Jag vet att det har varit ont om sanningar på ett tag. RIKTIGA sanningar. Inga löjliga små grejer som egentligen inte spelar någon roll.
Jag har verkligen inte haft någon lust att skriva om någonting. För det beror inte på att det är slut på bekännelser. Och jag antar att jag inte har velat ta tag i det där jobbiga. Dom grejer som får tårkanalerna att öppna sig och saltvatten att sippra ut.
Men nu. Nu tar vi en sån där jobbig grej. Ärligt talat vet jag inte om det kommer sluta med att jag upprepar mig själv. Fast ärligt talat så skiter jag i det. För det här är en sån där grej som får mig att må dåligt över. Samtidigt som jag blir irriterad, förbannad och bara allmänt less på människor och deras oförmåga att TÄNKA. Oförmågan att analysera en situation och en omgivning. Oförmågan att känna någon slags medkänsla egentligen.
Det har ju redan kommit fram att mycket av mina problem och min smärta kommer från min övervikt. Oftast är jag ett hårt skal (metaforiskt) och verkar självsäker och trygg i mig själv och den jag är. Men det är inte sant. Det är inte sanningen. Även om jag är jävla bra på att få alla att tro på lögnen. Inklusive mig själv. Ibland går det flera veckor då jag glömmer bort att jag mår dåligt innerst inne för jag skjuter bort det.
Ja. Men det var egentligen inte det jag hade tänkt skriva om. Nej. Jag tänkte faktiskt ta upp en specifik händelse som ägde rum nu när jag sommarjobbade.
Åh gud. Jag kan inte ens komma ihåg om jag nämnt den söta killen som brukar jobba där han med om somrarna. Och att jag... ja inte fantvet jag vad man säger! Att jag gillar honom? Att han är rolig, trevlig och... allt det där. Plus att han är dryg och ibland jobbig. Och efter denna händelse betecknar jag honom som totalt oförstående, ovetande och lite smygelak.
Aouch... Not a dream catch fattar jag NU när jag skriver om honom. Men. Faktum kvarstår att varje sommar när jag spenderar tid med honom så halkar jag tillbaka i gilla-grejen. Dumma hjärna. Dumma kropp. Dumma... allt som gör att man attraheras till nån.
Det var under OS sändningarna i alla fall. Och vi var i fika rummet. Tror att det bara var han och jag men är inte säker. Just då var det släggkastning som det tävlades i. Och det kom upp en kvinna, lite av det rejälare slaget men jag tänkte inte så mycket mer på det. Tills HAN säger:
- Kolla på den där! Större tjej får man fan leta efter!
Jag tittar tillbaka. Och verkligen ser på henne. Och hon är ungefär lika stor som jag. Kanske lite smalare. Och tills HAN sa någonting tyckte jag att hon hade en helt okej kropp liksom.
Jag kände hur jag blev ledsen och fruktansvärt arg på samma gång. För vad fan tror han att jag ska tänka egentligen? Här, precis bredvid dig, står en tjej som inte lever upp till skönhetsidealen hon heller. Hon är överviktig, knubbig, tjock. Och genom att kalla den där kvinnan på TV ett freak så säger du samma sak om henne som står bredvid dig.
Jag ville kommentera det. Fråga vad FAN han menade. Bara visa att jag blev arg och förbannad. Men jag visste inte hur. Vad jag skulle säga. Och jag kände det där lätta bultandet i halsen och suget och kittlet i ögonen som talade om att jag skulle börja gråta om jag så mycket som öppnade käften.
Så jag höll käften.
Men seriöst? Jag förstår inte. Eller jo. Egentligen förstår jag. Men jag VILL inte förstå. Jag vill inte förstå att man säger saker man inte funderar över. Jag vill inte förstå att folk inte fattar att jag fan är KÄNSLIG när det kommer till sånt där. Jag vill bara... Jag vill kunna säga att jag aldrig skulle göra ngt sånt. Och fram tills att jag skrev det här så hade jag nog sagt att jag aldrig skulle göra det.
Men jag gör det. HELA TIDEN: Genom att JAG klagar på mig själv låter det som om jag klagar jag på andra. Genom att hata mig själv låter det som att jag hatar andra som besitter samma egenskaper. När jag säger att någon är SNYGG låter det som om jag fördömer allting annat.
Så jag gör det. Jag gör det själv. Men själv blir jag så jävla ledsen. Och arg. Och... Och uppgiven antar jag. Uppgiven för att vi bara inte kan få existera och nöja oss med det. Utan att dömas. Utan att döma. Men det verkar vara för svårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar