Jag känner mig som världens hemskaste människa. Jag gör verkligen det. För jag har precis insett att jag gör samma sak mot den här killen som alla gör mot mig hela tiden. Så har jag rätt att klaga? Över ytlighet? Och tendensen dom flesta har att döma och göra antaganden?
Nej. Självklart har jag inte den rätten. Varken att klaga eller göra likadant själv.
Okej. Så han är inte söt. Okej jag är verkligen inte alls intresserad på det fysiska planet. Men VARFÖR kan jag inte ge det en chans? Varför kan jag inte tänka att han kanske är en undernbar person och sluta känna mig så awkward när han snackar med mig lite för mycket. Varför, i hela friden, kan jag inte bara se om det kan utvecklas till en vänskap om inte annat?
För att han inte är snygg? Är det så? Är jag verkligen så ytlig? Så hemsk? Så DUM?
Jag har aldrig trott det förut. Men innan har jag aldrig träffat någon som fått mig att tänka tanken: "Tanken på att onanera gör mig seriöst mer upphetsad än tanken på att ha sex med honom."
Aouch.... Och det ska ganska mkt till för att en sån tanke ska uppstå hos mig. Men ändå.
Vem har sagt att det måste utvecklas åt DET hållet? Varför antar jag att det är det han vill? Och varför blir jag inte glad när någon för en gångs skull verkligen anstränger sig för min skull? På det sociala planet.
Gud, jag har fan i mig BETT om att ngt liknande skulle hända nån gång. Och nu när det gör det uppför jag mig som en sån person jag absolut inte vill vara.
Men hur ska jag göra? Hur ska jag ändra? Det är inte så lätt att sluta känna en känsla. Kanske bara hänga nån dag och se hur det går? Då har jag ju i alla fall försökt?
Ibland gör den här typen av dagboksskrivande att jag upptäcker nya saker hos mig själv. Ibland saker jag inte gillar. Och det här gillar jag inte. Och jag skulle kanske aldrig ha tänkt på det om jag inte hade den här bloggen. Om jag inte skrev ner och analyserade mer än vad jag gör i mitt huvud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar