Kvällen började hur bra som helst med nattbowling med ett blandad gäng människor, nytt blod i umgängeskretsen=härligt! Sen drog några av oss vidare till en lugn avslutning på O-Learys. Jag hade jättekul. Fram till att jag fick en av dom mest sårande kommentar, som jag BRUKAR få ganska ofta. Ofta sägs det som ett skämt. Men jag har slutat tro på kritik som skämt. Du tycker det, varför skulle du annars skämta om det liksom? Exempel: Att säga "kvinnor hör hemma i köket" tar jag inte som ett skämt. Det tar jag som att man bidrar till den åsiktsbildningen. Men döljer det med humor. Nu var det dock inte den kommentaren jag fick. Jag fick höra ungefär det här, av en av mina vänner, min killkompis som jag var kär i ett tag: (kommer inte ihåg hans exakta ord)
Han gjorde ett skämt av min högljuddhet, att jag pratar för mycket, i princip att jag tar så mycket plats.
Jag kom med ett svar men sen satt jag helt tyst. Ett tag. Fram till att någon tilltalade mig direkt. För jag satt och försökte hålla tillbaka tårarna. För är det något jag identifierar mig själv med rent personlighetsmässigt är det det faktum att jag tar plats när det kommer till det sociala. Jag låter mycket, jag pratar mycket. (Men jag låter andra snacka också!) Och jag har alltid varit stolt över det, jag har alltid sett det som en del av min personlighet. En av dom få grejerna som förmedlar att jag faktiskt har socialt självförtroende.
Och så får jag det där skämtet kastat i ansiktet på mig. Det är inte så att det inte hänt förut. Och sen jag börjar läsa genus förstår jag att det handlar om att tjejer inte ska ta så stor plats som jag gör ibland. Det är avvikande. Fel. Min tjejkompis, jag kallar henne Anna nu, får ta plats socialt. Men hon är mer killig än vad jag är, så det gör det okej. Hon tar plats på ett mer maskulint chillat sätt och hon blir inte nerskäpad i smutsen för det.
Killkompisen sa något till mig. Och jag frågade om jag fick svara. Han fattade ingenting. Förrän jag med gråt i rösten erkände att jag faktiskt blivit ledsen och att jag inte ville säga någonting mer. Och han sa en massa ba: Nej men det var ju inte så... jag menade inte...
Han menade det. Undermedvetet så menade han det. Och det gör mig fortfarande ledsen när jag tänker på det. Ända sen i fredags har jag haft lust att sms:a/ringa och fråga om det där men jag har inte gjort det. För vad skulle det leda till? Bättre att släppa det anta jag.
Och detta är inte ens vad min riktiga identitetskris består av! Det här är bara början. Åh gud. Det som kommer nu, det är som serious shit.
Anna skulle sova över hos mig på kvällen och vi stannade uppe ett tag och snackade. Och vi kom in på genus. Och jag fick världens kritik, som jag iaf tog som kritik. Även om det inte är mitt fel att det är så, det är hela patriarkatet, men jag trodde inte att jag var så. Inte så mycket som hon sa i alla fall.
Hon sa att jag och några andra kompisar är mer "tjejiga" än hon. Sant vi klär oss mer tjejigt. Och att vi söker uppmärksamhet från killar som just tjejer och inte som människor. Och att hon inte gör det på samma sätt. Att vi stänger in oss i vår tjejgrupp och inte snackar lika mycket med killarna som hon.
Nu så här efteråt blir jag nästan bara arg. Men jag älskar i alla fall de svar jag gav henne. Jag snackade om hur det som är klassiskt kvinnligt ständigt nedvärderas och att det är en jättestor del inom feminismen. Och att varför ska det vara rätt väg att gå att alltid spela enligt killarnas spelregler? Varför måste jag sitta där och låtsats vara intresserad av skotrar, och bilar och TV spel eller vad det nu kan vara bara för att dom inte kan prata med mig om något som vi båda har gemensamt, som vi tycker är kul. För det finns det gott om, det handlar bara om vad man väljer att snacka om. Jag börjar inte direkt diskutera smink med en kille för jag vet att han mest troligt inte är intresserad eller ver ngt om det. (Bidrar här själv till den stereotypa uppdelningen mellan könen)
Men samtidigt så kände jag att Anna hade rätt. Att det är sant. Att jag är tjejig. För tjejig kanske ibland. Att jag backar undan från killar ibland som hon inte gör. Men det handlar om andra saker också. Jag vet att jag kanske inte kastar mig in i killars samtal. För det känns socilt inkorrekt. Men Anna gör det och det brukar gå bra. Killar älskar henne.
Och det är nu identitetskrisen kommer. Jag började gråta under diskussionen. Och frågade vem jag skulle ha varit om patriarkatet inte funnits. Om jag inte påverkats av vad som förväntats av mig som tjej. Hur skulle jag vara som person då? Är jag verkligen mig själv nu? Antagligen inte. Men hur ska jag kunna hitta mitt riktiga jag? Jag är ju den jag är, jag är formad till den jag är. Men jag är så himla ledsen, gråter nu, för att jag aldrig kommer veta vem jag kunde ha varit, Utan förtrycket. Utan den heterosexuella matrisen. Utan kvinnlig och manlig separation och värdeskillnader.
Så det är en riktig jävla identitetskris. För jag har precis kommit på, 20 år gammal, att jag inte vet vem jag egentligen kunde ha varit. Eller vem jag är. Bortom det som samhället vill att jag ska vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar