Under större delen av mitt liv har jag hävdat att jag är en person som inte tänker innan jag agerar. Eller i varje fall, innan jag snackar. Och att jag aldrig analyserar en situation medan jag befinner mig i den. Detta gäller vardagliga typer av situationer. Det klart jag skulle tänka mig för två eller tre gånger om t.ex. en främmande människa bad mig följa med till typ Marocko över helgen. Ovanliga saker, saker jag inte känner igen, kan jag bli asrädd för och så slutar det med att jag undviker situationen helt.
Det är två olika typer av reaktioner, beroende på om jag känner mig trygg eller inte. Och jag har aldrig fattat det förut. Innan idag.
På väg hem från Body Pumpen nu ikväll ploppade det bara upp. Att jag är mycket mer analytisk än vad jag säger att jag är. Att jag framställer mig som frisläppt och utan hämningar men att det egentligen är den totala motsatsen till det jag känner inombords. Jag har aldrig kopplat ihop det med mitt kontrollbehov förut. Konstigt. För vad är ett kontrollbehov om inte rädslan över att något ska gå fel, att en situation inte analyserats och hanterats på rätt sätt?
Jag har haft svårt att få koll på mig själv. För ena stunden har jag uppfattat mig på ena sättet och nästa på ett annat. Ibland har jag undrat om jag har en lätt typ av personlighetsstörning. Men jag har aldrig förstått riktigt varför. För båda sidorna av mig kändes äkta. Ena sekunden kastar jag ur mig något helt crazy-det-där-borde-jag-inte-ha-sagt. Sen ägnar jag dagar att analysera, oroa mig över saker.
Och här har vi det! Jag är helt övertygad. Att där jag känner mig bekväm och någorlunda trygg, där kan jag säga och göra en massa olämpliga saker. Men inte där jag känner mig maktlös och inte i kontroll. Först i en situation där jag HAR kontroll kan jag släppa på den.
Det kanske inte är något konstigt eller osammanhängande. Men det har det varit för mig förut. Jag har aldrig fattat hur jag kunde vara så olik mig själv ibland. Kanske handlar det också att acceptera att en personlighet kanske inte måste vara exakt logisk, enhetlig. Kanske kan man vara ologisk och splittrad utan att det är något galet.
GUUUD jag känner bara hur tråkigt det här blev. Jag hade föreställt mig att jag skulle göra något kul av det. Tro det eller ej jag HAR faktiskt bra humor. Jag hade en blogg för några år sen (som bara mina närmaste läste men ändå) och alla uppskattade mina korta men roliga inlägg. Damn vad dom skulle hata det den här bloggen.
En självanalysernas boning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar