Jag älskar min lillasyster. Jag måste börja med att säga det. För hon är fan i mig den viktigaste personen i mitt liv. Jag vill aldrig leva utan henne. Jag vill aldrig vara ifrån henne. När (OM) jag flyttar hemifrån vill jag ta med mig henne så att vi kan fortsätta vara så nära som vi är nu.
MEN.
Hon är mycket sötare än jag. Smalare. Längre. Sportigare. Coolare. Har fler vänner. Allt känns det som. Som att hon har fått allt och jag inte har fått någonting.
Jag missunnar henne inget. Jag önskar bara så in i helvete att jag kunde ha ärvt samma gener som henne.
Det är det mitt skämt handlar om. Och ungefär så här brukar det låta:
"Va fan mamma! Sparade ni alla bra gener till min systers namn"
"Var jag bara ett experiment för att ni skulle lyckas andra gången?"
"Vem fan har gett mig dom här generna!"
Jag är det misslyckade experimentet. Den människa som finns för att någon annan senare skulle kunna uppnå en högre grad av perfektion. Den med all otur. Som ärvde stora fötter, små bröst och en gigantisk benstomme. Och tendens till matmissbruk på det.
VAD fick jag som är bättre än vad min syrra fick? Fick jag NÅGONTING där jag är bättre, snyggare? Nej.
Möjligtvis att mina läppar är mer klassiskt fina. Men det är det enda jag kan komma på.
Det här gör mig så jävla ledsen. Så besviken. Så avundsjuk. Så ARG för att va fan, varför var ödet tvungen att göra det här mot mig? Varför var någon högre makt eller slumpen eller va tusan det nu var göra mig till den fula systern? Kunde vi inte ha fått vara på någorlunda samma nivå i alla fall?
Jag kräver fan inte mycket. Jag vill inte vara perfekt. Jag vill bara sluta känna som om hela mitt liv är bortslösat för att jag inte är söt nog, snygg nog, smal nog. Det räcker om jag får vara lagom. LAGOM.
Varför kan jag inte ens få vara det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar