Nu vet jag vad jag saknar

Jag vet inte om jag är glad för att jag varit med om det jag varit med om eller om jag önskar att det aldrig hänt. För då skulle jag inte veta vad jag saknat hela den här tiden. Jag skulle inte veta den exakta känslan av en varm, naken killkropp under täcket. Liggandes i sked.

Jag säger med en gång att det inte är som det låter. Att det inte blev något SÅNT. Även om jag tror att det skulle kunna ha blivit det. Om jag bara hade varit lite modigare. Och bara en aning fullare.

Det gör det hela ännu mer bitterljuvt. Att få allt det mysiga. Utan det som ibland händer FÖRE sånt mys.

Men jag ska börja från början. Så att det går att fatta. Och så att jag kan gå tillbaka till den här dagen senare. Eftersom jag mest troligt aldrig kommer att få vara med om något sånt här igen. Eller kanske om jag lyckas gå ner typ 20 kg.

Anyhow. Jag har var på fest igår. Mitt ute i skogen. Det var en del folk jag kände sen innan. En del jag träffat någon gång förut på fest och massa helt okända. Och jag har verkligen haft skitkul. En av dom bästa festerna någonsin.

Jag minns den tid då jag var skeptisk till hemmafester. Då jag inte vågade fara för att jag var rädd att bli utanför. Att om jag inte hånglade med någon så skulle jag vara udda och bara weird. Nu älskar jag hemmafester. Och föredrar dom mycket mer framför att gå på krogen. True story.

Jag visste att en kille skulle dit. En kille som jag tycker är så jävla söt. Och som är snäll. Rolig. Och precis lagom snuskig när den sidan slår till. Jag tror jag har nämnt honom förut nån gång. Killen jag kunde ha förlorat oskulden till på en fest för nåt år sen. (Jag HATAR det uttrycket? Finns det inget annat en kan säga, som inte låter så jävla gammalmodigt och inte som att det vore värsta grejen?)

En kan ju säga att vi har flörtat en del dom gånger vi träffas. Mer eller mindre i alla fall. Men det har aldrig blivit mer än så och jag har väl aldrig trott det heller. Önska kan man ju. Fast jag har alltid varit ganska så realistisk gällande sånt där. Visst, jag kan drömma och fantisera i mängder. I ohälsosamma mängder ibland. Trots detta lyckas jag alltid förstå att det inte kommer hända. Jag kan separera verkligheten från min påhittade verklighet.

Jaja, anyhow. Naturligt så hade jag ju längtat lite efter att få träffa honom, se honom, prata med honom. För det är något sjukt med hur han kan få mig att bli superjävlakär bara när jag ser honom. Typ dagen före och dagen efter. Resten av tiden? Not thinking about it at all.

Han kom i alla fall till festen. Och jag hade den extremt underbara turen att den enda sittplatsen ledig var bredvid mig. Jag gör mig inga illlusioner om att han skulle ha valt att sitta bredvid mig annars. Inte en omöjlighet men absolut inte en garanti.

Vi började snacka. Och det flöt på ovanligt bra. I en skämtsam, lätt ton. Och allt är precis som på en vanlig fest. En snackar. Går omkring. Röker lite. Drar lite sexskämt. Dricker. Ber att få känna på folks hår. (Kanske bara jag som gör det?) Bli smått irriterad på den där surproppen som alltid finns.

Jag kan verkligen inte återge alla detaljer. Det går inte. Och det skulle förstöra också tror jag. Om jag skulle sitta här och berätta om varje samtal. Varje blick. Varje skämt. Skratten. Glädjen. Den där känslan av att vara sig själv. För en gångs skull. Och säkerheten. Över att en duger. Att en är bra nog. Inte bäst. Men i alla fall bra nog.

Tjejen som festen var hos oss hade satt igång bastun som var i en liten stuga utanför huset. Och innan jag riktigt fattar vad som händer sitter jag där. I underkläder. Med en handduk virad om mig. Med killen. HAN. Och några till. Några till som lämnar bastun ganska snabbt. Medan vi sitter kvar.

