Jag kände precis likadant när jag skrev dagbok regelbundet. Jag mådde alltid bra i dom perioderna. Även om det hände jobbiga grejer eller om jag kände hemska känslor så hade jag ett sätt att förmedla dom. Och trycket lättar genom att jag skriver, det är som att jag kan släppa taget när jag vet att det finns nerskrivet någonstanns. Då behöver jag inte ha allt i huvudet.
För några dagar slog en tanke mig. Ja inte bokstavligt talat, jag blev inte slagen på käften. Och jag har inte riktigt kunnat släppa den.
Jag vet att det börjar bli tjatigt om den här killen men ni får ha lite förståelse. Det blir lätt så för mig. Får jag lite uppmärksamhet av det motsatta könet kan jag bli helt besatt. Eftersom det inte händer så ofta. Och så har jag en tendens att hitta på saker som inte finns, att inbilla mig småsaker och sen analysera sönder dom. Konstigt med tanke på att jag inte är så analyserande annars...
Jag satt på bussen på väg hem från universitetet och tänkte, ganska random: Tänk om han gillade mig? Tänk om han gillade mig och jag inte fattade det? Tänk om jag avfärdat vissa handlingar, uttalanden som något helt annat än vad dom faktiskt var?
Det kanske låter helt sjukt och överanalyserat. Och så är det med nästan all säkerhet. Men jag tror att jag också har lätt för att avfärda människors gillande, medvetet eller omdedvetet. Antingen genom att jag tänker att dom menar något annat, väljer att tolka på ett visst sätt, eller att jag helt enkelt inte märker/fattar någonting. OBS! Se bilden nedan.
Första gången jag träffade killen var på en fest. Och jag minns att jag tänkte: Det finns ingen här jag skulle vilja hångla med om jag FICK hångla. Förutom han som sitter där. Och det slutade ju med att vi faktiskt hånglade på den där festen. Och hade inte halva festen stormat in, om dörren gått att låsa samt om jag varit liiiiite fullare så hade jag nog inte varit oskuld idag.
Under den här festen bad han mig att sova bredvid honom för att han kände sig "ensam". Sängen vi delade stod i köket och jag vet att han ville fortsätta med mer. För han försökte. Men det kändes verkligen inte som rätt tillfälle eftersom det var mitt i allmänt utrymme och folk gick omkring där lite ditt som datt. Dock var han full, mycket fullare än jag, men ändå. Om jag ska tänka utifrån min tes, så antar jag att det fanns NÅGOT i alla fall. Och dagen efter fick jag hans telefonnummer. Som jag för övrigt typ använt EN gång på allvar. Åh herregud.... Läs nedan.
Så. Efter den här festen smsade jag honom och frågade om vi skulle hitta på nåt. Slutade med en väääldigt awkward fika. Fyfan jag vill inte ens tänka på det. MEN han följde ju med... Och nu kommer jag till en avlösande faktor till min nuvarande tankegång.
Jag kommer inte riktigt ihåg när det var, på en annan fest kanske? Vi brukar hamna på samma fester. Vi började snacka om den där fikan. Och han sa ungefär:
- Ja jag trodde att du var intresserad/gillade mig.
Och jag reagerar genom att säga nej nej nej så var det inte gud jag ville fara som vänner bla bla bla bla..... För jag trodde det var menat som... jag vet inte. Som att han ville säga att han inte var intresserad av mig? Men TÄNK om vad han ville att jag skulle svara var:
- Ja det var jag. Det är jag.
TÄNK om det var därför han tog upp ämnet?
Vi träffades på krogen någon gång för evigheter sen också. Han satt tillsammans med en annan kille och en tjej. Och tjejen satt i hans knä. Jag gick fram bara för att säga hej liksom. Jag svär att jag inte antydda någonting om någonting. Jag sa bara hej, presenterade mig för dom andra, frågade hur det var med honom. Och jag tror aldrig jag har blivit så kallt behandlad, så ignorerad med kroppsspråk och bristen på engagemang. Jag tar in det här i mitt försök att bevisa min tes eftersom det som hände efter denna händelse.
Några minuter senare var jag på dansgolvet med mina kompisar. Och jag var både ledsen, arg och irriterad. Men då kom han ut på dansgolvet, fram till mig, och började dansa. Jag var verkligen inte på humör, jag mådde inte bra. Jag var på dansgolvet för att tänka på något annat än honom. Så jag dissade verkligen hans dans och hans ursäktande leende. Jag antog att han ville typ be om ursäkt för hans beteende innan. Men TÄNK om han gjorde det av andra anledningar än vad jag antog?
Vi går vidare i min historia.
Och så det mest talande. Som jag insåg att det nog betydde mer än vad jag trodde dagen efter. Igen SE BILDEN NEDAN.
Efter vår långa bastuvistelse där han var naken och jag i princip naken. Då duschkommentaren kom. Efter att jag frågade vem som skulle duscha först.
- Man kan ju duscha ihop, tillsammans.
Och jag reagerar med att säga att men då får den ena inget vatten.
Det var här jag på riktigt började ifrågasätta mig själv. Liksom är jag seriös? HUR kunde jag tänka så? Att det INTE var en invit? För visst måste det ha varit det? Eller? Det MÅSTE ha varit det. Att han ville att något skulle hända i den där duschen och jag fattade ingenting.
Och jag kan inte släppa det. Det går inte. Jag tänker på det minst en gång per dag. Att jag sumpade något jag verkligen vill. Med en person jag verkligen ville göra det med. Jag skulle göra ganska så mycket för att ha en tidvändare och gå tillbaka och reagera annorlunda.
Och så tillsist. If you know what I mean kommentaren. Som väldigt tydligt menade en kondomförpackning för fri användning istället för cigg.
Så. Nu har jag fått det ur mig. Och det var det. Avgör själva.
Det här är mitt liv. Jag skojar fan inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar