Killen på övervåningen, som jag kallar Kalles Kaviar i mitt huvud, är förstås av kött, blod och ben. Och hur himla söt som helst. Han brukar komma ner till eftermiddagskaffet ibland men ändå vet jag inte vad han heter på riktigt. Han sa det första dagen på sommaren men som vanligt glömde jag bort det på två sekunder, jag är sämst på namn.
Vi har aldrig sagt mer än några meningar till varandra. Jag brukar sitta och läsa på kafferasterna som den lilla nörd jag är och han har alltid fullt upp att prata med alla män på min tillfälliga mansdominerade arbetsplats. Dessutom är han ALLDELES för bra för mig så jag har inte känt att det varit någon idé ens. Att vara flörtigt trevlig alltså. Det klart att jag varit trevlig men inte mer än så.
Idag var Kalles Kaviars sista dag på jobbet (sommarjobbare han också) och han bjöd på tårta. Och det här är också första dagen jag faktiskt pratade lite med honom utöver två meningar åt gången. Haha, fuck life eller hur? Hehe... :P
Jag har inget annat syfte med den här lilla storyn än att tala om att jag vet hur Kalle på kaviartuben ser ut som en riktig människa. (och det syndes extra väl när han hade på sig en gul, långärmad tröja som påminde mig om den där äggkaviaren)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar