Omklädningsrummets dilemma

Innan jag började träna på gym hade jag den här typiska ångesten: Men jag måste ju vara snygg och "i form" för att kunna gå på gymmet! Annars kommer dömande och äcklade blickar att riktas mot mig och min kropp. Alla i min närhet har talat om för mig att NEEEEEJ så är det inte alls, människor har inte tid att tänka på dig och din kropp, dom är fullt upptagna att oroa sig över sina egna.

 

Och visst kan det vara så. Men det hindrar inte mig från att se dessa "perfekta" kroppar (enligt det västerländska idealet om skönhet) i omklädningsrummet, det hindrar inte mig från att jämföra min kropp, som inte stämmer in i skönhetsmallen, med dessa kroppar. Det hindrar inte mig från att sticka ut från alla smala tjejer som tränar på mitt gym (som är ett klassiskt studentställe att träna på - alltså unga kroppar). Majoriteten verkar ha smala kroppar. Visst finns det kvinnor som inte är pinnsmala och med kroppar som liknar min men vi är i minoritet på det här stället och det får mig att jämföra mig med majoriteten/normen.

 

Jag påstår inte att majoriteten av alla kvinnor har dessa "perfekta" smala kroppar. Absolut inte. Det är få förunnat att ha en sån kropp. Tvärtom antar jag att många som inte lever upp till idealet har liknande känslor som jag, detta moment 22. Jag måste träna för att bli vältränad men måste vara vältränad för att kunna träna. Den här känslan, och det är MER än en känsla mer som ett faktum, att samhället vill hålla  "imperfekta" kroppar borta från det allmänna rummet. Jag menar HALLÅ MEDIA. HALLÅ REKLAM. HALLÅÅÅÅÅÅÅ!!!! För ja, vi blir straffade för att vi inte håller oss inom ramarna. Med blickar, med kommentarer, med viskningar bakom ryggen och ignorans.

 

Fast jag har också känt mig sjukt välkommen, det varierar mellan olika sammanhang, olika människor, såklart.

 

Sen tror jag att jag kanske ser de "perfekta" kropparna oftare än jag ser de "imperfekta". Detta på grund av min egen osäkerhet, att jag känner mig hotad när en idealiserad kropp står framför mig. För det är då det blir så tydligt. Att jag inte duger enligt det här för jävliga samhället. Att vi som inte lever upp till kraven inte duger. Och jag blir arg, rädd, ledsen. För det är som att jag är tränad av media att bara se det perfekta som det målas fram, att inte se att det är en lögn. Att det finns fler kroppar. Och att dessa kroppar är vackra.