Rebecca - del 3

Fast vad håller jag på med. Jag skulle ju lära känna dig som person. Der allra viktigaste. Och det allra svåraste,

- Det spelar ju ingen roll, inte egentligen. säger Rebecca. Jag kan vara en hur bra och intressant person som helst. Men ingen bryr sig. Inte HAN. Inte DOM. Knappt ens JAG längre. Jag menar, ju bitchigare en tjej är, ju dummare, desto mer blir hon gillad.

Jag försöker avbryta Rebecca men hon fortsätter.

- Alltså inte ALLTID. Men tillräckligt ofta.
- Du låter bitter.
- Jag ÄR bitter. Jag är 20 år och bitter.

Och hon är till och med bitter över att vara bitter.

Och eftersom Rebecca finns i mitt huvud hör hon allt som finns i det.

- Jag ska berätta för dig! Och så ska du fan inte klaga. Du ska fan inte döma mig. Du minst av alla. Så lyssna. Lyssna din jävel. För du har skapat det här. Du är jag.

Och så börjar hon.

- Jag förlorade genlotteriet när jag föddes. Om det vore logiskt att önska att jag varit en annan spermie skulle jag göra det. Ja rent genetiskt en riktig. Jävla. Förlorare. Men det vet du ju redan. Men bara för att förtydliga. I vanliga fall, i många fall, finns det för och nackdelar med olika kroppstyper.

Smal? Små bröst. Knubbig? Större bröst. Jag? Knubbig med små bröst. Inget plus, bara minus. Tack världen.

Mage men ingen rumpa. Lår och breda vader. Breda vader och breda vrister. Breda vrister och stora fötter. Stora fötter. Stora händer. Stora händer, korta fingrar.

Jag kan fortsätta igen. Och igen.

Tunt hår som inte växer. Stort venusberg, otajt fitta. Behöver jag fortsätta? Om jag hade fått NÅT, det positiva som kommer med det negativa. Men icket.

Ingen kille vill vara i närheten av mig. Jag är till och med för ful för att vara deras vän.

- Men där ljuger du, invänder jag för att  få tyst på Rebecca. Jag tror att det beror på att du är stark. Inuti. Du säger det du tycker. Gör det du vill. Bryr dig inte om vad andra tycker. Låter dig inte övertalas. Daltar inte med dom stackars killarna.

Rebecca skrattar.

- TROR du verkligen på det där?
- Ja.
- Jag är allt vad du sa att jag är. Men samtidigt det du sa att jag inte är.

- Jag är stark. Och jag är svag. Jag är trygg. Och jag är rädd. Jag bryr mig inte. Jag bryr mig. Jag gör vad jag vill. Jag fegar.

Jag är allt det där. Men inte samtidigt. Eller jo, samtidigt men det rör olika saker. Hela tiden. Överallt. Ständigt är jag allt. Och inget.

Mest av allt är jag inget. Inget som någon vill ha. Fast egentligen handlar det nog om rädsla. Att jag är rädd för att inte vara någonting. Jag vet att jag är NÅT. Men att det nåt inte ska duga. Inte vara bra nog.