Och jag måste bara säga. Det var längesen. LÄNGESEN jag hade ett sånt samtal med en kille. Som känns så lätt. Så självklart. Inga tabun. Allt är okej. Och vi snackade verkligen om allt. Roliga saker. Lättsamma saker. Sexiga saker. Framtiden. Våra personligheter, vanor och ovanor. Allvarliga saker. Känslor. Om kroppar. Det motsatta könet. Bara allt. Bara allt. Ett sånt där samtal som är så intressant och djupt att det verkligen känns som en delar med sig av sig själv. Och vara så bekväm med det.

Allt var bara bra. Tills två killar kom intrampandes för att joina oss. Och gjorde VÄRSTA grejen av att vi skulle få till det därinne. Ville att vi skulle flytta på oss. Sätta oss jättenära varandra och skit. En av dom sa till mig: - Men du VILL ju, eller hur?

Jag tog det som att jag skulle vara världens hora och att det var självklart att vi skulle knulla i den där bastun. Men han sa ju sanningen. Jag ville ju. Men mitt intiativtagande är på samma nivå som på... jag vet inte. Det är inte på samma nivå som nåt för det finns inte.

Grabbarna drog i alla fall efter en stund och vi fortsatte snacka. Fast med en konstig känsla i bakgrunden. En awkwardness som... kanske inte förstörde men i alla fall ändrade allt.

Alla verkade helt besatta av tanken på att vi skulle få ihop det i den där bastun. En annan kille kom in också och fällde någon kommentar om det. (GUD vad jag bara vill skriva ut alla namn men det kan jag inte.)

Och en av mina bästa kompisar gjorde samma sak. TVÅ gånger. Åh GUD. Första gången var i alla fall bättre. Då var det mer så här:

- Jaha...Vad håller ni på med här inne då? Stör jag?

Andra gången... Andra gången var fan inte okej.

Då hade följande hänt i bastun:

Den här killen som jag satt i bastun med hade tagit av sig sina boxershorts för et tag sen men hade fortfarande på sig handduken. Men så började handduken täcka mindre och mindre och tillslut hade han övergett den och det var bara hur han satt som hindrade mig från att se The Goods. Och jag tänkte: Skit jävla samma.

Det var asvarmt. Handduken började bli obekväm även för mig. Och armarna gjorde nästan ont för att jag klämt fast handuken mellan armarna och kroppen. Plus att vi redan bastat tillsammans en gång förut och då hade jag också varit topless. Så han hade ju ändå sett boobsen redan i alla fall.

Så jag frågade om det var okej för honom att jag slopade handduken jag också. Jag gav honom VALET, se där, jag är en riktig dam. Han sa typ: - Gör som du vill, mig gör det inget. Och vad spelar det för jävla roll?

Så jag bara släppte handuken, skyddet. Blottade allt. (fast jag hade på mig trosor) Brösten. Mina små, konformade bröst. Magen. Min större än vanligt, mjuka, hängiga mage. Allt. Och där satt vi. Han naken. Jag i princip naken.

Här kan en säga att många fler spärrar försvann. Inte TILLRÄCKLIGT många men ändå.

Han sätter sig precis som vanligt. Vilket gör att jag kan se... ja ALLT. Jag försökte verkligen att inte titta. Att inte fokusera på det området. Och jag lyckades ganska bra. Men jag SÅG ju. Och... från början tänkte jag bara att jaha, ser ut som vilken annan snopp som helst liksom. Slak och hängande. Inget att intressera sig för.

MEN. Och nu vet jag inte om det här är sant. Jag kan mycket väl ha inbillat mig för jag har ju ingen större erfarenhet av kukar som alla vet. (Åh gud, jag blir seriöst kåt igen bara av att tänka tillbaka på allt det här och skriva om det) Efter ett tag så såg det nästan ut som att den var i förstadium till ett stånd. Lite större (tror jag) fortfarande slapp men inte lika. Och jag kunde bara tänka på hur det skulle vara om han skulle sticka in den där i mig.

Tidigare har jag alltid oroat mig för att jag inte är tajt nog. Att det inte skulle vara lika skönt varken för mig eller killen i fråga. Men när jag såg hans kuk. Då såg den bara lagom ut. Inte för stor. Men absolut inte för liten.

Och vi fortsatte snacka. Helt sjukt. Att det fanns något kvar att säga efter så många timmar. Ja TIMMAR.

