. En syns bättre med en kontrast bredvid sig.
Nu säger jag inte att mina vänner är kompis med mig för att jag inte är lika snygg. Dom älskar mig och jag älskar dom. Men i det undermedvetna kanske det har bidragit? För dom men för mig också. Jag blir ju också framhävd, fast inte på ett positivt sätt.
Det är inte helt ologiskt. Med tanke på hela den här jag-vill-vara-individuell grejen. Det är ju så viktigt att sticka ut. Vara sin egen.
Jag vill inte byta ut mina vänner. Men jag önskar att dom inte vore så jävla snygga. Eller det andra alternativet att JAG vore snyggare.
Tänkte lägga upp ett exempel på vad jag pratar om. Med en mindre snygg tjej i en grupp av snygga tjejer. Men så insåg jag att det är så JÄVLA RUTTET att göra så. Jag hade dött om nån gjorde så mot mig. Även om jag vet att jag är det så hade jag inte velat att någon annan använde mit som exemep på The Ugly Friend.
Och jag som läser genus. Jag ska ju se att kvinnor är mer än sitt utseende. Att en inte behöver vara snygg för att vara värt något. Och jag håller verkligen med om det. Men jag har så svårt att få det att gälla mig själv.
torsdag 27 september 2012
Kampanj för genus i grundskolan!
Sen jag började läsa genus har jag fattat att också JAG upprätthåller könsroller. Undrar hur många gånger idag jag öppnat käften för att säga någonting men hindrat mig själv för att det har varit fullt av försdomar och könssteriotypiskt tjafs. Ofta har det varit ett skämt som varit på väg ut. Men jag har hållit dom inne. Ett steg på vägen i alla fall.
Seriöst! Jag gör en massa grejer, tänker en massa grejer som jag inte var medveten om förut. För att inte tala om allt jag SER och HÖR. Det finns överallt. Hela tiden. Patriarkatet. Och jag har aldrig sett det, aldrig fattat att det verkligen genomsyrar allt.
Nu kommer jag inte ihåg dagens exempel, jag måste komma ihåg och skriva ner dom till en annan dag.
Att jag har kunnat vara så blind! Fast jag ändå varit MEDVETEN. Och KÄNT mig ganska insatt. Påminn mig VARFÖR genusvetenskap inte är ett ämne i grundskolan? ALLA skulle behöva det! Tjejer och killar! Hur ska en kunna förändra saker, bryta sig loss om en inte ens vet om att en är fångad, fastlåst? Hur? Och när en väl blir medveten, så är så många år bortslösade! Så mycket i livet hade kunnat gå annorlunda!
Det står i skollagen att skolan ska motverka traditionella könsroller. Görs det? Nej.
Seriöst! Jag gör en massa grejer, tänker en massa grejer som jag inte var medveten om förut. För att inte tala om allt jag SER och HÖR. Det finns överallt. Hela tiden. Patriarkatet. Och jag har aldrig sett det, aldrig fattat att det verkligen genomsyrar allt.
Nu kommer jag inte ihåg dagens exempel, jag måste komma ihåg och skriva ner dom till en annan dag.
Att jag har kunnat vara så blind! Fast jag ändå varit MEDVETEN. Och KÄNT mig ganska insatt. Påminn mig VARFÖR genusvetenskap inte är ett ämne i grundskolan? ALLA skulle behöva det! Tjejer och killar! Hur ska en kunna förändra saker, bryta sig loss om en inte ens vet om att en är fångad, fastlåst? Hur? Och när en väl blir medveten, så är så många år bortslösade! Så mycket i livet hade kunnat gå annorlunda!
Det står i skollagen att skolan ska motverka traditionella könsroller. Görs det? Nej.
onsdag 26 september 2012
SÅÅÅ många böcker så lite tid
Ibland när jag är på bibliotek blir jag stressad. Jag blir stressad och får ångest. Inte för att det är högljutt eller konstig stämning. Inte för att jag hatar bibliotek. Det är tvärtom faktiskt, jag älskar bibliotek!
Varför jag ibland blir stressad och drabbas av en lätt ångest är alla böcker. Alla böcker jag går föri i bokhyllorna. Ännu värre blir det om jag känner igen titlarna. Och om det är böcker jag någon gång tänkt läsa. Men det är inte allt. Jag kan bli triggad av en snygg framsida, en spännande titel. Såna saker också.
Det är fan jobbigt att vara bokälskare ibland! Jag har inte tid eller ens ORK nog att hinna med mitt eget intresse så mycket som jag skulle vilja! Om jag fick bestämma hade jag tagit mig igenom fler klassiker om inte annat för att kunna döma ut vissa som skit. Jag hade läst MYCKET mer facklitteratur. Jag hade varit mer insatt i graphic novels. Jag hade läst mer på engelska. Jag hade tagit mig tid att LÄSA OM BÖCKER. Tolka böcker. Läsa mer svenska författare. Mer författare i huvud taget som inte kommer från USA eller England. Nog för att dom skriver bra böcker men jag BORDE verkligen skaffa mig en större världsbild. Och biografier! Jag skulle läsa biografier! Så sjukt mycket intressanta människor som finns! Som funnits!
Ni hör! Det finns hur mycket som helst! Det enda jag inte känner något behov av att läsa är diktsamlingar och novellsamlingar. Kanske ett argument till varför jag borde läsa sånt... för jag har i princip aldrig gjort det.
Varför jag ibland blir stressad och drabbas av en lätt ångest är alla böcker. Alla böcker jag går föri i bokhyllorna. Ännu värre blir det om jag känner igen titlarna. Och om det är böcker jag någon gång tänkt läsa. Men det är inte allt. Jag kan bli triggad av en snygg framsida, en spännande titel. Såna saker också.
Det är fan jobbigt att vara bokälskare ibland! Jag har inte tid eller ens ORK nog att hinna med mitt eget intresse så mycket som jag skulle vilja! Om jag fick bestämma hade jag tagit mig igenom fler klassiker om inte annat för att kunna döma ut vissa som skit. Jag hade läst MYCKET mer facklitteratur. Jag hade varit mer insatt i graphic novels. Jag hade läst mer på engelska. Jag hade tagit mig tid att LÄSA OM BÖCKER. Tolka böcker. Läsa mer svenska författare. Mer författare i huvud taget som inte kommer från USA eller England. Nog för att dom skriver bra böcker men jag BORDE verkligen skaffa mig en större världsbild. Och biografier! Jag skulle läsa biografier! Så sjukt mycket intressanta människor som finns! Som funnits!
Ni hör! Det finns hur mycket som helst! Det enda jag inte känner något behov av att läsa är diktsamlingar och novellsamlingar. Kanske ett argument till varför jag borde läsa sånt... för jag har i princip aldrig gjort det.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)