Jag hittade det här i mitt anteckningblock. Och jag höll på att börja gråta när jag läste det. Det är början till en karaktärstudie som jag höll på med i min senaste period av kreativitet.
Rebecca
Rebecca står framför sin helkroppsspegel. Det är halvmörkt, hon drog ner persiennerna för fönstret för att ingen skulle se det här. Hur hon betraktar sig själv. Verkligen tittar.
Hon är helt naken. Huden lyser vit men med en rödaktig underton. Hon är medellång, två centimeter under svenska kvinnors medellängd.
Egentligen vill Rebecca inte titta. Men hon tvingar sig själv för att hon måste. För att jag ska lära känna henne. Hennes kropp. Hennes relation till sin kropp. Oxh hur det fysiska verkar förstöra hennes liv och drömmar. Men ännu viktigare. Är att jag får veta. Vem hon är. Inuti, bortom kroppen som Rebecca önskar att hon kunde byta bort mot någon annans. En oförstörd kropp. En vacker. En kropp som hon kan uppfatta som vacker. För om sanningen ska fram. Hon är inte ful. Inte alls vidrig som hon ibland intalar sig att hon är. Och jag vet att någon kommer älska henne. Fast det spelar ingen roll. För jag vet att hon en dag kommer älska sig själv.
Jag ber Rebecca berätta vad hon ser när hon tittar på sig själv. Det hon säger gör mig ledsen. Men jag lyssnar. Och accepterar för tillfället. Senare ska hon förändras. Antingen för att jag gör det eller för att hon en dag kommer se andra saker. Tänka andra saker. Om sig själv och om andra.
Men nu lyssnar jag.
Hon ser sin kropp och tänker att hon är en förlorare i det stora genlotteriet. Hon vill inte vara sig själv i den här kroppen. I hennes kropp. För hon är nöjd med sig själv inuti, oftast i alla fall. Men det kommer vi till mer sen.
Hellre vill hon byta plats med sin syster. Syrran som haft mer tur. Som har mer vänner. Som är brunare, har mindre finnar, större ögon, längre ögonfransar, tjockare hår, smalare kropp, är längre, har mindre fötter. Listan verkar vara lång.
Men Rebecca älskar sin lillasyster. Mycket. Mer än nästan allt i hennes liv. Det är bara det att hon ibland, nej ofta, känner sig avundsjuk och bitter.
Varför hade inte hon fått någonting? NÅGONTING som hon kunde älska hos sig själv? Någonting som kunde få en kille, vem som helst, att älska henne.
Senare ska jag lära henne sanningen. Rebecca ska förstå. Att det handlar om hur man väljer att se på saker, hur man väljer att uppfatta sig själv och det liv man lever i. Att det främst är en inställningsfråga. För om man vill hittar man fel på allt och alla. Även den man tyckte var perfekt.
Och jag ska lära henne. Att perfektion inte är något att eftersträva. För perfektion är en illusion. En fantasi. En omöjlig fantasi att jämföra sig med och försöka leva upp till.
Rebecca ser. Hon ser alldeles för små bröst med för stora vårtgårdar. Hon ser en opropotionelig kropp. För liten och för stor på fel ställen.
Magen. För stor, för rund. För mjuk. För mycket. Bara för mycket. Och bristningarna är nästan värst. För dom får hon aldrig bort. Även om hon skulle gå ner 30 kilo är dom kvar. Som brännmärken på magen. Röda streck av förnedring, förlust, sorg, ilska, besvikelse, har, skam.
Låren tjocka och breda. Dallriga. Hur dom trycks mot varandra.
Fittan. Även den rund och bullig. Tjock. Med ljust lockigt hår. Stor. Som om hon var 50 år istället för 20. Som om hon tänjts ut av sex och barnafödande. Trots att hon är oskuld. Oknullad. Inte värd något för någon.
Ryggen för bred under bilringarna. Rumpan för liten för hennes vikt. Slapp och mjuk. Fötterna stora, okvinnliga. Vristerna breda, manliga.
Det är nästan så att hon inte ser ansiktet. Det vackra ansiktet som Rebecca bara tycker är okej. På sin högsta grad söt kanske.
Hon ser finnar. En lite för stor och rund näsa. Helt okej fina ögon. Med bra form på ögonbrynen, det ser hon.
Och fylliga läppar, det ser hon. Men för små för att ge något extra, något speciellt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar