Vikten, vågen och ångesten

Jag fick en våg i födelsedagspresent av mamma och pappa. Och nej, det var inte en pik. Jag hade önskat mig en, för just för tillfället var jag superduktig med mat och träning och det var ingen plåga att väga mig. Jag hade inte den där ångesten över vågen och jag förvåntade mig att bara se "framsteg" som i detta samhälle innebär längre siffror när det kommer till vikt.

Jag fyller år i slutet av januari. Det tog mig fram tills idag att plocka upp den.

Min extrema duktighetsperiod försvann nämligen och jag åt dåligt och mycket på helgerna och slutade att träna. Jag vägde som minst innan 86 kg.

Nu har jag haft en bra period igen. En NORMAL bra period, inte en manisk då jag tränade 2 timmar per dag. Så jag tänkte att nu kanske skulle vara ett bra tillfälle att sluta skjuta upp att ta fram vågen ur förpackningen.

Det tog i mot. För det ligger så mycket ångest i det för mig. I vikten alltså. Att en större siffra innebär misslyckande, förlust, äckel. Som om det skriker ut att jag kommer leva ett ännu mer värdelöst liv. För våg och vikt lyckas alltid övertyga mig om att det är vikten och vågen som avgör om mitt liv är värdelöst eller inte. Vilket till en viss del är total bullship och som till viss del är sant. Det är inte jag som bestämt att vi tjocka ska förtryckas och behandlas som pest.

Så. Jag vägde mig. Framför min roomie. 88 kilo. Och det var fan i mig mindre än vad jag trodde. Inte drömsiffran men det känns skönt ändå. Att jag inte gått upp till 90 igen. Den lättnaden. Att inte se 90. Följt av önskan och pressen att se 86 igen.

Jag är så jävla less på att låta vikt och utseende styra hur jag känner kring mitt liv och kring mig själv. Jag är så jävla less på att låta SAMHÄLLETS idéer om vikt och utseende styra hur JAG känner mig. Detta är också något jag kommer att återkomma till. Jag har nämligen ett nytt intresseområde. Fat studies,