Rebecca - del 2

Jag ser annat. Jag ser henne objektivt. Men det är hon som ska berätta sin historia och jag ska bara hjälpa henne.

Men jag ska ändå berätta vad jag ser. Och vad dom flesta andra i Rebeccas liv kommer se. För jag är författaren så jag har i alla fall rätt till en egen åsikt.

Rebecca skakar på huvudet och suckar åt mig. Som för att säga att jag är dum i huvudet. Jag säger åt henne att hålla käft och att det är min tur att prata nu. Hon vill ta på sig ett nattlinne och gå och lägga sig men jag ber henne stå kvar.

Hon gör som jag säger men blundar. För at vila en stund från sig själv. Och jag försöker dölja hur ledsen jag blir. Jag vill berätta för henne att när jag är klar kommer hon att se på sig själv annorlunda. Hon kommer se det bra och tro att andra ser det bra hos henne också.

- Jag vet att jag är en bra person, det är inte det, säger Rebecca. Men det spelar ingen roll. Det gör ingen skillnad.

Jag vill gråta nu. För hennes känslor är mina. Jag vet hur det känns. Vem hon är. För hon är en del av mig. Jag är hon. Hon är jag. Därför känner jag det hon känner. Smärtan, sorgen, äcklet, besvikelsen, skälvhatet, skammen.

Men vi, vi är mer Rebecca. Mer än vad du tror. Vi är mer än du ser. Du ska få se.

När jag tittar på dig Rebecca, ser jag en ung kvinna. Ditt ansikte är vackert rundat. Dina ögonbryn har en perfekt form utan att behöva plockas. Dina ögon. Inte stora kanske. Men helt normalt formade. Guldaktiga ögonfransar och en ögonfärg som kommer få killar att titta in i dom och spendera timmar genom att försöka avgöra om den är grön, blå eller grå.

Och på sommaren? Dom där små fräknarna du får på kinderna, näsan och pannan. Du blir så fin då. Och sommaren är kärlekens tid.

Dina läppar är precis lagom fylliga. Naturligt mörkrosa. Din lilla grop i hakan, den -

- Får mig att se ut som en man.
- Sa jag inte åt dig att vara tyst?!
- Sorry, fnyser Rebecca.

Brösten är små. Ja. Men måste det automatiskt vara något dåligt? Något fult? Nej. Det är fina bröst. Helt normala bröst. Inte perfekt runda. Men vem bryr sig. Bröst som bröst. Och dom är mjuka. Lena. Med ljusrosa vårtgårdar och bröstvårtor. Fina.

Och den där runda men samtidigt platta magen? Den är skön att hålla i om du känner efter. Och bristningarna är inte så farliga. Inget du behöver skämmas för. Hur många procent som helst av den vuxna befolkningen har bristningar på olika ställen på kroppen. Du är långtifrån ensam.

Och hallå? Har du sett hur din midja går inåt, hur den skapar en timglasfigur åt din mage, höfter och lår?

Du ser ut som en kvinna, en frodig kvinna. Och kurvor kan vara sexiga. Och den där triangeln av hår mellan dina ben. Om jag vore en kille allstå... Men jag ska lära dig att se. Och lära mig själv samtidigt.