Matmissbrukare?

Jag håller på med någonting nu som jag har både positiva och negativa tankar/känslor till. Jag försöker att äta mindre än vad jag brukar och jag TROR att jag kommit in i en av mina motionsperioder.

Det positiva är att jag känner mig så motiverad. Och när jag sköter kosten och tränar så börjar jag alltid gilla min kropp mer även om den inte förändras. Det är som en undermedveten stolthet över att jag är duktig och så speglar det av sig på hur jag tänker kring min kropp.

MEN. Det negativa... Är att jag jnte gör det här särskilt hälsosamt eller hållbart i längden. Jag har slutat äta ordentlig lunch nu när jag börjat på universitetet. Det blir liksom en frukt eller en dietbar liksom. För att jag vill hålla ner på intaget. Jag har inte ätit mer till middag än vad jag brukar så det verkar funka okej så långt.

Det kan dock inte vara bra. Att jag gör så här. Om det går för långt är det väl den här typen av tänk som skapar ätstörningar och annat jobbigt och hemskt?

Som det känns nu är det ingen chans att jag skulle få problem med att äta för LITE. Mitt problem har ju alltid varit att jag ätir för mycket. Och det är ju på ett sätt också en ätstörning. Att överäta. Så rent teoretiskt, om jag är mottaglig för den ena typen av störning i förhållandet till mat borde jag kanske vara mottaglig för den andra typen? Om fel beteende skapas tänkte jag.

Nu är det ju ingen fara. Det har liksom pågått i en och en halv vecka. Men om det skulle fortgå under månader, år. Då kanske.

Det var inte länge sedan jag insåg att jag har problem med mat. Jag använder det på fel sätt. Detta inkluderar att jag använder mat som ett belöningssystem eller för att ta mig igenom tråkiga och jobbiga saker.

Jobbig läxa? Ät fika, godis, kakor, glass eller vad det nu kan vara.
Gjort något bra? ja men då får jag ju ta den här extra maten.

Typ så.

Och ibland så äter jag när jag är ledsen. Nere. Det ologiska är att jag äter när jag känner mig ful. Tjock. Fet. Oälskad. Ovärdig. Och DET är ett moment 22 om något. En ond cirkel som verkar vara omöjlig att bryta.

Under gymnasiet gick jag upp jättemycket. När plugget blev för mycket, för svårt, för jobbigt åt jag för att ta mig igenom det. Nu är 8 av dom kilorna borta i alla fall. Och jag är tillbaka på ungefär samma vikt som innan gymnasiet. Tror jag. Jag har aldrig äkskat vågen och vill fortfarande inte ställa mig på den.

Men nu. Nu är jag inne i en period. Och jag känner igen känslan. Jag har varit här förut. För länge sedan. Typ när jag gick i 5:an på mellanstadiet.

Jag har alltid varit stor. Alltid. Men under en period där gick jag ner ganska mycket, eller jag fick i alla fall andra propotioner. Och det har tack och lov hållit i sig mer eller mindre. Jag åt mindre. Mycket mindre. Inte ohälsosamt lite. Men ändå. Och jag tänkte jättemycket på mat. Att inte äta. Och jag hade en beslutsamhet.

Jag känner samma sak nu. Som att jag är på väg in i något liknande. Jag hoppas bara att det blir bra i slutet.