Rebecca - del 4

- För vem? frågar jag. För vem skulle du inte vara bra nog?

Rebecca sänker blicken. Och huvudet. Axlarna. Hon skäms. För den hon är. Hon skäms för att hon skäms för den hon är.

- Killar. Mig själv.
- Dina vänner?

Hon skakar på huvudet.

- Aldrig.
- Varför inte?
- Därför... Jag är en bra person. Jag är ambitiös. Snäll. Men låter mig inte bli trampad på. Jag bryr mig om andra. Jag är oftast positiv. Jag ger bra råd. Jag lyssnar. Jag är glad. Jag är smart. Jag är relativt allmänbildad. Logisk. Djup. Jag har djup och lager. Jag tror jag är ganska intressant. Jag läser mycket. Jag är.. inuti är jag bra. Jag vet vad jag vill. Vart jag ska. Inuti är jag stark. På mina inre egenskaper är jag självsäker. Och mina vänner, det är insidan dom värdesätter. Dom är inte vän med mig för att jag är cool eller snygg. Så jag behöver inte oroa mig över att jag inte duger av dom anledningarna. För jag vet att jag duger. För dom.

- Men inte för dig?

Tårarna rinner till i ögonen på Rebecca. Blir fuktiga. Sårbara.

- Jag vet inte. Jag vet inte.
- Vad då du vet inte?
- Det är så dubbelt. Jag är så dubbel. På ett sätt, JO jag är bra nog. Jag kommer göra det jag vill. Uppnå det jag vill. Få det jag vill. Och på andra sidan? Där är jag inte bra nog. Inte envis nog, inte konsekvent nog, inte nog med diciplin. Inte nog med självförtroende, framtidshopp, övertygelse, passion. Det skrämmer mig. För ibland tror jag att jag inbillar mig vara en person men egentligen är jag något helt annat.

Det kanske låter konstigt. Men det beror på att hela jag är en stor motsägelse. Jag består av motpoler. Vilket ständigt gör mig förvirrad.Och det är då jag tänker: Kan det verkligen vara så här? Kan JAG verkligen vara så här? På riktigt? Kanske jag bara hittat på vissa saker. Oftast är det allt det positiva jag tror är undermedvetet fejkat.

- Du tillåter dig inte att se någonting bra med dig själv. När du gör det straffar du dig själv med såna tankar. Varför?
- Varför vad?
- Varför är du så här? Som du är? Vet du? Blunda så ska du se.

Rebecca blundar.

- Ser du?

Hon skakar på huvudet.

- Titta inåt. Och så ser du. Då vet du.


Och där tar det slut. Jag är inte jaget. Jag är Rebecca. Så här mycket tror jag aldrig att jag har öppnat mig för mig själv ens. Kanske är jag både jaget och Rebecca. Berättaren och Rebecca. Där berättaren är det positiva och självsäkra i mig och där Rebecca är det negativa och osäkra.