Och så kommer bästisen in igen. Och vi flyger bakåt båda två och försöker täcka över det viktigaste. För vi visste inte vem det var. Att det var hon spelade ingen roll. Verkligen. Men det var inte så lätt att veta.

- SERIÖST? Störde jag nåt? Höll ni faktiskt på? frågade hon och verkade hur uppspelt som helst.

Och jag fick säga: - NEJ det gjorde vi inte. Vi försökte bara täcka våra delar.

- JAG GÅR, sa hon bara och stängde igen dörren.

Awkward. IGEN. Och mer och mer tystnad i samtalet. Och jag kände bara, nej nu är det nog. Nu är det slut. Det roliga. Så jag frågade (flera gånger) om vi skulle gå ut.

Och han: - Nä men det här är väl ganska najs.

Tillslut orkade jag verkligen inte sitta därinne längre. Så jag frågade vem som skulle duscha först.

- Vad då, kan man inte duscha samtidigt? skämtade han.
- Klart man kan, sa jag. Men då får en inget vatten.

Så här i efterhand undrar jag... om han kanske ville... att något skulle hända i den där duschen? Ja? Kanske? Nej? Jag vet inte. Men vad då, skulle det ha varit upp till mig att bjuda in honom i den där duschen? Kanske. Jag antar det. Men det kändes inte riktigt rätt.

I alla fall. Han såg på medan jag tog av mig trosorna. För jag kände verkligen bara att om han får gå omkring med snoppen svängande får jag slänga av mig trosorna och gå in i duschen. Och på tal om den där snoppen. Såg ännu större ut utanför bastun. Och jag fick nästan för mig att den inte hängde så mycket alls längre. Mer som att det var ett halvvägs färdigt stånd. Men jag vågade inte titta efter ordentligt.

Så jag sköljde av mig. Själv. Fast drog inte igen draperiet. Och han stod precis utanför. Såg allt. Jag vet att jag med tanke på att jag läser genus borde göra mig själv till en aktör. Men det är skitsvårt. Jag är inte alls självsäker när det gäller saker som har med utseende och sex att göra. Och jag vill inte göra bort mig, skämma ut mig. Bli sedd som en jävla idiot. För det kanske inte var någonting alls där. Inget alls. Och så står jag som en snuskhummer och tror det.

Sen är jag nog rädd också. Rädd för vad det skulle innebära. Vad jag skulle behöva göra. Att jag skulle vara asdålig. På allt slags sex. Och skämma ut mig då också.

Seriöst, vad är mitt problem? VARFÖR är jag så rädd för det? Ingen tycker ju att det är kul att blotta sig. Men en gör det. För att annars vinner en inget. Varför kan inte jag göra det?

Så vi tog på oss kläderna. Gick in till huset. Och insåg att vi missat större delen av festen. För att vi bastat. I FEM timmar. FEM timmar!!! Jag kan typ inte sitta längre än en halvtimme i vanliga fall.

Jag förväntade mig mer pikar. Men det var inte så många uppe längre. Vi satt och snackade med brorsan till henne som höll i festen ett tag. Och sen gick jag och killen och ockuperade en ledig säng. Andra festen vi hamnar i samma säng.

Jag tog av mig BH:n och jeansen men hade på mig (nya¨rena) trorsor och linne. Han tog av sig allt. För underkläderna var alldeles blöta och svettiga. Så vi lägger oss i sängen. Han naken under ett eget täcke. Jag halvnaken under ett annat. På varsin sida av sängen. Med långt i mellan oss.

Vi lyssnar på hur människor pratar utanför rummet. Och där försvann mina tankar på att eventuellt försöka att... jag kan inte med en massa folk vakna och precis utanför!

Vi pratar lite. Och så knackar det på dörren. Brorsan kommer in. Han måste OCKSÅ ha trott att vi höll på! Så varför höll vi inte på? Varför inte? Varför? Han undrade om han kunde rymmas där med oss. Och det gjorde han ju.

På ett sätt var det bra att han kom. I slutändan hamnade jag och killen närmare varandra, mycket närmare, när brorsan skulle krypa ner i sängen. Och vet ni vad jag sa? Jag var faktiskt lite av en aktör.

- Går bra. Om jag får ligga i mitten!

Genomskinligt? Ja. Och jag skämtade om det också. Att jag alltid velat ligga mitt i mellan två killar. Dom flinade båda två.

