"Leaving for a man! Leaving for a man! Leaving for a MAN?" the BellaDonna whined. The room trembled.
The next time the BellaDonna spoke, she sounded like she was poised on the ceiling. "Desperation," her voice continued, "clouds your minds, robs you of clear thoughts, makes you think that a man is the answer. He. Is. Not. In the civilian world, women are more valued for giving birth to babies than for giving birth to their dreams. Not here. Not now. Not ever."
En kille är inte lösningen på mina problem. Jag vet det. JAG VET. Men ändå känns det som att det skulle hjälpa till att ta bort väldigt många bekymmelsemoment i mitt liv. Vilket är dumt. Idiotiskt. Rent logiskt vet jag att det är så. Men inte känslomässigt. Jag antar att det är för att en stor del av mitt känsloliv består av osäkerhet kring utseende. Och killar är så nära kopplat till det. Attraktion. Sexualitet. Saker som jag känner att jag inte kan få för att jag ser ut som jag ser ut. Och OM jag skulle få det skulle det innebära att jag är bra nog.Söt nogg. Snygg nog. Jag skulle duga på det planet också.
Allt det här är dumt och jag vet att jag borde vara större, starkare. Men jag är inte det. Jag förstår att jag mår så här för att jag känner att jag måste leva upp till ett kvinnoideal. Som finns BLAND ANNAT, inte bara, på grund av könsmaktordningen.
Ja. Kvinnor är mycket mer än sina kroppar. Och jag är mycket mer än min kropp. Men ändå. ÄNDÅ känner jag som att jag aldrig kommer att duga, som att jag aldrig kommer nå den nivå jag borde vara på för att bli uppskattad, älskad. Av det motsatta könet alltså.
Det som hindrar är inte min personlighet, mitt inre. Utan mitt yttre. Så ser jag på det. Så känns det. Och så är det till viss del.
En kort förklaring till varför jag reagerade så starkt när jag läste den här lilla snutten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar