Den ekonomiska krisen som student

Jag har alltid haft mycket pengar. Inte för att mina föräldrar är rika, vi är typ medelklass antar jag, utan för att jag varit sparsam som barn och jobbat hyfsat mycket. Plus givmilda föräldrar då och då. Men nu. Nu är det ändring på gång.

Det här är min 2:a månad som student. Så jag har inte alls hållit på länge. Men ÄNDÅ ekar det tomt på lönekontot och jag kan inte konsumera som jag vill/brukar. Det är fan skitdrygt. Att behöva fundera på pengar hela tiden.

För första gången fattar jag på riktigt klagomålen från vänner om pengabrist, dom som inte jobbat och haft i alla fall lite inkomst. Nu förstår jag att det inte är så jävla lätt, att det inte bara är snålhet som gör att vissa grejer aldrig kan komma på tal eftersom det kostar PENGAR. Jag har alltid blivit irriterad, tänkt, hur ska vi kunna göra roliga saker om ingen annan har pengar att göra det för.

Det låter hur bortskämt som helst. Det är det kanske jag vet inte. Jag blev i alla fall irriterad när mina vänner inte hade samma ekonomiska förutsättningar som jag, oavsett anledningarna.

Och nu efter så här lite tid, vet jag hur det är. Jag vill inte köpa en peruk till halloweenfesten eftersom det kostar pengar. Jag har lite ångest över att jag har 2 planerade småresor som snart kommer äga rum. En till Göteborg och en till  Norge. För att träffa vänner. Och det är inte det att jag inte vill träffa dom. Jag längtar ihjäl mig och jag vet att vi kommer få sjukt kul.

Det är pengarna. Eller snarare bristen på pengar. Jag VILL inte gräva i mina besparingar. Men jag måste. Har nästan aldrig behövt det förut. Jag är van vid att sätta undan pengar, att spara, inte att använda sparade pengar.

Samtidigt vill jag göra roliga saker. Jag är ung och det är väl nu det är tänkt att en ska flänga omkring och leva livet? Och vad ska jag annars göra med mina sparpengar? Köpa ett hus om typ 7 år? Och sen inte ha råd att betala mat, hyra mm mm. För så längt räcker inte mina sparade slantar.

Egentligen är det ingen riktig ekonomisk kris. Jag har sparade pengar som jag nog kan leva i 2 år på om jag var tvungen. Och då menar jag billig hyra + mat. Strikt köpstopp.

Men den stora anledningen till mina ekonomiska funderingar är det faktum att jag blivit erbjuden ett rum i en lägenhet! Så jag ska strax flytta. SNART! Om hon inte ändrar sig IGEN... jag tar den storyn i ett eget inlägg.

Jag har aldrig tänkt så här mycket på pengar förut. På budgetar och ekonomi. Jag har bott hemma, jag har jobbat, tillräckligt för att må gott, inte betalat hyra eller mat. Haft det lyxigt egentligen. Fast jag har tagit det för givet. Och nu måste jag ta ansvar för det. Och jag är rädd. Nervös. HUR ska detta gå?

Jag vill kunna träna. Alltså köra olika pass. Vilket är DYRT i det större samhälle jag ska flytta till. Jag vill kunna konsumera musik. Jag vill kunna köpa smink och kläder. Jag vill kunna festa. Jag vill kunna HA KUL. Jag vill göra spontana grejer. Vilket det inte kommer finnas möjlighet nu, det mesta i alla fall. Jag SKA fortsätta träna. Det måste jag. Jag mår så mycket bättre då. Jag gillar mig själv mer. Min kropp mer. Och jag går förhoppningsvis inte UPP i alla fall.

Resten av terminen får jag leva på studiebidrag. Men sen måste jag nog låna. Vilket jag inte vill. Men som jag inte kan undvika om jag inte börjar jobba paralletllt med studierna. Vilket jag inte kommer palla. Dessutom svårt att få jobb. SÅ....

LÅN snart. FY FAN. Innebär det att jag är vuxen nu?