Så vi låg där. Jag i mitten. En kille på varsin sida. Brorsan hade askalla fötter som jag försökte värma. Det gick inte. Det enda som hände var att jag började frysa jag också. Vilket var bra. För killen, den killen, fick ta över projektet att värma mig. Så jag kröp nära. Med mina fötter inlindande i hans.

Det var den mysigaste natten jag någonsin haft. Även om vi vaknade och somnade ofta. Det var bara bra. För då hann jag känna. Värmen. Kroppen. Tänka på att jag skedade med en kille som låg där alldeles naken. Jag kunde känna hans puls. Hur hela hans kropp bultade mot min. Främst kändes det mot min rumpa för den rörde vid honom mest.

Och ibland. När jag kom lite för nära. Rörde han på sig. Skruvade lite på sig. Drog sig tillbaka någon centimeter. Och jag kan inte låta bli att tro att det kanske pågick något under det där täcket. Som vi DELADE! Något som kanske kan förklara det där bultandet... För mitt hjärta bultade också. Ibland mer ibland mindre. Och ett annat ställe bultade också i omgångar. Och jag kunde känna hur jag blev lite blöt. Bara av att ligga där bredvid honom.

Jag har aldrig känt det så där förut. Blivit så påverkad av så lite.

Natten gick i alla fall. Och morgonen kom. Och vi låg kvar, fortfarande nära varandra. Och jag kunde inte släppa det. Om han kanske hade velat ligga med mig dagen innan. Jag låg och hade ångest säkert i en halvtimme. För jag ville fråga. Jag ville ta tag i mitt liv och i alla fall fråga honom om han hade velat göra det. För jag visste att jag skulle tänka på det annars. Gräma mig. Om jag inte frågade honom. Men hur skulle jag våga? Hur skulle jag våga fråga? HUR?

Jag tänkte meningen i mitt huvud hur många gånger som helst. Jag bet mig i läppen. Flexade med fingrarna. Spände kroppen. För hela jag gjorde ont av beslutsångest och nervositet. Jag började till och med en gång utan att kunna säga det jag ville. Jag sa hans namn. Han svarade. Jag sa att det inte var något.

Men det var något. Och jag var tvungen. Jag var TVUNGEN. Så tillslut. Frågade jag honom.

- (Hans namn)
- Hmm?
- Hade du velat ligga med mig igår?

Tystnad. I en sekund för länge för att det skulle vara bekvämt.

- Ja, jag tror det.

JAG TROR DET???

- Herregud, sa jag tyst. Du hade fått säga nej. Jag ville bara fråga för... för jag ångrar mig lite.

Jag klarade inte av att säga vad jag ångrade. Men jag hoppas han fattade. Att det jag ångrade var att vi inte låg. Att vi inte hade sex. För jag ville. Men jag visste inte hur jag skulle göra för att få som jag ville.

Jag är fan stolt över mig själv. Jag är stolt för att jag gjorde det. För att jag vågade fråga. Och även om det inte var det allra bästa, det allra bästa vore om jag tagit intiativet tills sex, så är det fan mycket mer än jag någonsin har gjort innan.

Fast jag vet inte vad hans svar betydde. Jag tror det? Hur kan han inte veta? Det måste ju betyda nej? Men varför sa han inte nej? Varför sa han inte att han inte hade velat det? Och om det nu betydde kanske. Till och med mer åt ja än kanske, då kunde han väl ha sagt något annat efteråt? Att det inte var sista chansen?

Han kunde väl ha lagt sina armar om mig och hållit om mig? Men icket. Icket. Och kanske är det lika bra. För det gick bra att inte nämna det sen. Vid köksbordet. Att inte låta ngt vara annorlunda. Vi snackade precis som om jag inte erkänt att jag velat ligga med honom. Och det är ju skönt att det inte vart pinsamt och hemskt.

Men ändå.

Hur som helst. Jag fick en smak av det jag vill ha. Och jag vet inte om det var bra eller dåligt. Säkert mest dåligt. För nu kan jag sakna det på riktigt.



Förlåt för detta extremt långa inlägg. Förstår att det inte intresserar någon annan än mig själv. Men jag använder den här bloggen lite som en dagbok. Så... Detta =klassiskt dagboksinlägg