"-Vilken är din?"

Jag, min käre fader, min lillasyster och nyss nämnda killkompis var precis och tog ett kvällsdopp. Utanför hans lägenhet började han prata med en granne, en söt gammal gubbe. Jag och min lillasyster kramades och skrattade åt någonting.

Och så säger gubben:

- Vilken är din? med jättesöt gubbröst samtidigt som han tittar på mig och syrran.

Tystnad.

Tillslut:

- Ingen av oss, svarar jag utan att ha tagit bort leendet från ansiktet.

Kanske vill jag att det ska vara mer mellan oss än vad jag sa förut. För det kändes så... bra att gubben övervägde att vi skulle ha kunnat vara tillsammans. Jag blev glad. (och samtidigt inte glad eftersom hans fråga inkluderade min 13-åriga lillasyster. YAY)

Det enda jag undrar över är om jag fick det att låta som om det aldrig skulle kunna bli så. När jag sa så där alltså. Om jag hade varit smart skulle jag inte ha sagt någonting och hört vad han skulle ha svarat. Säkert samma sak. Men nu blev det som att jag avvisade allt sådant. Utan att ens tänka på det.

Något som jag gör OFTA utan att tänka på det. Skjuta bort folk. Och speciellt killar. Och jag gör det inte ens medvetet! Det är som om min hjärna vill skydda mig från besvikelsen.